Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar Öfver Tio Guds Bud: V. Predikan

Femte budordspredikan, § 5

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 5.

Första Delen.

At kunna tydeligen utreda, hvilka här förstås under namn af föräldrar och barn, blifver nödigt för oss, at anmärka, huru det gifvas ibland menniskor egenteligen fyra slags samfund, som i det hufvudsakeligaste likna hvarandra. Det första och tillika älsta är ofelbart det, som upkommer deraf, när Gud välsignar ägta makars sammanlefnad med lifsfrukt, af hvilka, under föräldrarnas ömma vård, upväxa unga telningar, som genom Guds välsignelse gifver verlden nya inbyggare i de afgåendes ställe. Så länge barnen njuta sina föräldrars vård, och bo tilsammans med dem, utgöra de små samfund, med inbördes rättigheter och skyldigheter. Det andra slaget upkom naturligit vis däraf, när föräldrar som ägde hushåll och barn, hade flera syslor at förrätta, än de sjelfva eller deras barn medhunno, och därjämte äfven gåfvos andra menniskor, som antingen icke förstodo eller ville, eller ägde förmåga dertil, at sjelfve sätta hushåll, hvilka för en viss betingad lön, eller utlåfvade förmåner trädde under vilkor at betjena de förra tilsammans med dem, och således äfven utgjorde samhällen som bestodo af husfäder och tjenstehjon. Dessa hushåll växte märkeligen til, och innom någon tid blefvo så talrika, at de utgjorde hela skarar, hvilka, trotsande på sin makt, drefne af sina omåtteliga begär efter ära, rikedomar och herravälde, begynte at öfverraska1 hvarandra, och göra de öfvervundnas ägodelar til sina, och dem til sina slafvar; detta nödgade flera hushåll at sammansätta sig til sit försvar, upresa sig et hufvud, med förbindelse at lyda det, hvaremot honom ålåg at försvara deras lif, ära och egendom, med den hjelp och sammanskott, som honom til et sådant behof lämnades, och deraf upkom det tredje slags samfundet, hvarest hufvudet kallas Öfverhet, och lemmarna undersåtare. Det fjerde är af en helt annan beskaffenhet; där är Christus Jesus allena det rätta hufvudet, och alla som anammat Hans tro och lära äre Hans lemmar; men emedan Han sjelf icke handlar omedelbarligen, utan förordnat herdar och väktare, som skola vårda Hans dyra hjord, intet råda öfver fåren, utan leda dem genom trogna undervisningar til sin Guds och Jesu kännedom, och upmuntra dem til trohet och lydnad emot sit hufvud och sin Frälsare, hvilka upmuntringar lemmarna äro pliktige at troligen efterkomma, så upkomma äfven emellan dessa församlingens lemmar, och deras väktare inbördes plikter, uppå hvilkas i akttagande detta heliga samfundets bestånd endast beror.

Alla dessa samfund hafva något gemensamt med hvarandra, såsom 1) at de alla hafva några befallande och andra äro lydande; 2) at hvardera af dem äro ålagde plikter, gemensamma, at älska hvarandra, och befordra hvarsannars bästa; enskilta för befallande, at styra och skydda sina underhafvande, och för underhafvande, at vörda och lyda de befallande, och 3) om hvardera i akttaga sina plikter, så befordras derigenom en gemensam lycksalighet.


  1. överfalla

Originaldokument

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: