Föregående avsnitt:
Följande avsnitt: Sjätte budordspredikan, § 2
VI. Predikan.
§. 1.
Med minsta kännedom af det Gudomeliga väsendets höghet och fullkomligheter, emot vårt eget intet, måste vi få en full öfvertygelse därom, at Gud ingalunda med lagens gifvande åt menniskorna, hafver åsyftat någon värkelig nytta för sig, utom det välbehag han kan äga i vår välgång, utan at han måste därmed egenteligen haft afseende på vår lycksalighet i tid och evighet, i andelig och lekamlig måtto. Alla buden sammanstöta väl här såsom i en medelpunkt, men det är i synnerhet förra taflan,1 i lagen, som föranleder oss til föreningen med Gud, hvaruti vår andeliga sällhet hufvudsakeligen består, då den sednare åter åsyftar förnämligast vår lekamliga välgång och lycksalighet. Därtil bidraga väl ganska många omständigheter, men egenteligen består den i trenne ting, nemligen i säkerhet til lif, ära och egendom: där dessa tre äro efter möjeligheten befredade, där är ock välmågan oskiljaktig. Om dessa förmåner försäkra Regenter sina undersåtare, då de bestiga Thronen; och at mista lif, ära och gods, är den beskrifning man hafver på den högst olyckeliga menniskan och medborgaren.
Föregående avsnitt:
Följande avsnitt: Sjätte budordspredikan, § 2
Platser:
Personer:
Bibelställen:
Teman: