Ärhindringar1 Wid Anmärkningarne Öfwer Skriften, kallad: Den Nationnale Winsten.2
§. 96.3
Jag ser huru Criticus äfwen til slut, och sedan han ej allenast fulländadt sina trenne Wattu prof, utan ock öpnat en ny ådra til Rikets trefnad och upkomst, införer några anmärkningar öfwer Skriften, kallad den Nationnale Winsten. Som han nu uti den ej mindre, än sjelfwa Wattu-profwen, röjer både sin insigt och böjelse, wore det skada, om han icke äfwen därpå finge något swar.
Jag har wäl redan förlänge uppehållit dig, min Läsare! men öfwergif mig icke, sedan wi nu hunnit så långt. Jag skal ej blifwa widlöftig.
Criticus saknar först hos Auctor til denna Skrift4 Definition på Frihet: sådant är ej underligt, ty om man wil definiera hwart ord, som nyttjas i en Skrift, får man skrifwa så många volumer i en sak, som annors behöfwas Ark. Det har ej egenteligen warit ämnet för Auctor, fast han räknar friheten för et stort medel til ändamålets winnande. Icke desto mindre finnes den i 15 § långt nogare determinerad,5 än i Critici definition, hwarest Auctor egenteligen wisar, hwad slags Författningar de äro, som hindra närings-friheten, uti hwilkas undanrödjande den rätta friheten består. Däremot bjuder wäl Criticus til, at definera den samma, med Herr Montesquieu, och säger: at den består i en förmögenhet, at kunna göra alt hwad jag bör wilja företaga mig i Handels- och Närings-ämnen.6 Denna definition, kan jag äfwen antaga för Auctors räkning; men jag försäkrar, at wi af den samma ej blifwa stort slugare, än wi wa rit förut; ty det kommer alt däruppå an: hwad jag bör wilja eller ej. Swarar man mig: Alt hwad Lagen och Författningar i dy mål7 stadga, så är det rätt: då hafwe wi om den saken ej widare at raisonera,8 utan rent af9 lyda. Men då här blifwer frågan: huru långt Lagstiftaren sjelf, til Rikets bästa, i sina Författningar bör sträcka denna frihet, så lärer det med denna definition wara lika långt som bredt i sjelfwa saken, hwarom här egenteligen är frågan.
Til äfwentyrs wi kunde komma den något närmare, om wi säge, at Auctor tror den wara en förmåga, at utom lasters utöfning, genom arbete få försörja sig och de sina, utan at genom Författningar, af andra därigenom hindras, hwilket genom specielare Casus10 i 16, 17 och 18 § § i den Criticerade Skriften,11 och äfwen här frammanföre finnes utredt; så at Criticus hwarken behöft, och än mindre hädanefter behöfwer wara därom uti någon okunnoghet, och at det aldeles icke är något laglöst sjelfswåld, utan uphäfwande af sådane Författningar, som understödja en del närings-idkare, at klifwa de öfrige på axlarna, som Auctor handlar om; men at åter kunna rätt urskilja, hwilka Författningar äro af den beskaffenhet, fordras af Lagstiftaren största försigtighet. Auctor har budit til, at wisa, genom några allmänna begrep, hwilka de samme äro, och jämfört dem med förfarenheten.
Hade Criticus fölgt Auctor i det han hafwer rätt, och wist hwaruti han felat; så hade han härutinnan kunnat uplysa och gagna sina Landsmän, men han tör icke komma honom så när, för det, at ordet Frihet war o-definierat. Han rusar här och där til wägs, at gifwa Auctor något hugg, men drager sig straxt igen tilbaka.
Föregående avsnitt:
Följande avsnitt: Erinringar, § 97
Platser:
Personer: Montesquieu (Charles-Loius de Secondat) Runeberg (Runneberg), Edvard Fredric
Bibelställen:
Teman: