Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar Öfver Tio Guds Bud: V. Predikan

Femte budordspredikan, § 8

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 8.

Undrer icke mine älskelige, at jag nämde om föräldrars och barns gemensamma plikter: jag förstår icke därmed de allmänna, som vi äro hela vårt slägte skyldiga, utan den synnerliga grad af kärlek, hvarmed dessa båda böra omfatta hvarandra. Vi omrörde den något i Ingången, då vi sökte at förklara, huru olika den kärlek bör vara, som tilkommer nästan, men därföre får han ej här, såsom på sit rätta ställe, förbigås. Den är i detta fjerde budet befald, då det heter: Tu skalt hedra tin fader och tina moder, det är, du skal omfatta dina föräldrar med en besynnerlig kärlek och vördnad, derföre söker David, under liknelse af denna faderliga kärlek, gifva oss närmaste möjeliga begrep om Guds eviga förbarmande emot sina barn, då han säger: Såsom en fader förbarmar sig öfver barnen, så förbarmar sig Herren öfver them, som frukta Honom. Ps. 103:13. Man kan väl förgäta andra, men det tages i Bibelen för en orimmelighet, at en moder skulle kunna förgäta sit barn, då Herren frågar genom Propheten Esaiam och säger: Mån ock en qvinna kunna förgäta sit barn, så at hon icke förbarmade sig öfver sin lifsson? Es. 49:15. Denna besynnerliga1 grad af kärlek, hänleder sig ifrån det förhållande, som är dem emellan. Barnen äro en frukt af ägta makars ömmaste kärlek, och en öppen bok, i hvilken den altid står dem för ögonen. De äro lika som lefvande aftryck af föräldrarnas bild, deras ögnafägnad, deras hopp, och förväntade ålderdomströst, huru kunna då föräldrar, utan at nästan afkläda sig menniskligheten, annat än omfatta dem med en synnerlig kärlek? Föräldrarna åter på sin sida äro näst Gud orsaken til hela barnens varelse; modrens bröst har ifrån födslostunden varit deras läckra bord, och dess hand har längre fram räckt dem sina behof. Fadrens svett och möda förvärfvar dem kläder, och modrens flit förfärdigar dem; och emot faror som hotat dem, hafva de njutit skydd i sin moders famn; sådant måste ju göra föräldrarna omisteliga för sina barn, och således älskade framför alla andra.

En sådan naturlig förbindelse pålägger föräldrarna at vårda sina barn, och barnen at älska sina föräldrar; den åstadkommer en förtrolig sammanlefnad och bör syslosätta dem på båda sidor, at jämte sin egen befordra hvarandras välgång, om det ock skedde med något äfventyr af sin egen.

Ehuru det band som är emellan Öfverhet och undersåtare, emellan husbönder och tjenare, och emellan lärare och åhörare icke är så nära, som detta, pålägger det dem dock en inbördes kärlek och förtroende, och at gemensamt biträda hvarandra. Öfverhetens och husböndernas förening med sina underhafvande, härflyter hufvudsakeligen af tvenne grunder, nemligen en dem emellan träffad öfverenskommelse eller förbund, och hvarderas med et sådant förbunds obrottsliga hållande nära förenade välfärd och lycksalighet, ty dessa förutan äro de aldeles lika födda i verlden, och äga lika rättigheter; men emellan lärare och åhörare, grundar den sig dels uppå bägges nära förening i sit hufvud och sin frälsare Jesu Christo, såsom lemmar i en kropp, dels ock uppå de förras ömma kärlek och bemödande at handleda de sednare, och dessas, af sina lärares arbete härflytande andeliga och eviga lycksalighet. Sådana gemensamma trohets exempel gifva oss tideböckerna2 til stor ymnoghet, och Apostelen Paulus, den trogna församlingarnas andeliga fader, intygar om sina Galater, at deras kärlek emot honom hade varit så stor, at om det hade möjeligit varit, hade de sina ögon uttagit och gifvit honom. Gal. 4:15.


  1. synnerliga
  2. krönikorna, de historiska framställningarna

Originaldokument

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: