Föregående avsnitt: Finska lantbrukets upphjälpande, § 2
Följande avsnitt: Finska lantbrukets upphjälpande, § 4
§ 3.
Men dermed har man doch ei velat säga, at hos Finska Allmogen icke skulle felas någon flit uti de flästa närings grenar, ehuru en del af dem updrifvit sin arbetes flit til det högsta. Ty när ett folk intet arbeta sig up åtminstone genom en medelmåttig flit til all den förkofran som är möjelig, utan förnöta sina dagar ofta uti lätja eller ett hoglöst arbete, nögda1 med det at de kunna draga fram ett uselt lif, utan utsigt och omtancka för en möjelig framtid för sig och efterkommande, bör sådant anses för en värckelig dufvenhet eller lätja, som nödvändigt måste hafva sina orsaker, de må då finnas hvarest som hälst, hvarvid doch bör anmärckas, at då man talar om en sådan tröghet hos en Allmoge sådant ei bör lämpas på en eller annan enskilt person, utan på de flästa af en menighet; ty aldrig kan ett folk vara så idogt at bland dem ei finnes något rötägg eller någre så tanklösa, som aldrig fråga efter sin framtid och förkofran, hvartil enskilta orsaker kunna ligga dels uti någras naturliga lynne, dels ock i deras enskilta upfostran, som derföre ei utgöra mängden.
Föregående avsnitt: Finska lantbrukets upphjälpande, § 2
Följande avsnitt: Finska lantbrukets upphjälpande, § 4
Platser:
Personer:
Bibelställen:
Teman: