Föregående avsnitt: Finska lantbrukets upphjälpande, § 14
Följande avsnitt: Finska lantbrukets upphjälpande, § 16
§ 15.
Hvad Skattemannen1 beträffar, så bör man väl medgifva, at han [på] vist sätt kan kallas Dominus fundi2 eller jordägare, men dervid insmyga sig icke destå mindre flera skadeliga sviter, dels vid dess försäljande dels ock då ett Skatte hemman skall gå i arf, dels ock då det skall stå under flera Ämbetsmäns tilsyn och räntetagare.
Ingen skatteman kan hafva at klaga, om Kronan vill inlösa ett sådant hemman för några behofver då Hon vill inlösa det til samma summa, som en Skatteman af andra biudes derföre, men om det för 3 års Skattevrak3 eller ock för mindre summa skall gå til Kronan än andras båd är, då måste honom beröfvas en egendom, den han lagligen i sin ordning sielf eller des förfäder eller af förra ägare sig tilhandlat och måste blifva en uppenbar orätt.
För det andra, om en sådan skattejord kommer at gå uti arf; och den samma skall hos den ena arfvingen blifva ett fidei commisse,4 som ei får delas, lida andra arfvingarna då de ei få deltaga i jorden, oachtat hvad lösen som kan bestås. Ett sådant begrep hafva många trodt blifva ett hufvudsakeligit medel til befrämjande af ett godt jord- och landtbruk, men jag måste ärkänna, at sådant är icke annat än ett medel at äfven bland jordbrukare uprätta aristocrater, som sedan mera eller mindre nytja de andra såsom sina tienare eller trälar, hvarigenom de större hemmans ägare ganska mycket hindra de andra ifrån upodlingen af all möjelig under hemmanet liggande jord, eller ock gör dem till skattdragare5 under sig, och derigenom lägger hinder i vägen för den folkförökning, som annors vore möjelig.
Men när hemmanen få emellan alla barnen gå i arf i större eller mindre delar efter lag, utan någon tilfrågan om hemmanet tål någon sådan klyfning, så är grunden lagd til en märckelig förökning af folkståcken,6 och til upodling af all jord som möjeligen kan upbrukas. Eller hvad har Högsta machten, eller Domstolar at göra därmed om en hemmans brukare, til exempel af 1/8 mantal, får 8 eller 12 sönner, af hvilcka en del torde se sig om på andra håll, men 5 eller 6 stycken dela jorden sig emellan, så måste alla dessa arbeta sig fram hvar på sin jordtorfva dels genom slögder dels ock genom upodling af all brukbar jord. Man invänder väl: men om där icke finnes så mycken brukbar jord, som sedan kunde förslå för 5 a 6 nya hushåll, hvarpå jag svarar, sådant är ei Regeringens omsorg, det må en och hvar af dem sielfva sörja före, och då först kunna upodlingar ske på sådana ställen dem ingen förr trodt kunna göras växtliga, då kunna ängar dikas i tegar, då påtänckas plantger,7 då drifvas de til allehanda slags slögder, några blifva snickare, andra stolmakare, andra förfärdiga Chatuller,8 och andra blifva terpentin Kokare,9 med mera, och då tilväxer folkhopen, som under en aristocratisk styrelse måste fly landet, gå til siös och rymma til Ängland och Hålland. Man säger väl: det är omöjeligit, at så mycket folk som af deras flera hushåll kunna upkomma kunde lefva på en så liten jord? Sådant strider aldeles emot all kammar principe, de måste alla blifva tiggare. Men hvarföre fruchtar man nu för det, som doch är det man hälst önskar och mäst söker neml. tilväxt af menniskor, eller hvilcken räkenmästare eller reglerare är i stånd at utmärcka huru många personer skola möjeligen kunna lefva på en 50 a 60 tunneland, då inga närings författningar tvinga dem?
Föregående avsnitt: Finska lantbrukets upphjälpande, § 14
Följande avsnitt: Finska lantbrukets upphjälpande, § 16
Platser: England (Engeland, Ängeland, Ängelland, Ängland) Holland (Hålland)
Personer:
Bibelställen:
Teman: