Föregående avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 6
Följande avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 8
§. 7.
Då nu dessa ordningar således skola iakttagas, fordras här för båda könen äfven til den rätta kyskheten, en återhållsamhet, som består deruti, at de icke annorlunda samtycka til någon förening med det andra könet, än efter de här förut nämnda allmänna hufvudreglor. Den behöfves utom ägtenskapet, så länge de icke funnit den som med dem i laglig ordning vil bygga ägtenskap, och det är1 enkelt eller dubbelt hor,2 eller andra vederstyggelser. En inskränkning här är således icke annat än en af kötsligit sinne gjord vrängning i Herrans lag, efter egen ond begärelse, häldst då et sådant undantag aldrig någonstädes igenfinnes i hela den Heliga skrift. Tvert om få vi igen flera bevis derpå at en sådana Mö-kränkning är uttryckeligen förbuden. Om någor kommer til en jungfru, heter det, som intet trolofvad är, och ligger när henne, och det varder funnet: så skal han, som när henne låg, gifva hennes fader femtio siklar silfver, och skal hafva henne til hustru, derföre at han hafver förnedrat henne: Han må icke öfvergifva henne i hans lifsdagar. 5 Mos. 22:28,29. Uti hvilka ord det kallas et förnedrande, men var ock förenadt med den ovilkorliga skyldighet, at taga henne til ägta, och ändock til försoning gifva hennes Fader femtio siklar silfver. Och om sådana kötsliga beblandelser emellan ogifta, utan at fullborda et sådant ägtenskap, säger Herren til föräldrarna: Du skalt icke hålla din dotter til boleri, på det at landet icke skal varda fullt med laster. 3 Mos. 19:29. Och åter säger Herren: Ingen sköka skal vara ibland Israels söner.3 5 Mos. 23:17. Hvarmed äfven denna slags otukt förbjudes, med den tilsats, at landet genom sådant upfylles med vederstyggeliga hordoms-laster. Flera sådana bevis kunde anföras af den Heliga Skrift, men tiden tillåter det icke. Et sundt förnuft talar äfven uttryckeligen härutinnan, ehuru man i sielfva Christenheten med högt ljud vil ropa deremot. Barnen stå ju 1) omedelbarligen under sina Föräl drars vård: deras skyldighet är således, at genom dygdig upfostran, och noga tilsyn, lemna sina döttrar med tiden oförkränkta åt sina män; och emedan männerne äfven vid sit val söka dem som de tro vara kyska och oförkränkta, af hvilka de uti sit ägtenskap hafva at hoppas trohet och dygd; så åligger det ock Föräldrarna, til befordrande af sina döttrars lycka, förvara dem sådana. Föräldrarnas egen ära fordrar likaledes, at de icke, under Jungfru-namnet, lemna tro- och äre-lösa skökor åt sina mågar. 2) Då äran egenteligen består deruti, at i sielfva värket vara sådan, som man vil synas för allmänheten, nemligen dygdig och obefläckad, så är klart, at de som under oloflig eller oordentelig beblandelse vilja dock visa sig såsom oförkränkta för en allmänhet, med det samma förlorat den sanna äran, och begå en skamlig trolöshet emot det andra könet. 3) Förloras genom en allmän lättfärdighet, all utväg til en Christelig och ordentelig barna-upfostran. Jag vil ej nämna derom, at folk ökningen är altid svagare och ganska ringa, där otukten går i svang, emot det som naturligen händer uti ordenteliga ägtenskap. Jag vil allenast erhindra, huru männerne, under en i svang gående otukt, undandraga sig all vård, all påkostnad, ja det som värre är, all faderlig ömhet och skyldigheter emot sina foster, dem de hvarken veta eller vilja kännas vid, och hela försorgen stannar då på det svagare könet, som oftast äger hvarken förmåga eller begrep at upfostra dem, än mindre någon redelig vilja, utom hvad naturens drift likasom trugar dem til. För sin egen framkomst arbeta de med flit, at i löndom straxt få dessa vitnen af sin förlorade ära utur vägen, som gifva dem en dagelig förebråelse, och äro deras plåga. Här ligger grunden egenteligen til de många barna-mord, såsom en naturlig fölgd af denna slags lättfärdighet, hvilka således naturligt vis måste tiltaga i samma mån vägarna til otukten lättas; ty de må lättas huru långt som häldst, måste dock det i sakens natur grundade begrep om trohet och ära äga sit värde, och trolösheten sin blygd, så länge icke et groft lasternas Barbari fått utplåna all känsla af dygd i hela samhället. Sådane foster äro derföre til stor del förlorade nog ofta til kroppen, men än mera til sin själ, och mödrarna söka med all makt afskudda sig dessa hinder för sin lycka, och nya begärelsers mättande. Må icke människligheten rysa för så förskräckeliga, som oskiljaktiga fölgder af en sådan otukt? Härtil kommer än 4) at då kyskhets gränsorna öfverskridas, utom ägtenskapet, först med den ena och snart vid et annat tilfälle med en annan, upretas otukts begären i de ogiftas hjertan, och blifva derigenom tygellösa, och kunna, sedan de äfven komma i ägta-stånd, svårligen tämjas, utan bryta beklageligen ut på bägge sidor uti en vederstyggelig trolöshet ägta makar emellan, hvarigenom åter all samdrägtighet i et bohag aldeles förstöres, och än mera, all ordentelig och Christelig barna-upfostran, och en derpå bygd hela samhällets lycksalighet. Och ändteligen 5) at i sådan oordning framfödde barn äro, vid tiltagande åren, mäst faderlöse, ofta ock, redan i vår tid, moderlöse. De känna ingen slägt, och ingen känner dem. De äro likasom vräkta i en ödemark, där de känna ingen huld eller skyld.4 Om de ock voro de dygdigaste och samvetsömaste Christne, (dock huru skola de blifva sådane? och hvem vårdar rätt deras upfostran?) kunna de icke, då de med tiden skola förena sig med andra könet, på något sätt vara säkre, at intet begå en för Gud och människor vederstyggelig blodskam, med egen far och mor, syster eller bror; ty de känna dem intet, och andre intet dem; hvarigenom landet orenas med vederstyggeliga och hemdropande blodskulder. Dö men då sjelfve, mine Åhörare, om icke et sielfsvåld af så svåra fölgder för människligheten och så stridande emot förnuftet och uppenbarelsen, bör anses för en vederstyggelig hordoms-synd.
fullbordadt: Den är likaledes nödig innom ägtenskapet, antingen då makar äro på längre eller kortare tider skilda ifrån dem, eller af hvarjehanda andra orsaker. Brukas denna återhållsamhet icke, så är kyskhets-bandet brutet, och hordoms synden utöfvad. Detta lärer väl af få nekas, när frågan rörer dem som äro i ägta ståndet. Men deremot torde okyskheten emellan ogifta i vår tid ej anses vara mycket svår eller betydande, ja til äfventyrs af många som aldeles oskyldig. Derföre nödgas jag ännu uppehålla mig härvid, och bevisa äfven styggelsen af denna slags otukt. Men det måste, för at ej falla mine Åhörare för mycket i dag til last, ske allenast helt kort. Bevisen skole vi hämta härtil, dels af uppenbarelsen, dels ock af förnuftet. Detta sjette budordet i Herrans Heliga lag är ganska allmänt, då det heter: Du skalt icke göra hor. Här är således icke til finnandes något enda undantag, och måste derföre innefatta all slags otukt, den må då komma under namn af lönskeläger,
Föregående avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 6
Följande avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 8
Platser:
Personer:
Bibelställen:
Teman: