Den nationella vinsten, § 7

§. 7.

Gull och silfwer äro wäl de ädlaste Metaller; men öka därföre ingalunda altid den Nationnale winsten, då de skola frambringas utur jorden. Alla handels-waror kunna förwandlas i så mycket af dessa Metaller, som swarar emot deras wärde. Ej eller är Ducaten någonsin så röd, at han ej går ut för bröd3Ej eller är Ducaten någonsin så röd, at han ej går ut för bröd: ordspråk med betydelsen att guldet aldrig är så lockande att inte brödet eller brödfödan skulle vara viktigare, som wåra förfäder plägade säga.

Mon det icke wore nödigt, at taga i öfwerwägande, om de sedan 1760 års början til och med 1764 års slut tilwerkade 38 marker 4 lod gull samt 5 464 marker ½ lod silfwer, swara emot den därpå anwände kostnad och arbete och flera Socknars därtil anslagne ränta med mera? eller om icke för alt detta mångdubbelt så mycket silfwer och gull kunnat införskrifwas efter den högsta Cours? eller om en sådan patriotisme eller kärlek för Swenskt gull och silfwer ökat werkeligen den Nationnale winsten? och om de blott måste underhållas i hopp om rikare afkastning för framtiden?

Mon ändteligen arbetarnes och Allmogens klagan och fattigdom omkring och wid Bruken, då de twingas därwid, icke wittnar om Nations förlust, och den håg hos dem finnes at anwända sin tid och krafter, på det som wore dem och Riket för närwarande tid nyttigare?

Jag talar här aldeles icke om sådana Bruk, som utan Allmogens och arbetarenas olägenhet äga bestånd; de äro rätt så dyra Rikets Clenodier4klenoder, värdefulla ägodelar, som någonsin Landtbruket, Handel och Manufacturer.

1. Ej eller är Ducaten någonsin så röd, at han ej går ut för bröd: ordspråk med betydelsen att guldet aldrig är så lockande att inte brödet eller brödfödan skulle vara viktigare
2. klenoder, värdefulla ägodelar

§ 7

Kulta ja hopea ovat jaloimmat metallit, mutta kun ne on kaivettava maasta, ne eivät suinkaan aina lisää kansallista voittoa. Kaikki kauppatavarat voidaan muuttaa niiden arvoa vastaavaksi määräksi näitä metalleja. Ei raha leipää karsasta, oli esi-isillämme tapana sanoa.

Eikö olisi syytä miettiä, vastaavatko vuoden 1760 alusta vuoden 1764 loppuun tuotetut 38 markkaa 4 luotia kultaa ja 5 464 markkaa ½ luotia hopeaa niihin käytettyjä kustannuksia ja työtä ja useiden pitäjien niihin osoitettuja veroja ym. Vai olisiko tällä kaikella voitu ostaa moninkertainen määrä hopeaa ja kultaa korkeimpaan kurssiin? Tai onko tällainen isänmaanrakkaus tai kiintymys ruotsalaiseen kultaan ja hopeaan todellakin kasvattanut kansallista voittoa? Vai onko kaivoksia vain pidettävä yllä tulevaisuutta varten suuremman tuoton toivossa?

Mahtaako vihdoin näihin oloihin ruukeissa ja niiden ympäristössä pakotettujen työntekijöiden ja rahvaan valitus ja köyhyys todistaa kansakunnan kärsimästä tappiosta, ja mahtaisiko heillä olla halua käyttää aikansa ja voimansa sellaiseen, mikä olisi tällä hetkellä heille ja valtakunnalle hyödyllisempää?

En tarkoita tässä lainkaan niitä ruukkeja, jotka pysyvät pystyssä aiheut­tamatta rahvaalle ja työntekijöille vaikeuksia; ne ovat valtakunnan hyvin arvokkaita kalleuksia, aivan kuin maanviljelys, kauppa ja manufaktuurit konsanaan.

§ 7

Gold and silver are indeed the most precious metals but do not therefore by any means always increase the national profit, as they have to be extracted from the ground. All mercantile goods can be exchanged for the amount of these metals that corresponds to their value. Nor is a ducat ever so red that it cannot buy some bread, as our forefathers used to say.

Would it not perhaps be necessary to consider whether the 38 marker and 4 lod of gold and 5,464 marker and ½ lod of silver that have been produced between the beginning of 1760 and the end of 1764 equal the expenditure and labour employed for that, together with the land-rent of several parishes allocated to it and other things, or whether many times more gold and silver could not have been imported at the highest exchange rate, whether such patriotism and love for Swedish gold and silver really has increased the national profit, or whether they only have to be subsidized in the hope of a higher yield in the future?

May it not also be that the discontents and the poverty of the workers and the country people living at and around the ironworks, when they are forced to work there, are evidence of a loss to the nation and of their wish to use their time and energies on what would be more useful to themselves and to the kingdom?

I am not referring here to those ironworks that exist without creating any problems for the country people and the workers; they are assets just as valuable to the kingdom as its agriculture, commerce and manufactures.