Föregående avsnitt: Sjätte budordspredikan, § 14
Följande avsnitt:
§. 15.
När vårt eget väl så illa finnes vårdat, hvad tankar, hvad hopp kan man då göra sig om Eder ömhet för nästans lif? Pröfver Eder därföre i dag äfven i denna delen för en allvetande Gud. Hvad ohyggeligit näste för afvund, hämd, vrede och listiga stämplingar emot nästan har icke mångens hjerta varit? Hvad för en mordisk upsyn har icke ofta tolkat hjertats bitterhet, dödande tilhugg och hotande åtbörder hafva in1 Thet varder min själ långt at bo när them som friden hata. Jag håller frid, men när jag talar, så taga the til at örliga.2 Ps. 120:5,6,7. Men ack! hvad står här at uträtta? Det blifver därvid som Frälsaren sjelf sagt: Icke hämtar man vindrufvor af törne, ej heller fikon af tistel. Et ondt trä kan icke bära goda frukt. Matth. 7:16,18. Kan intet Herrans heliga och stränga befallning, Guds vrede och den hotande hämden sätta fräcka syndare i bäfvan och nöd, at söka räddning: alla Guds, och vår af kärlek döende Förbarmares, och alla Hans kära Apostlars trogna och innerliga förmaningar til kärlek, ödmjukhet och frid intet uträtta, at upväcka någon kärlek emot vår nästa; så kan det största ömhets, barmhärtighets och kärleks exempel, som gifves i hela verlden, jag menar Frälsarens Jesu Christi kärlek, som all kunskap öfvergår, Ephes. 3:19. kan alt detta icke förmå dem at älska Honom tilbaka, och nästan för Hans skul, så är alt hopp om deras räddning förlorat. Men hvad jag innerligen sörjer öfver är det, at man äfven hos Guds barn måste märka et agg och en afvoghet til hvarandra, som stundom kan utbrista i trätor och otidigheter,3 hvarigenom Christi namn och Hans dyra lära försmädes ibland menniskorna. Med hvad blygd må I icke bekänna Eder vara Guds barn, då I aldeles förgätit Eder Frälsares Jesu nya kärleksbud, at I älsken hvarannan inbördes, såsom Han hafver älskat oss. Joh. 13:34. Nu säger vår Jesus: Theraf skola alla förstå, at I ären mine lärjungar, om I hafven kärlek inbördes.4 Men hvaraf skal man väl förstå at I ären det, då detta kännetekn icke ens passar in uppå Eder, utan fast mera de uppenbara mörksens gärningar, som Apostelen Paulus upräknar för de Galater, nemligen ovänskap, kif, nit,5 vrede, trätor, tvedrägt och parti,6 Gal. 5:20. dem han slutar med et förskräckeligit utslag, at aldeles utestänga ifrån himmelen. Ack besinner då med blygsel Eder stora afvikelse, bekänner den för Gud och menniskor, och söker försoning för Edra stora fel, och krafter at förbättra dem, och beder af vår härliga Nattvards-psalm: Tag bort alt hat och bitterhet, O Jesu från mitt hjerta: Lät mig min synd och orenhet här ångra med all smärta.7 Mån det väl vara värdt, at ännu nämna något om Eder skyldighet, mine åhörare, at befordra Eder nästas själa-välfärd, då så få finnas, som draga någon omsorg för sina egna själar? Vår dyra Frälsare frågar billigt: Kan ock en blinder leda en blindan; falla the icke båda i gropen? Luc. 6:39. Så må man ock säga; huru är det möjeligit, at menniskor, som sjelfva lefva i mörker och otro, intet känna Guds vägar och intet vandra på dem, at de kunde ömma om sina medmenniskors andeliga väl? Nej, utan tvärt om lärer en beklagelig förfarenhet, at om någon, ge nom Herrans besynnerliga nåd, finge någon stråla af det andeliga lifvet i sin själ, och något bekymmer i sit hjerta, at vända om, blir en sådan straxt utskrattad af andra, och så snart de märka, at han i Herrans fruktan börjar en vandel, som är olika med deras, samsätta de sig, at hata och förfölja et sådant Guds barn; de lägga råd, huru de med låck eller påck må förleda honom. Deras syndiga lefverne blifver altid en stötesten för de trogna, och få upväkta själar kunna uthärda så många retelser til affall. Vi må därföre här billigt uprepa Jesu märkvärdiga ord: Ve verldena för förargelse skul, och ve then mennisko, genom hvilka förargelse kommer. Matth. 18:7. Men finge Guds nåd ännu rum hos sådana, at de sjelfva såge detta sit äfventyr, at en gång stanna i hårdt ansvar, ej allenast för sin egen förlorade salighet, utan ock för andras själar, så vore ännu tid för dem at genom en sann bättring mota sådant; då borde de ock med dubbelt alfvare börja at ej allenast vårda sin egen själs andeliga lif i sin Gud, utan ock at troligen upbygga hos andra, hvad de härtils nedrifvit. Dock ligger detta bekymmer icke så hårdt ålagt någon annan, som föräldrar och dem som äro i deras ställe, såsom Regenter, Öfverhetspersoner, hus bondefolk och lärare: hos ingen annan kunde det heller uträtta så mycket til andras förbättring som hos dem, och ingen skördade däraf så stor välsignelse som de: ty Lärare skola lysa såsom himmelens sken, och the som många undervisa, och med sit efterdöme leda til rättfärdighet, såsom stjernor i evighet.
jagat en dödsräddhåga hos nästan, och understundom har en smilande list gjort andra säkra, at blifva fångade af Edert bedrägeri. Det arga hjertat hafver ofta genom munnen utsprutat etter och galla med grufveligaste bannor och hädelser emot Edra ovänner: egen arm och näfva, hafva varit Edra hämnare, och synden har, Gudi klagat, stigit til en sådan högd, at försåt, slagsmål och mord blifva de som sluteligen skilja trätan. Sådant grufveligit ondt höres beklageligen af i altför många hushåll, emellan makar, föräldrar och barn, husbönder och tjenare, men i synnerhet på de nästan otaliga bränvinskrogar, hvilka, fast orätt, anses för fridlysta ställen, at få föröfva all slags ogudaktighet. Hos huru få finnes icke den rätta mennisko-kärlek, det tålamod, den hjelpsamhet och medlidande som i detta budet fordras? Den trogna, den fattiga och förtrykta måste sucka och klaga med David och säga: Ve mig at jag en främling är ibland Mesek: jag måste bo ibland Kedars hyddor.Dan. 12:3. Amen.
Slutet af dessa Predikningar införes i nästa eller 4:de Volumen.
Föregående avsnitt: Sjätte budordspredikan, § 14
Följande avsnitt:
Platser:
Personer: David Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: