Uplysningar wid Herr Lagman Antonsons Commissionaires Swar, som är infört i Stockholms Posten N:o 60 af den 23 Martii 1779.1
Som jag bor afsides och icke äger Dagskriften Stockholms Posten, är jag ock aldeles okunnog om hwad som i densamma med eller mot kan wara skrifwit, rörande Tjänstehjons Naturliga Rätt. Men då åfwannämde Nummer blef mig särskilt öfwersänd, med anmodan af en okänd at beswara det som däruti emot mig wore anfördt, har jag, ehuru omringad af mångfaldiga göromål, ej bordt aldeles wägra sådant, men gör det hälst i Dagligt Allehanda, såsom et mera allmänt Tidnings-Papper.
Af åfwannämda swar finner jag, at någon under namn af Logicus förswarat mig i Stockholms Posten2 emot Herr Lagman; men som jag hwarken wet hwem det är eller huru han förfäktat min sak, måste jag gå honom aldeles förbi, med den allmänna tacksägelse jag är en Frihetens och Sanningens förswarare skyldig, och inskränka mina uplysningar blott wid det som Herr Lagmans Commissionaire gifwer i sitt swar anledning til.
Herr Commissionairen anförer trenne Momenter, af hwilka åtminstone det första bör komma under Allmänhetens granskning. Det är så orimmeligit, at det af en förnuftig Läsare aldrig kan tros wara sådant, om det icke anföres här ord ifrån ord; ty annars kunde jag anses för den, som wrängt eller bortblandat hans mening. Det lyder så: 1:o, I förtroende sagt, min Herr Logicus, så slöser min Herre med sitt fullmägtigskap för Herr Probsten, ty han beswarar med stillatigande alla de grofwa och skamlösa utlåtelser, som Herr Probsten i sin skrift beskylles nyttjat, och således tagit sak på bak3 och borde blygas, ty hwar förnuftig Man finner, at Herr Probstens utlåtelser, som i Dagligt Allehanda äro brukade som Herr Probstens egne ord, äro oanständigt och lagstridigt af honom utkastade. Se detta är nu första argumentet. Förstår du det min Läsare? Hwad wil nu hela denna långa rimsan säga? Eller läs å nyo denna mening, så har jag fått göra och är ändå lika slug,4 hwad dess Auctor menar därmed; såsom först, hwad är det för idee, at Logicus slösar med sitt fullmägtigskap för mig. Har han då gått widare än hans fullmagt sträcker sig? Har Herr Commissionairen sedt den? Jag hafwer wäl aldrig utgifwit någon hwarken munt- eller skrifteligen, och därföre har den aldrig kunnat öfwerskridas; eller är meningen den, at han warit för mycket god Fullmägtig? eller huru har han slösat med sitt fullmägtigskap? Men kanske det följande uplyser denna gåta; Jo, det heter: ty han beswarar med stillatigande alla de grofwa och skamlösa utlåtelser, som jag i min skrift beskylles nyttjat. Håll up nu åter min Lä sare; på hwem syftar det ordet han? Det tycks wid första påseende syfta på mig, som näst förut nämnes, at jag med stillatigande beswarat alla de grofwa och skamlösa utlåtelser, som jag beskylles hafwa nyttjat; då wore det et slags beröm för mig at med tigande hafwa beswarat skamlösheter, af min Contrapart. Men hwem är det? Herr Lagman Antonson? då kallar hans Commissionair sin Principals utlåtelser för grofwa och skamlösa. Så hård rubrik har jag aldrig wågat mig at sätta på hans inkast, så mycket wärre passa de sig för hans egen Commissionaire. Det wore wisst, at på det swåraste slösa med sin Principals Fullmägtigskap. Nej, icke måtte det wara meningen. På hwem syftar då han? Det måtte wara Herr Logicus, som med stillatigande beswarat mina skamlösa utlåtelser. Men huru hänger det åter ihop? Han kallas ju min Fullmägtig, icke kunde han beswara sin Principal. Fullmägtigen bör ju förswara och icke beswara Principalen, och aldraminst gör han skäl för Fullmägtigs namn, om han förswarar mig med stillatigande. Nej, icke rimmar det sig5 heller. Jag faller därföre änteligen på den tankan, at det ordet han måste syfta på Herr Lagm. Antonson. Men jag måste nödwändigt sist komma på den uttolkning, ty både Logicus och jag stå nämnde närmast til pronomen relativum, och Herr Lagman i föregående mening, som är så wäl genom punct, som ny rad aldeles skild ifrån denna. Lät se om wi då få bättre mening? Då heter det: Herr Lagman beswarar med stillatigande alla de grofwa och skamlösa utlåtelser, som jag i min skrift beskylles nyttjat. Det tycks låta något, men frågan blir: har jag nyttjat dem eller icke? beskylles jag rätt eller orätt? eller hwem är det som beskyller? Dock kan det gå an; Men är det då sant, at han med stillatigande gått mina utlåtelser förbi? Därom witna hans 2:ne Anmärkningar på halft ark hwardera,6 särskilt tryckta, äfwen som hans höfliga swar i Dagligt Allehanda; och just i det samma twålar han7 til8 sin Principal erbarmeligen, då han straxt därpå säger at han9 med sitt stillatigande således tagit sak på bak och borde blygas; hwarföre då? må jag fråga, och han swarar: ty hwar förnuftig man finner at mina utlåtelser äro oanständigt och lagstridigt af honom utkastade. Wacker Commissionaire! som så handterar sin Principal. Tål han det nog kan jag tåla. Hwad uplysning, hwad öfwertygelse om sanningen skall man kunna hämta af sådana swar? De misspryda wåra annars hyfsade Dag-papper, och behöfwa ingen wederläggning. Jag styrkes häraf i den tankan, at det är altid farligt, at wilja skrifwa mycket konstigt och lärdt, ty då kan man snart drunkna i konsten. Enfaldigheten är altid den bästa: så hade det ock warit för Herr Lagmans Commissionaire; ty jag bör lämna honom den justice,10 at sedan han i sina första Momenter fått uttömma sin djupsinnighet, förstår jag nästan i alt det öfriga hwad han wil säga, utom en eller annan inbunden mening, där man måste gissa sig fram. Jag bör därföre något swara på det hufwudsakeligaste.
At med Wienska Avisan af den 14 Januarii11 bewisa det Folket icke rymmer, fast de efterjagas och med wåld insättas i krigs-tjänst, går icke an; ty den omrörer icke huru många hundrade eller tusende rymt ifrån Wien årligen; den bewisar allenast, at icke alla rymt, efter där ännu fants Folk som dugde at taga i krigs-tjänst, och kan jag icke neka, at en sådan wåldsamhet, at på en natt grassera12 med Militarisk magt igenom en Stad, bryta sig in i alla hus, anställa hus-visitationer, icke efter Contraband-waror,13 utan Människor, sätta deras frägd14 och förswar i fråga, fälla dom in puncto,15 skilja Man ifrån gråtande Maka och ropande Barn, sådant förfarande, säger jag, behöfde alt för wäl den färg Ministeren sökt stryka därpå, med sin matta Reflexion, om icke alla som läste detta skulle blifwa warse rätta namnet på denna hjälte-bragd; nämligen Människligheten sårad,16 som uti et Rikes högst trängande behof, at mota dess undergång, måste tålas, men aldrig därföre får billigas,17 om den ej blott angår missgärningsmän och arbetsföre tiggare, än mindre såsom et godt präjudicat åberopas. Sådana bojor insinueras förgäfwes hos wår Swenska Frihets Högsta Beskyddare.
At mota hungersnöder är wisst et af de wigtigaste och ömmaste göromål för Regenter. Men därtil äro hwarken kostsamma utdelningar af Spannemål på Statens bekostnad, än mindre band på Arbetarenas närings-friheter de rätta medlen, det förra är mycket lysande, och kan i wissa nödfall wara godt, men förslår intet, och det sednare werkar snörrätt emot ändamålet.
Herr18 Lagmans Commissionaire åberopar sig en Wiensk Tidning,19 at förswara twånget,20 han torde då ej misstycka, om jag åberopar mig en annan ifrån Florents af den 15 April 177621 med större bifall af Människligheten at skydda dess rätt: I några få år har Folkmängden härstädes ögonskenligen tiltagit; NB. hwarest ock Människor få lefwa utan twång och förtryck, där ökas de nödwändigt. Kan denna sanning ännu nekas? Denna grundsats har wår uplysta Regering ständigt för ögonen, heter det widare; den bär ock med skäl det namn, at wara uplyst. Det är Stor-Hertigen Petter Leopold, en Broder af Regerande Kejsaren i Wien,22 som förer et sådant Regemente, beundras af wårt Slägtes wänner, och wälsignas af de igenom friheten uti Hans Länder upkomne tusendetals nya warelser. Hör ännu mera, min Läsare af denna wackra Avisan: En och hwar NB. handlar och lefwer här, näml. i Toscana, efter sitt tycke, under skygd af Lagarna. Det är ju sjelfswåld, ropa wåra inskränkare. Andra säga, nog kan Folket ökas, men de måste ju dö i elände, om Regeringen icke tänker på utwägar för dem at föda sig. Men huru har det gått i Toscana? Jo, år 1767, då inskränknings-principen ännu war rådande, dog en stor hop Människor där af hunger, fast Regeringen lät utdela där ibland de nödlidande Spanmål för mera än 500 000 Romerska Dalrar. Men sedan denna friheten skänktes Inbyggarena, at få sörja för sig sjelfwa, har sådant icke händt, ehuru swårare misswäxt-år infallit; hwarest ligger då orsaken härtil? Den upgifwes tydeligen: De sednare åren, heter det, har wår milde Regent låssat NB. alla dessa fjättrar, och denna frihet har Toscana at tacka för sin nu warande sällhet. Mån detta icke bewisar mera än Wienska Avisan?
Jag beskylles orätt af Herr Commissionairen, at ej hafwa trodt Herr Lagm. Antonsons upgift af 80 000 Lösdrifware i Riket, jag tror wäl mera, näml. at deras antal kunde stiga til 2 a 3-dubbelt så många, om Herr Lagmannen finge blifwa Ombudsman i denna sak, at hålla hus-visitationer i Riket efter detta Contraband.23 Jag har allenast påstått at han icke bewisat sin upgift, ty hwad har Rikets Mantal24 at göra med Lösdrifware? Eller äro de ock Lösdrifware som bebo Mantalen? Eller månne icke i Städerne äfwen kunde ärtappas något af denna förbudna wara?
Hwad Herr Commissionairen, såsom en sig ålagd skyldighet, uphöjer Herr Lagman Antonsons Caracter, därwid har jag för min del icke at ärhindra, mera än det gamla ordstäfwet, at där godt Win finnes behöfwes ingen skylt; annars kunna hans dubbla anmärkningar öfwer min Piece, jämte hans höfliga swar i Dagligt Allehanda icke illa passa därtil, såsom tydeliga profbitar af hans stora Medborgerlighet, ömhet och människo-kärlek, och jag tror det samma som hans Commissionaire, at han med dem nog rensopat för sina dörrar. I alt detta håller jag med honom.
Men då han kommer ut på Lärdoms-fältet, och beskyller mig hafwa utgifwit twänne Arbeten, wid 1765 års Riksdag, som strida emot hwarandra, näml. et som kallas Källan til Rikets wanmagt,25 och et annat om Waru-wärde och Mynt, då råkar han wärre ut. Han röjer först, at han icke läst eller granskat dem, och at han ej en gång wiste namnet på den sednare, men ändock dömmer oblygt och dristigt. Jag är skyldig at uplysa Allmänheten i denna omständighet. År 1765 trycktes först et förswar af Öster och Wästerbottningarnas rätt til fri Seglation utom Riket, under titel af Wederläggning af de skäl26 etc. En tid därefter om Sommaren utkom den så mycket beryktade Skriften: Källan til Rikets wanmagt, hwaruti jag ifrar emot alt twång i Näringarna i gemen, och uptäcker i synnerhet olycks-fölgderna af förbudet för Utlänningar at segla til Swerige med andra än deras eget Lands Producter. Det war emellan dessa bägge skrifter, som en Rothman,27 i sin på wederbörandernas begäran författade smädeskrift öfwer mitt Finance-Systeme, trodde sig se en uppenbar contradiction,28 då likwäl båda tala för friheten, den förra för Medborgare, och den sednare för Utlänningar, at controllera de förras egennytta på Allmänhetens bekostnad. Och denna föregifna contradiction måtte Herr Commissionairen hördt i någon discurs omtalas och wil därmed wisa sig lärd; men misstog sig på skriften i hwilken denna stridighet borde ligga, då han nämner en annan om Waru-wärde och Mynt, hwarmed han måste mena mitt Finance-Systeme;29 det dock ingen sagt än mindre wist wara stridande emot Källan til Rikets wanmagt. Nej, min Läsare, samma frihets-anda råder i dem alla tre: Mycket är redan, Gudi lof, af wår wisa Regent gjordt i denna wägen, och jag wäntar med tålamod på det återstående. Rom är icke bygt på en dag. Emedlertid räknar jag det för en heder at wara Martyr för friheten, i det glada hopp, at hindra dess qwäfwande i wår tid och få den utwidgad för efterkommande; jag må då beskyllas för största nedrigheter, contradictioner, ostadighet i tankesätt eller at komma i renommee för missgärningar eller hwad som hälst.
GamleCarleby den 28 April 1779.
Anders Chydenius.
Föregående avsnitt:
Följande avsnitt:
Platser: Florens (Florents) Sverige (Swerige, Swerge, Ruotzi) Toscana (Toskana) Wien
Personer: Antonsson (Antonson, Anthonsson), Reinhold Josef II Leopold I (Peter Leopold) Rothman, Jacob Gabriel
Bibelställen:
Teman: