Föregående avsnitt: Nionde budordspredikan, § 16
Följande avsnitt: Nionde budordspredikan, § 18
§. 17.
Välsignade i Herranom! hvad synes Eder om denna målning? Månne denna svarta tafla icke liknar alt för mycket lynnet hos de flästa vår tids människor? Jag vet visst, at jag nog allmänt vinner bifall af Eder härutinnan; ty knapt finnes någon, som ej någon tid blifvit et mål för belackare, och genom andras lögn och trolöshet måst uthärda mycket. Men tillåten mig at straxt förklara mig, det jag föga är därmed belåten, at I af detta tal tagen Eder ny anledning til et kärlekslöst nästans dömande, hvilket at hämma, likväl varit hufvudafsigten med detta budet och hela vår predikan. Något annat önskade jag häldre, nemligen at månge af Eder hälst igenkände härunder sig sjelfve. Men dertil gifves föga förhoppning, då egenkärleken på alla sidor förskansat sig starkt, och det onda hjertat är så fullt med konstiga invänningar til sin enskyllan.1 Dock hvarföre skulle vi uphäfva oss til domare öfver andra, då ingen kan säga sig fri från detta budets öfverträdelse? Den som oskyldig är kaste fritt första stenen på sin nästa. Men ho är, som dömmer en annars tjenare? Betraktom häldre fölgderna af et så mångfalligt falskt vitnesbörd. Sanningenes Gud kan ju omöjeligen fördraga lögnen: förbannelsen öfver alla hans buds öfverträdare 5 Mos. B. 27. är ju förskräckelig, och drabbar syndaren ofelbart i tid och evighet: lögnens fader och uphofsman förvaras redan under Guds rättfärdiga vrede med eviga bojor intil den stora dagsens dom. Jud. 6. Fåfängt må då hans barn hoppas et bättre öde: förrädaren, som säger i sitt hjerta, det är ingen Gud til,2 tror väl icke at hämden skal drabba; men en dagelig förfarenhet visar oss huru hans egna onda gerningar förråda honom: han är plågad för sina medmänniskor: hans förställning är en snara för den redeliga, och hans tunga en rakoknif, hvarmed han afskär andras ära. Konung David säger väl: Hvad kan then falska tungan göra tig? Och hvad kan hon uträtta? Men han svarar straxt: Hon är såsom en väldigs skarpa pilar, såsom eld i enebärsträ. Han jämrar sig derföre deröfver, at han måste bo ibland sådana, och säger: Ve mig at jag en främling är ibland Mesek, och måste bo ibland Kedars hyddor;3 thet varder mine själ långt at bo när them som friden hata. Jag håller frid, men när jag talar, så taga the til at örliga. Derföre beder han ock innerligen sin Gud och säger: Herre, fräls mina själ ifrån lögnaktiga munnar och ifrå falska tungo. Ps. 120. Men ack! at dessa smädemunnar hälst eftersinnade huru mycket de genom lögnen skada sig sjelfva: de förtörna därmed en helig och rättfärdig Gud, och ådraga sig hans hämd i tid och evighet, och måste en gång, skiljda ifrån sanningens Gud, gå bort i det yttersta mörkret, at uti et oändeligit qval göra sälskap med lögnenes anda, den de så skamligen fölgt i nådetiden. Dock är det inte allenast denna eviga hämden som förföljer dem; lasten har gemenligen altid sitt straff med sig, men näppeligen någon, som med så rågat mått lönar den odygdiga, som lögnen. Lögnaren blir sjelf ofelbart et mål för andra belackare. Han afskär andras heder, och andra kanske mera välförtjänt hans: han sårar andras goda namn och rykte, men han sårar hos alla dygdiga och förnuftiga med det samma sitt eget: han gör andra til ljugare, men ådrager sig sjelf med det samma trolöshetens svarta stämpel. Han vil arbeta sig up genom lögn och försmädelser öfver sina medbröder, men just derföre föraktas och förkrossas han af alla. När nu härtil kommer et ondt samvetes förebråelser, som åtfölja lasten, och ofta gå til en försmak af sjelfva afgrundsplågorna, så se mine Åhörare, huru högst olyckeliga detta budets öfverträdare måste vara.
Föregående avsnitt: Nionde budordspredikan, § 16
Följande avsnitt: Nionde budordspredikan, § 18
Platser: Israel Mindre Asien
Personer: David
Bibelställen:
Teman: