Föregående avsnitt:
Följande avsnitt:
Utkast *) Til Inträdes-Predikningar öfver Sednare Taflan.1
Första Predikan.
Ingången.
§. 1. Näst Gud finnes icke något närmare föremål för våra plikter, än vi sjelfva. I anseende til vår förbindelse bör Gud hafva företrädet, men i anseende til vår naturliga böjelse stå vi sjelfva i främsta rummet. Dem har Gud så förenat, at vi genom intet annat än kärleken til honom kunna ärnå högden af vår lycksalighet.
§. 2. Uptager den frågan: Om några plikter emot oss sjelfva behöfva föreställas, i anseende til den öfverdrefna egenkärleken, som är oss medfödd?
§. 3. Besvarar frågan med jakande, och bevisar det a) däraf, at då den värkeligen är en plikt, måste den på sitt rätta ställe afhandlas. b) Känner man utan handledning hvarken rätta föremålen för denna egenkärlek, eller dess rätta beskaffenhet och utöfning. c) Emedan den blifver et mönster för vår kärlek til nästan. Matth. 22:39. d) Emedan människorna ofta älska sig sjelfva orätt, för mycket eller för litet.
§. 4.
Texten: Ephes. 5:29.
Ingen hafver någon tid hatat sitt eget kött, utan häldre föder och fordrar thet.
Föreställning.
Om plikterna emot oss sjelfva.
1) Hvaruti de bestå.
2) Huru de rätt eller orätt utöfvas.
I. Delen.
§. 5. Såsom alla plikter emot Gud och nästan innefattas uti det at älska, Rom. 13:10. så ock plikterna emot oss sjelfva. Och at kärleken emot oss sjelfva är en plikt, som bör utöfvas, bevises 1) däraf at Gud i högsta måtto älskar sig sjelf. 2) Emedan våra första föräldrar uti fullkomlighetenes stånd2 utöfvade dem; ty annars hade dödsstraffet, hvarmed de hotades, icke haft någon värkan. 3) Den är inplantad i naturen; den är gillad och anbefald i den Heliga Skrift, i vår Text, i Pred. B. 4:5. Coll. 2:23. Rom. 13:14.
§. 6. Kärleken til oss sjelfva definieras at den är et välbehag uti eller til oss sjelfva, som upväcker et bemödande at befreda vår egen lycksalighet. Hvarvid förklaras beskaffenheten af detta välbehag: huru lycksaligheten är sann eller inbillad, och bemödandet lyckligt eller olyckligt.
§. 7. Til et rätt begrep om lycksaligheten fordras följande kunskaper: a) Om oss sjelfva och våra tvenne delar, och om hvarderas behof. b) Om ursprunget til vår varelse och lycksalighet. c) Hvaruti sällheten för hvardera delen består, och d) om sättet huru den kan vinnas.
§. 8. Alla dessa kunskaper böra rätt användas, til et alfvarligt bemödande, at ifrån rätta källan i en rätt ordning vinna för båda delarna en sann och varaktig lycksalighet.
§. 9. Förklarar vidare, at detta bemödandet bör ske visliga, Matth. 25:2. o. ff. Ephes. 5:15,16. med all flit, Rom. 12:11. och beständigt. Upp. B. 3:11. Cap. 2:10.
II. Delen.
§. 10. Dessa plikter skola så utöfvas, at vi a) vårda vår kropp, hvilket bevises af Texten och efterföljande språk:3 Coll. 2:23. Ordspr. B. 11:17. Cap. 24:8. Syr. 14:5,6. til föda, kläder och nödiga beqvämligheter, under hälsa och sjukdom. Syr. 38:1,2,3,12,13. Jac. 5:14,15. dock så, at vi ej lämna våra lemmar til syndenes tjenst. Rom. 6:12,13,19. Cap. 12:1. 1 Cor. 6:18.
§. 11. b) Förnämligast i själen, at α) upodla förståndet, och gifva det nödiga kunskaper i Gudomeliga och mänskliga ting. β ) Kraftigt böja viljan ifrån det onda til det goda, som är grunden til all lycksalighet. γ) Vinna och bibehålla föreningen med Gud, och förtroendet med människor.
§. 12. c) Vårda vårt goda namn och rykte, så at vi α) icke lämna lastarenom rum.4 β ) Fly det som ondt synes. γ) Updaga vår oskuld med saktmodighet, och δ ) låta vårt ljus lysa.
§. 13. d) Aktsamt vårda våra ägodelar, at α) under Guds välsignelse genom flit redeligen förvärfva dem. β ) Aktsamt förvara dem. γ) Til Guds ära, vår och vår nästas gagn rätt använda dem.
§. 14. Ingen är, som ej på något sätt utöfvar dessa plikter; ty det är oss medfödt; men som det af de fläste sker helt orätt, blifver nödigt at vidare tilse, hvad här förbjudes, eller huru dessa plikter orätt utöfvas? Här förbjudes således a) at emot sjelfva naturen hata eller skada sig sjelf.
§. 15. b) At älska sig sjelf mera än Gud, icke känna sina egna fel, utan blifva sin egen afgud.
§. 16. c) Älska det som skadar oss, nemligen för vår kropp otjenlig spis och skadeliga drycker, med mera: för själen, all synd och ogudaktighet.
§. 17. d) At älska mera det som sämre är, såsom kroppen, och mindre det som ädlare är, själen; det lekamliga mera än det andeliga; det flygtiga och förgängeliga mera än det beständiga; penningar mera än lifvet och dess uppehälle, som den giriga. Välluster mera än en nödig utkomst, hälsa, heder och lif; som den lata, läckra,5 drinkaren och slösaren, med flera.
Tillämpningen.
§. 18. Anställer en pröfning, hvad en och hvar hafver älskat, och i hvad ordning; och beklagar hjerteligen, huru större delen under en blind egenkärlek hata och skada sig sjelfva, och visar deras olyckeliga belägenhet.
§. 19. Förmanar dem, at söka sin lycksalighet ifrån den rätta lycksalighetenes källa, nämligen föreningen med Gud, genom en ångerfull kännedom af sitt intet och nådsökande genom Jesum, och en rätt dygdevandel, äfven, at visligen fordra köttet,6 dock icke til kättja.7
Andra Predikan.
Ingången.
§. 1. Det tredje föremålet för våra plikter är vår nästa, eller andra människor, hvilka måste vara mycket vidsträkta, emedan de uptaga hela sednare Taflan af Herrans Lag, och innefattas i sju bud.
§. 2. Visar huru uppå vårt förhållande emot nästan, och hans emot oss, beror ganska mycket vår lycksalighet.
§. 3. Däraf slutes, huru angeläget det måtte vara, at sådant förhållande noga utstakas. Sådant bör ske först i gemen, at vi undersöka, om vi värkeligen stå i någon förbindelse emot nästan och hvilka de äro, och sedan särskildt efter hvart bud i denna Tafla. Nu således i gemen.
§. 4.
Texten: 3 Mos. B. 19:18.
Tu skalt älska tin nästa såsom tig sjelfvan, ty jag är Herren.
Föreställning.
Om våra plikter emot nästan i gemen,
Hvarvid vi undersöka,
1) Om vi värkeligen äro förbundna til några plikter emot nästan?
2) Hvilka då de samma äro?
§. 5. Det ordet nästa, måste först förklaras, hvad därmed förstås. Ho är min nästa? frågade den lagkloka. Luc. 10:29. At därmed förstås alla människor, som på något sätt kunna blifva föremål för vår kärlek, bevises a) af Christi svar loco cit.8 b) Af vår Text, emedan försvänskade ordet nästa, i Hebreiskan beteknar ej allenast närskylda,9 utan ock vänner, 2 Mos. B. 33:11. äfven otacksamma och otrogna. Jer. 9:4,5.
1. Delen.
§. 6. At vi äro förbundna utöfva några plikter emot dem, bevises a) af Guds alfvarliga befallningar i vår Text, hvaräst förbindelsen inskärpes med orden: Ty jag är Herren. Matth. 22:39,40. Luc. 10:37. och många andra språk.
§. 7. b) Af vår Guds och Frälsares Jesu Christi exempel. Rom. 5:8. Joh. 15:13.
§. 8. c) Emedan vi alla äro i skyldskap,10 genom Adam. Apostl. G. 17:26. och hafva samma öden, i anseende til födelse, vandring och död. Mal. 2:10.
§. 9. d) För vår egen välgångs skul; ty vi behöfva hvarandra.
II. Delen.
§. 10. Huru bör då detta ske? At vi älska nästan som oss sjelfva, och således a) hans kropp til lif, hälsa och nödiga behof.
§. 11. b) Förnämligast hans själ, så at förståndet uplyses och handledes: viljan böjes til det goda.
§. 12. c) Nästans goda namn och ryckte försvaras.
§. 13. d) Hans egendom förökas och beskärmas.11
§. 14. Detta alt bör ske med en upriktig kärlek til nästan i hjertat.
§. 15. Med vänlighet i ord och åtbörder.
§. 16. Med värkelig hjelp och välvilja. Jac. 2:14,15,16. Matth. 7:12.
Tillämpningen.
§. 17. Omtalar de första Nya Testamentsens trognas inbördes kärlek, och deras kärlek til sina mordiska fiender: den beprisas, och förklaras huru den härflöt af en brinnande kärlek til Gud och Frälsaren Jesum. 2 Cor. 5:14.
§. 18. Beklagar vår tids kärlekslöshet däremot, såsom prof på en svag Christendom. De stora förakta de ringa, de ringa hata de stora, de flästa hata, skada och baktala sin nästa.
§. 19.12 Huru skal sådant botas? Trädet måste först blifva godt: Guds kärlek kraftig i hjertat, genom tron i nya födelsen. Därföre förmanas säkra syndare at vända om: trogna, at blifva mera brinnande i kärleken.
