Föregående avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 15
Följande avsnitt:
§. 16.
Men alt detta har jag blott anfört derföre, at en och hvar måtte för sit timmeliga och eviga väl härigenom påminnas, at förvara sit eget hjerta, och ej följa med lasternas ström, som väl en tid löper lustigt, men stupar ändteligen i förderfvets djup, och varer derom förvissade, at den svåra stunden skal en gång drabba eder, då et upväckt samvete icke mera kan tilfredsställas med åberopande på andras exempel, när edra gärningar ställas för Guds rättfärdighets klara spegel, där lasterna visa sig i sin egen förskräckeliga gestalt. Jag har äfven härmed velat visa eder angelägenheten deraf, at
bönfalla Konungars Konung, som har människors hjertan i sina händer, och böjer dem såsom vatubeckar, det han värdigas så leda vår christeliga Öfverhet i alla dess författningar, at den Högstes ära, dygd och goda seder må derigenom befrämjas, och at et i fredsens sköte tilväxande Fosterland ej måtte invärtes förtäras af laster och den därmed förknippade Guds vrede och förbannelse.Jag slutar då i Herrans namn mitt tal til eder i dag med Konung Davids vackra upmuntran, som består i en märkelig fråga, och et derpå lemnat tydeligit svar. Ho skal gå uppå Herrans berg? och ho kan stå i Hans heliga rum? Den oskyldiga händer hafver och renhjertad är; den ej lust hafver til lösaktiga läro, och svär icke falskeliga. Han skal undfå välsignelse af Herranom, och rättfärdighet af sins hälsos Gud, Ps. 24:3,4,5. Amen.
Föregående avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 15
Följande avsnitt:
Platser:
Personer: David
Bibelställen:
Teman: