Om Saltpetter-Sjuderierne, särdeles i Österbotten.
Redan för mera än 40 År sedan begynte Inbyggarne i Södra Delen af Österbotten at anlägga Saltpetter-Plantlador,1 och som Saltpettren då väl betaltes, tilöktes de til et stort Antal. Kronans Saltpettersjudare hafva nu i flera År föga kokat någon Saltpetter från den förra så kallade Indelta Kronojorden;2 men för 12 à 15 År tilbaka fick denna Handtering en svår Stöt derigenom, at Kronan ej ville betala densamma; hvaröfver en allmän Klagan upkom, då Kongl. Krigs-Collegium, för at visa sig vilja soulagera3 Ladu-ägare, lämnade dem en Frihet at få låta exportera sin Saltpetter, men med sådant förbehåll, at den först måste hembjudas Kronan, och at sedan hvar och en, som ville låta exportera denna Vara, skulle söka i Kongl. Krigs-Collegio Förpassning4 på sin Saltpetter, och erlägga Tull derföre. Någre År derefter tilsporde Kongl. Krigs-Collegium Konungens Befallningshafvande,5 om ej Österbotten genom sina Saltpetter-lador kunde förse Kronan med så mycken Saltpetter Kronan kunde betarfva, at alla andra Saltpetter-Sjuderier i Riket, som kostade Kronan så mycket, kunde aldeles indragas, samt hvad Belöningar och Förmoner dervid skulle af Allmogen betingas. Hvarpå Konungens Befallningshafvande fant nödigt at först göra en Förfrågan, huru stor Qvantitet då kunde åtgå af Saltpetter, och erhöll, som jag vill minnas, det Svar, at 30 000 Lispund vore hela Kronans Behof, då Konungens Befallningshafvande aflämnade det Svar, at Österbotten inom 8 à 10 År kunde prestera hela det erforderliga Qvantum, aldeles utan några andra Förmåner eller Friheter, än at få en promt6 Betalning för sin Tilverkning, hvilket af Kongl. Maj:t blef gilladt, jämte nådig Befallning at så mycket Medel som erfordrades skulle utan Hinder aflämnas; men hade ej bättre Verkan, än at första Året var Tilgång på Penningar, men Året derpå redan Brist, hvarigenom Tilverkningen begynt at afstanna, och nu hör man redan at Saltpettersjuderi-Inspectoren klagar deröfver, at Saltpetter-Ladorna, äfven de förr anlagda, vårdslösas. Under alt detta utkom äfven en Kungörelse af Konungens Befallningshafvande, at ingen af Allmogen finge sjelf anställa någon Saltpettersjudning, utan at hafva någon Kronans Verkmästare med sig, och derjemte et Förbud, at ingen af dem som försedt sig med egna Pannor, hvilka dock kostat sina Ägare circa 200 R:dr, skulle få dermed betjena sina Grannar, utan at desse vore nödsakade at hyra sig Pannor af Kronan.
Vid denna Handtering utbeder jag mig, at, i stöd af Kongl. Tryckfrihets Förordningen,7 få i aldrabästa Välmening anföra några Anmärkningar.
Det är ingen obekant, at hela Tilverkningen nu tilhörer endast Kongl. Maj:t och Kronan, hvilket i anseende så väl til Kronans dryga Förlager8 med Saltpetter-Pannor, och så många Saltpettersjuderi-Inspectorer i Riket med deras Underbetjening, och en af dem upsökt så kallad Kronojord, som dock låg under Jordägarenas Stall och Lador, och af deras Ladugård vatnades, kunde hafva någon Grund, när därtil lägges at Kronan i synnerhet i anseende til Krig så ofta var i Behof af denna Vara. Men om den för evärdeliga9 Tider skal blifva et Regale, eller om det ej vore tjenligare at samma Handtering skulle blifva lika fri som andra Näringar, derom må ju någon Fråga kunna väckas; ty 1:o vet man af uråldrig Förfarenhet, at alla Näringar på Kronans kostnad blifva altid dryga, och kunna svårligen bära sig, fast de för enskild Räkning äro aldrig så väl lönande. 2:o. Om någon Vinst skulle tilflyta Kronan, så borde väl redan des Förlag vara under en Tid af 70 År betalt. 3:o. Man räknar at för Krutets skull, som är så oumgängeligt för Kronan, hela Saltpetter-tilverkningen äfven bör tilhöra densamma; men man må ju anmärka, at Saltpettern nyttjas til mångahanda andra Behof än til Krut, såsom på Apotheker, bland Allmogen och i Färgerier, med mera, och at Kronan i fredliga Tider ej behöfver så mycket Krut, at icke Medborgare nyttja långt mera deraf, utom det, at det vid Krigstider ändock torde få införskrifvas.10 Men hvad följer deraf? Det är ganska mycket som Kronan betarfvar i Krigstider, Bly, Spannemål, Kött, Fläsk, Fiskvaror, och äfven i fredliga, Kläder, Skor, alla slags Gevär11 med mångt annat: skulle då icke efter samma Regalitets Principer12 äfven alla dessa tilverkas af Kronan; och jag beklagar huru bakvändt då skulle gå med alla dessa Näringar, och hvad Förlust Kronan då komme at lida. 4:o. Hörer äfven hit, at om Kronan änteligen ville behålla sin så kallade indelta Kronojord, så borde den dock ej hafva någon Befattning med den Saltpetter som tilverkades af Allmogen sjelf i deras egna Lador. 5:o. Kan det aldrig annars vara, än at om ock Förmynderskapet vore det drägeligaste, så måste en Näring, som ej hafver mera än en enda Afnämare,13 stanna i Vanmagt; ty Prisen måga stiga så högt man vil, står Förmyndare vid det gamla; Mynt-valvation14 må blifva hurudan som hälst, så står han blott vid sit Contract, han betalar då han är nödig om Varan, men annars gör han Invänningar. Med rysning kommer jag ihog vår Forntids Koppar- och Tjäru-Compagnier,15 som framför alt voro angelägnast derom, hvad fast Pris de borde få at betala Varan med, och hade de blifvit beståndande, så vore långt för detta all Tjäru- och Koppar-handel förstörd. Månne det då ej vore värdt at tänka på, hu ru Saltpetter-tilverkningen äfven kunde blifva fri, och är det ännu omöjeligit at säga huru många tusende af denna Handtering kunde få sit Uppehälle, och huru stora Kostnader derigenom för Kronan kunde besparas. Hvem ser icke, huru långt Frankrike i dessa År kunnat gå med Tilverkningen af denna Vara?
Vidare anmärkes, hvad Tyngd Saltpetter-Ladu-anläggare måste vidkännas, då de blifva ålagde at hafva en eller flere Kronosjudare vid sine Pannelag,16 först derigenom at då en Ladu-anläggare samlar de bästa Saltpetter-ämnen i sin Lada, den flitigt vatnar och omkastar, så kommer en Kronans Sjudare (som annars med mycket besvär undan Stall och Fähus måste med dryg Vattubärning på längre Afstånd här och där samla sig några Lispund Saltpetter af Kronojord), at här skörda af Ladu-anläggarens nedlagda Kostnad en eller 2/3:delar af all hans Möda, ofta med Ladu-anläggarens Käril och Ved. Dertil kommer, at Ladu-ägaren äfven ser sig nödsakad, om ej efter Lag, dock på det Kronosjudaren ej skal förderfva hela Sööder17 och Krämpningar,18 hålla honom fri Förtäring,19 som ej litet trycker Näringen. Och hvad Skälet angår til denna Befallning, at Kronosjudare skulle nyttjas, nemligen at i annat Fall skulle sjelfva Sjudnings-konsten kunna förloras, så synes den mig nog löjelig; ty då vill sägas, at Kronans Verkmästare, som haf va knapt Hus eller Hem och föga Fädernesland skola bättre förvara Konsten at tilverka Saltpetter, än bofaste Odalbönder, som lärdt sig at med all möjelig Försigtighet mota allehanda slags Hinder som vid Tilverkningar kunna möta, oftast öfver de så kallade Verkmästares Visdom. Månne ej Konsten förvaras mycket bättre hos en hel Allmoge, som lärer sig med Bekymmer och Omtanka af hvarandra at vårda et sådant Näringsfång?
Dernäst må jag anföra, huru förvånade Länets Inbyggare måste blifva, då de sågo sig i flera År nödgas at vänta på sin Varas Värde,20 och sluteligen då Kronan aldeles vägrade at emottaga mera än hälften eller tredjedelen af deras Tilverkning; det hettes likväl då, at de ägde frihet at exportera sin Vara; nog viste Kongl. Krigs-Collegium, at intet voro Ladu-anläggare Exporteurer, och inga Handlande hade vetat at efterfråga Priser på Saltpettern utomlands, med hvilken ingen Handel drefs, hvilket var detsamma som at slå hela Handteringen för Hufvud.21 Men det var ej nog dermed, om de ville exportera Saltpettern, skulle hvar och en Ladu-ägare först hembjuda den i Kongl. Krigs-Collegio, och om den då ej antogs, skulle de sedermera i samma Collegio begära Förpassning derpå, och sedan de alt detta (man förstår genom många Inlagor, och derpå vän tande Svar) vore gjordt, skulle de ärlägga Tull därföre, och öfversända en Vara utom Riket, utan någon Säkerhet hvad där åt en och hvar ifrån en oväntad Ort skulle bjudas. Hvilket var i sig sjelf detsamma, som at Kronan ej ville betala den, och at Varan måste ligga dem sjelf til Last; ty at gå genom så många Omgånger för 15, 20 à 30 Lispund Saltpetter för hvar Ladu-anläggare, var en Orimmelighet. Hade Städernas Borgerskap blifvit underrättat derom i Tid at Saltpettern var en Handelsvara, som fick afsättas utomlands, hade de visst gjordt sig underrättade om Varans Värde på olika Platser, och kunnat utverka sig någon Förpassning på Varan, samt ärlagt Tull derföre, men annars var det omöjeligt.
Flere af Allmogen hafva äfven lärt sig at luttra22 helt väl Saltpettern, så at han kan vara dugelig til de finaste Behof; sådan är ock ibland aflemnad til Kronan, men utan en enda Styfvers tilökning i Priset; dessutom tilverkas den råa Saltpettern äfven af en stor Del ganska hvit och ren, utan någon förbättring i Värdet. Skal sådant gifva Upmuntran? Nej, Näringen må vara huru god den vill, kan den aldrig äga bestånd på sådan Fot, utan den måste nedkladdas23 och ändteligen gå ut, under så mångfaldiga Författningar, och Sverige måste alt framgent blifva så olyckeligt, at det med Tvång måste ledas til alt sådant, som det under Friheten gerna hade drifvit sig up til. Nu måste Saltpettersjuderi-Inspectoren redan hota och truga Ladu-ägare til at vårda och sköta sina Lador, det de förut sjelfmant gjordt.
Härtil må jag lägga, huru hårdt det måste vara för den, som gått uti 200 R:drs Utläggning, at ej få på sin Panna förtjena någon Frakt, då den tilbjudes, och för det andra at ej få betjena sig af sin Någrannes24 Panna för någon billigare Hyra än den Kronan vill hafva, som synes vilja drifva et Monopolium med Varan, Varupriset, sin Betjening och sjelfva sina Pannor.
Än bör jag anföra, at det i allmänhet räknas för Flit och Trefsamhet hos en Allmoge, at den både kan och vill förädla sit Lands Producter, hvilket äfven flera Ladu-ägare velat göra med sin råa Saltpetter, och sökt Tilstånd at få luttra densamma; men Kongl. Krigs-Collegium har behagat, genom Herr Saltpettersjuderi-Directeuren Becker, förbjuda sådant,25 under det Föregifvande, at Collegium då ej kunde vara säker derom, huru ren den blifvit gjord från Koksalt och andra skadeliga Blandningar, ehuru flere Ladu-anläggare gjort sig noga underrättade huru Koksaltet bör så väl i den råa som luttrade Saltpettern förekommas, hvarvid alt Affall vid Luttringen komme deras Lador vid nästa Sjudning til gagns.
Ändteligen bör jag ock något nämna om Vräkningen26 af Saltpettern, som nu på Kongl. Krigs-Collegii Befallning måste ske antingen i Stockholm eller vid något sednare inrättadt Krutbruk uti Gefle. Saltpettersjuderi-Inspectoren emottager i Österbotten vid Städerna den råa Saltpettern, och afväger honom ofta allenast Brutto, af hvar och en Ladu-ägare uti sina Fastager,27 om Hösten. Den inlägges i Städerna i deras Magaziner, uttages där Sommaren derpå, och afskeppas til Stockholm, hvarest den då först vräkes; och derpå rabatteras,28 utan at Ägaren dervid kan vara närvarande, och det ankommer derpå huru mycket då afräknas, hvarvid lätt kan begripas, at de som äga at hos Kronan göra Redo derföre, ingalunda afdraga för litet deraf til sin egen Skada. Man anmärker härvid, at om Magazinerna i Städerna ej vore väl täckta, eller Fartyget läkande genom Däcket eller nedifrån, och en stor Del af detta lättast uplösta Salt skulle afrinna med Vatnet, så blifver det jemte intorrkningen på tio Månader alt Tilverkarens Förlust, utan des minsta Förvållande, och sedan Varan kommit från des Hand. För några få År sedan togs väl af Kongl. Krigs-Collegio det Steg, at Vräkningen kunde äfven företagas i Landet; men med den Skyldighet, at Vräkaren borde af Krutbruks-Innehafvaren, och Saltpetter-ägarena gemensamt lönas derföre, som utgjorde för båda et betydeligt Afdrag, då en Herre af bättre Rang skulle från Stockholm eller Helsingfors med Respenningar och Dagtractamente årligen hitförskrifvas, och jag vet ej om et så kostsamt Steg blifvit nyttjat mera än en enda gång, såsom besvärande för båda. Men hvad kunde vara Orsaken hvarföre icke den i Landet boende Saltpettersjuderi-Directeuren eller Inspectoren, kunde på Ed och Samvete förrätta denna Vräkning, straxt då han emottager Varan. Det kan ingalunda invändas, at han ej äger Tid dertil; ty den är visst tilräckelig. Skulle man vilja förebära, at han ej kan eller förstår det, så vore sådant nog anstöteligt för flera. Men där kan dock ingen annan Orsak förebäras: väl an då, så må ju denna Konsten, som ej består i annat, än at kasta af Saltpettern på en stark Glöd, och se om han afbrinner jämt på Glöden, eller om han sprakar och gifver Gnistror ifrån sig, äfven kunna läras åtminstone på en hel Sommar hos Kongl. Krigs-Collegio, hvarest Sommartiden flera tusende Prof förrättas, hvilket han för sin goda Lön vore skyldig at göra, för at tjena en stor Del af Länets Inbyggare, at sedan kunna vräka sjelf Landets Saltpetter på Stället och derefter straxt betala den.
Sådana äro de fleste våra allmänna Hushålls-anstalter. Man klagar öfver Svenska Folkets Industrie,29 och man lägger så många Hinder i Vägen för den, och kronglar alt borrt uti blandiga och ombytliga Författningar, som hindrar Näringsidkare, hvilka aldrig kunna trifvas utan Frihet.
Föregående avsnitt:
Följande avsnitt:
Platser: Gävle (Gefle) Helsingfors Österbotten (Öster botn, Österbotn, Österbottn) Frankrike Sverige (Swerige, Swerge, Ruotzi) Stockholm
Personer: Böcker (Becker), Petter Elias Gustav I (Vasa) (Gustaf den 1:a eller Ericson)
Bibelställen:
Teman: