Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar Öfver Tio Guds Bud: XI. Predikan

Elfte budordspredikan, § 13

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 13.

Detta befalles nu på förståndets sida; men därjämte befalles ock på viljans, 1) en rättskaffens Gudsfruktan, kärlek och förtröstan på Gud. I lustgården förenade de första människors kärlek dem på det närmaste med sin Gud; en barnslig fruktan gjorde denna kärleken mera vördnadsfull, och en barnslig tilförsigt til honom gjorde dem redan här på jorden fullkomligen lycksaliga; då nu det beklageliga syndafallet aldeles sönderslet denna förening, och förvandlade kärleken till en afvoghet och fiendskap emot Gud och fruktan til en trälaktig räddhoga, och den olyckeliga människan i sit naturliga högmod skulle blifva sin egen hjelpare, hvarmed dess eviga olycka och undergång var förknippad, befaller Gud, at alla dessa förlorade stycken skulle åter uprättas. Hit hörer visserligen Herrans allmänna befallning: 5 Mos. B. 6:5. Tu skalt älska Herren tin Gud af allo hjerta, af allo själ och af allo förmåga. 2) Anbefalles här både vilja och förmåga at befordra eget och nästans sanskyldiga väl. Båda egde Adam och Eva uti Guds beläte; de kände icke allenast den sanna lycksaligheten, utan deras vilja var äfven af Gud bestämd at genom rätta medel söka den samma, hvarjämte de hade en kropps och själs förmåga at nyttja medlen, som ledde til detta stora ändamålet; ty annars hade Gud ingalunda kunnat anse detta sina händers värk för godt; men detta alt förlorades genom det beklageliga syndafallet, såsom vi tilförene anmärkt, och Herren sjelf klagar 1 Mos. B. 6:3. och säger: at människiorna intet mera ville låta Guds Anda straffa, det är, leda och rätta sig, och det i grund af syndafallet, hvilket Herren betecknar därmed, då han säger: ty the äro kött, och uttryckeligen betygar, at all deras hjertans upsåt och tanke var altid benägen til thet ondt var. v. 5. Och hvilket viljans förderf Apostelen Paulus visligen indelar uti 2:ne särskildta stycken, nämligen sjelfva viljan och förmågan at värkställa det goda, då han säger om sig sjelf: Jag vet at uti mig, thet är i mitt kött, bor intet godt; viljan hafver jag, men förmågan at göra godt, thet finner jag icke. Rom. 7:18. Hvarvid vi böra anmärka, at Apostelen i sitt naturliga tilstånd icke hade någondera, fast han genom sin öfvergång til nåden blifvit förbättrad, så at han fattadt et godt upsåt; men klagar däröfver, at ehuru han äfven fått krafter och förmåga af högden til et nytt lefverne, kände han dock genom arfsynden hos sig en högst bedröfvelig trög- och orkelöshet til at fullkomligen göra det goda. Älskade Åhörare! denna förlorade vilja til det goda, och förmågan at värkställa det samma, blifver således här alfvarligen anbefalt; såsom Herren ock gör det på flere ställen i den heliga Skrift, af hvilka jag allenast må anföra et enda, då Herren säger genom Mose til Israëls barn: Görer edra själar icke til styggelse, besmitter eder icke, - - - så at i blifven orene; ty jag är Herren eder Gud, therföre skolen i helga Eder, at i blifven helige, ty jag är helig. 3 Mos. B. 11:43,44.

Af detta, som således allenast lika som i kort sammandrag är visat, nämligen, hvad Herren i detta budet förbjuder och befaller, ville mine välsignade Åhörare intaga, huru det samma sträcker sig til hela Guds lag, och alla förbud och befallningar, som däruti förekomma, fast icke så egenteligen til utvärtes utöfningen, dock så mycket nogare, til hela det onda hjertats fullkomliga förändring. Guds lag är ju Guds eviga rättvisa och stränga viljas förklaring, huru vi oss skole ställa med tankar, ord och gärningar emot Gud och vår nästa. Guds beläte bestod ju i et fullkomligt värkställande af alt detta, hvilket, då det genom fallet gick förloradt, befaller Herren här, i grund af sin oföränderliga rättfärdighet, dess fullkomliga åter uprättande, och det ingalunda såsom allenast et godt råd, utan som en alfvarlig Gudomelig befallning, hvilkens minsta utur akt låtande, ej beröfvade oss mindre, än all lycksalighet, och gjorde oss sakre1 til en grufvelig förbannelse och straff. 5 Mos. B. 27:26.


  1. skyldiga, förfallna

Originaldokument

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: