Föregående avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 12
Följande avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 14
§. 13.
Innan vi nu, Älskade i Herranom, sluta denna vår betraktelse, blifver för1
oss nödigt, at äfven korteligen förklara för eder, genom hvad medel denna vidsträckta dygden säkrast kan befordras, ty det är ofelbart, at om kyskheten är anbefald, så måste ock alla de medel vara anbefalta hvarigenom den befordras. Hit räkna vi således först en trogen bön til Gud, om hjertats afvändande ifrån otukts begär. Detta rådet hade Syrach funnit för bäst och säkrast, och beder derföre innerligen sin Gud och säger: Herre Gud Fader och mins lifs-herre, bevara mig för otuktigt öga, och vändt ifrån mig all ond lusta: lätt mig icke råka uti slöseri och okyskhet, och bevara mig för et skamlöst hjerta. Syr. 23:4,5,6. Hade Konung David flitigt bedt denna bön, hade han ingalunda så grufveligen fallit i hordoms synd, som han likväl föll; hvarföre ock, när samvetet på honom upvaknade, så begynte han äfven at ropa: Skapa uti mig Gud et rent hjerta och gif mig en ny viss anda. Ps. 51:12. Lät oss derföre dageligen bedja utur vår morgon-Psalm. Til kyskhet böj mit hjerta fast, Bevara mig för otukts-last: Behålt i mig til ändan väl En ren och obefläckad själ.Det andra hjelpemedlet är en Christelig måttelighet, at icke öfverlasta kroppen med öfverflödig och kräselig2 mat eller dryck; under kräseligheter upre tas begärelserna, som snart kunna öfverväldiga et godt upsåt i själen, derföre fordras här en rätt måttelighet. Den fordras äfven i det femte budet, nemligen så långt, at vi genom öfverflödigheter icke förderfve vår kropp och hälsa; men här går måttelighets budet längre. Hit hörer et slags späkande af vår kropp, det är at hålla den vid tarflig och måttelig föda, såsom Apostelen Paulus säger om sig sielf: Jag späker min lekamen och underkufvar honom. 1 Cor. 9:27. Och just derföre förmanar han de Romare, at icke fordra köttet til kätja, Rom. 13:14. Vi må derföre lämpa hit vår dyre Frälsares egna ord: Detta slaget, nemligen otukts begärelserna, gå icke ut, utan med bön och fasto. Matth. 17:21.
Det 3:dje medlet, som här anbefalles är en Christelig vaksamhet. Jag vil icke upphålla eder denna gången med upräknandet af de alt för många ställen i den Heliga Skrift, där vår Frälsare och hans Apostlar anbefalla detta vapn, at strida med, emot alla slags syndiga begärelser; Jag vil allenast förklara för eder, at det kommer egenteligen derpå an, at man i tid vänjer sig vid at taga vara på sit eget onda hjerta, sina ord, sina åtbörder, sälskaper och omgängen: at man vid den3 mera kunna tämjas; dock blifver det icke aldeles omöjeligit genom nya födelsens kraft.
na granskning intet smickrar sig sielf, och när man märker något ondt, och det märker man snart, om man vil vara upriktig, at man då straxt med blygsel gifver sig skyldig, ångrar och för Jesu skuld afbeder sit brott, och tager sig före, at med större aktsamhet förvara sit hjerta, och sky för de synda-tilfällen, där man tilförene blifvit retad, och hvad som angelägnast är, aldrig tror sig sielf väl, utan står altid på sin påst, så länge man lefver. Värst är det med dem, som aldrig vant sig ifrån barndomen at styra sit hjerta eller taga vara derpå; deras hjerta är såsom otamda och yra hästar, som med plats4) Bidrager här til icke litet at hafva den stora och Majestätiska Guden altid för sin ögon, och allestädes vandra in för honom. Han ropar ifrån sin höga thron til syndaren hvarest han är och hvad han gör: Menar du, at någon kan så hemliga fördölja sig, at jag icke ser honom, Jer. 23:24. Och Jag Herren din Gud är en stark hämnare, 2 Mos. B. 20:5. Hans allestädes närvarelse bör derföre altid vara oss för ögonen, och hans röst ljuda i våra öron. Hvem väjer icke, at bedrifva slemhet och styg
gelse i hederliga människors närvaro? Huru skal du då våga at göra det i dit hjerta, ord eller gärningar i den stora och heliga Gudens närvaro, som icke allenast ser det alt, utan skal ock en gång för alt detta hafva dig fram för domen, Pred. B. 11:9. och löna Dig derföre med en evig hämd?Sidst och för det 5) anbefalles här äfven et Christeligit och tucktigt omgänge; ty sådana man omgås med, sådana blifver man. Det är vist, at den som gifver sig uti faran han förgås deruti, men den som söker kyska sälskaper, han kan äfven förblifva kysk: i omgänge med den som redan bitit hufvudet av skammen, blifver man snart sjelf skamlös, och all naturlig och christelig blygsamhet försvinner. Olyckelig den i tiden, och olyckelig ofta äfven i evigheten, som kommer at växa upp i sådana sälskaper; men däremot lyckelige de som under sina ungdoms år intet sett eller hört mycket ondt.
Föregående avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 12
Följande avsnitt: Sjunde budordspredikan, § 14
Platser:
Personer: David Jesus Syrak (Syrac, Syrach)
Bibelställen:
Teman: