Elfte budordspredikan, § 4

287

§. 4.

Texten: 2 Mos. B. 20:17.

Tu skalt icke begära tins nästas hustru, ej heller hans tjenare, ej heller hans tjenarinna, ej heller hans oxa, ej heller hans åsna, ej heller något, thet tin nästa hafver.

Då nu, välsignade i Herranom, i detta Herrans bud upräknas flera ting, som förbjudes at hafva begärelse til: men slut-orden däruti gifva tydeligen tilkänna, at de ingalunda alla finnas här omnämda, på hvilka detta förbudet syftar, är klart, at det til sina fordringar är långt vidsträcktare; Doctor Luther har äfven i sin större Cateches visat hvad särskildta omständigheter och plägseder9sedvänjor, traditioner ibland Israëls barn gifvit den store Lagstiftaren anledning at för dem i synnerhet upräkna de här förekommande stycken.10Doctor Luther … här förekommande stycken.: Luther skriver i Stora katekesen vid förklaringen till nionde och tionde buden ”På samma sätt har det också fordomdags (hos judarna) tillgått med äkta hustrur. När en annans hustru behagade någon, så kände man sådana finter, att man, själv eller genom andra – ty många medel och vägar voro härvid möjliga – lagade, att hennes man fattade ovilja emot henne eller hon satte sig upp emot honom och betedde sig så, att han måste skilja henne ifrån sig och lämna henne åt den andre. Detta har utan tvivel varit en utbredd sed under Gamla testamentets tid, såsom man också i evangeliet läser om konung Herodes, att han äktade sin egen broders hustru, medan denne ännu levde; och dock ville han, såsom ock S:t Markus vittnar om honom (Mark. 6:20), vara en ärbar och from man.” Svenska kyrkans bekännelseskrifter, Stockholm: Verbum 1985, s. 436. Härvid märka vi at hufvudsaken i detta budet ligger uti det ordet begära, hvarigenom begärelserna egenteligen här förbjudas; och emedan vi uti förklaringen öfver Nionde budet, redan visat, huru däruti alla märkeliga onda lustar förbjudas, komma vi nu til slut, at af detta Tionde förklara:

Arfsyndens djupa förderf,288

Så at vi därvid märka

1:o Hvaruti det består.

2:o Huru Herren förbjuder det, och

3:o Hvad Han däremot i detta budet befaller.

Men, Vårt förnuft förblindat är, &c. N:o 232:2,3.11Avser psalm 232 Hit, o Jesu! samloms vi i 1695 års psalmbok. Verserna 2 och 3 lyder i sin helhet: (2) ”Wårt förnuft förblindat är; Mörcker all wår siäl betäcker, Om tin Ande är eij när, Som nytt lius i henne wäcker. Jesu, wärdes oss nu stärcka, Och nytt hierta i oss werka!” och (3) ”O! tu härlighetens skeen, Lius af Fadrens Lius uthgångit, Giör wår hogh från mörckret reen, Som wårt hierta håller fånget. Styr wår tunga, hogh och öra, Til at rätt wår Gudztjienst giöra.”

1. sedvänjor, traditioner
2. Doctor Luther … här förekommande stycken.: Luther skriver i Stora katekesen vid förklaringen till nionde och tionde buden ”På samma sätt har det också fordomdags (hos judarna) tillgått med äkta hustrur. När en annans hustru behagade någon, så kände man sådana finter, att man, själv eller genom andra – ty många medel och vägar voro härvid möjliga – lagade, att hennes man fattade ovilja emot henne eller hon satte sig upp emot honom och betedde sig så, att han måste skilja henne ifrån sig och lämna henne åt den andre. Detta har utan tvivel varit en utbredd sed under Gamla testamentets tid, såsom man också i evangeliet läser om konung Herodes, att han äktade sin egen broders hustru, medan denne ännu levde; och dock ville han, såsom ock S:t Markus vittnar om honom (Mark. 6:20), vara en ärbar och from man.” Svenska kyrkans bekännelseskrifter, Stockholm: Verbum 1985, s. 436.
3. Avser psalm 232 Hit, o Jesu! samloms vi i 1695 års psalmbok. Verserna 2 och 3 lyder i sin helhet: (2) ”Wårt förnuft förblindat är; Mörcker all wår siäl betäcker, Om tin Ande är eij när, Som nytt lius i henne wäcker. Jesu, wärdes oss nu stärcka, Och nytt hierta i oss werka!” och (3) ”O! tu härlighetens skeen, Lius af Fadrens Lius uthgångit, Giör wår hogh från mörckret reen, Som wårt hierta håller fånget. Styr wår tunga, hogh och öra, Til at rätt wår Gudztjienst giöra.”

287

§ 4

Teksti: 2. Moos. 20:17.

Älä himoitse lähimmäisesi vaimoa, äläkä hänen palvelijaansa, palvelijatartaan, härkäänsä, aasiaan äläkä mitään, mikä on lähimmäisesi omaa.12 1933

Näin siis, siunatut Herrassa, tämä Herran käsky luettelee useita asioita, joita meitä kielletään himoitsemasta, mutta loppusanat osoittavat selvästi, ettei tässä suinkaan mainita kaikkia asioita, joita tämä kielto koskee. On siten selvää, että sen vaatimukset ulottuvat vielä laajemmalle. Tohtori Luther on myös Isossa katekismuksessaan osoittanut, mitkä erityiset seikat ja perinnäistavat Israelin lasten keskuudessa antoivat suurelle Lainsäätäjälle aiheen luetella heille erikseen tässä mainitut asiat. Näemme, että tämän käskyn pääasia on himoita-sanassa, minkä vuoksi tässä varsinaisesti kielletään himot. Ja koska olemme yhdeksännen käskyn selityksessä jo osoittaneet, miten siinä kielletään kaikki selkeät pahat halut, niin nyt lopuksi tämän kymmenennen käskyn kohdalla selitämme, mitä on

perisynnin syvä turmelus,288

jossa me tarkastelemme

1) mitä se on,

2) miten Herra kieltää sen, sekä

3) mitä hän sitä vastoin tässä käskyssä määrää.

Mutta: Sokaistu on järkemme jne. Numero 232:2,313Sokaistu on järkemme jne. Numero 232:2,3: Alkutekstissä on lainaus vuoden 1695 ruotsalaisen virsikirjan virrestä 232, 2. säkeistö. Vuoden 1986 virsikirjassa on suomennos, virsi 201a, 2. säkeistö.

1. 1933
2. Sokaistu on järkemme jne. Numero 232:2,3: Alkutekstissä on lainaus vuoden 1695 ruotsalaisen virsikirjan virrestä 232, 2. säkeistö. Vuoden 1986 virsikirjassa on suomennos, virsi 201a, 2. säkeistö.

Unfortunately this content isn't available in English