Föregående avsnitt: Andra budordspredikan, § 8
Följande avsnitt: Andra budordspredikan, § 10
§. 9.
Men vår kunskap om Gud får in1 till vår förlossning. Eph. 1:13,14. Men om alla dessa tre Personerna heter det dock uttryckeligen, at de äro et. 1 Joh. 5:7. Hvarföre Gud äfven af oss med rätta kallas Treenighet. Detta oändeliga Gudoms väsende, som är den första och enda orsaken till alla tings varelse, och kan icke hafva sitt ursprung från någon annan, måste således vara utan begynnelse, ej eller kunna någonsin förgås, det är, Han måste vara evig. Derföre säger ock Herren sjelf genom Propheten Esaiam: Ho verkar alt, och gjör alt, och kallar alla menniskor, then ena efter then andra, alt ifrån begynnelsen? Jag Herren är både then förste och then sidste. Es. 41:4. Emot denna evighet är hela vårt lefnads, ja hela verldenes lopp ej annat än et ögnablick, och utan all jämförelse. Föreställom oss hvad omätelig kunskap, visdom och förstånd fordrades därtill, at ibland oändeliga möjeligheter frambringa på en gång i den aldrafullkomligaste ordning hela denna verldsbyggnad; så måste vi häpna öfver Hans allvetenhet och outgrundeliga visdom, och utropa med Paulo: O! hvilken djuphet af den rikedom, som är både i Guds visdom och kunskap: huru obegripelige äro Hans domar, och outransakelige Hans vägar? Rom. 11:33. Ack! här står äfven alt vårt innersta öppet för denne hjertans ransakaren. Jer. 17:10. När du min Christen ser någon med en väldig arm förkrossa dina gelikar, bäfvar du visst, at falla i denna din öfvermans händer; men däremot njuter största trygghet så länge han står på din sida, och blifver din försvarare. Lät då o! menniska hela naturen predika för dig om din store Skapares allmagt, och sätta en skräck uti ditt hjerta, at någonsin upsåteligen förtörna Honom, som ropar till dig som fordom till Abraham: Jag är Gud allsmägtig; vandra för mig, och var fullkomlig. 1 Mos. B. 17:1. Med hvad trygghet kunna ock icke Guds barn i alla farligheter stå bakom detta Allsmägtiga ryggvärn, när Han upmuntrar dem, som de i Babel förströdda fångar, för hvilka det såg omöjeligit ut, at någonsin mera få komma till sitt fädernesland: Thetta säger Herren Zebaoth: tycker them thetta omöjeligit vara - - skulle thet ock förthenskull omöjeligit vara för min ögon? Zach. 8:6. Hela naturen är en billighetsspegel,2 där alt efter ordning och skickelse så jämt utdelas, och Hans uppenbarade vilja och fordringar tolka den fullkomligaste helighet och rättvisa. Det goda skall altid få sin belöning, det onda måste blifva straffadt, nådelönen är mångfallig och stor, och hämden förskräckelig. Glömmom derföre aldrig, at then ogudaktiga Belial3 skall varda aldeles utrotad, såsom törne, så at man intet behåller theraf. 2 Sam. 23:6. Men den Gudfrucktige, then rättfärdige skall grönskas såsom et palmträ, han skall vara4 såsom et Cederträ i Libanon. The ther planterade äro uti Herrans hus, the skola i vår Guds gård omgrönskas. Ps. 92:13,14. Sidst må vi ock ibland Hans höga egenskaper anmärka Hans oföränderliga sannfärdighet. Hos menniskor händer det ofta, at de lofva det de likväl intet kunna hålla; stundom åter kunna de hålla ord, men ackta det intet; men hos vår Gud är det intet så: Hans eviga vishet har långt förr än Han sagt något, sett alla möjeliga händelser, och Hans allmagt gjör all ting möjeligit; derföre kan ock hela verldenes trolöshet ej kasta Guds eviga ordhållighet öfver ända, Rom. 3:3,4. utan det heter ännu till oss, som Moses fordom talade til Israel: Så skalt tu nu veta, at Herren tin Gud är en Gud, en trofast Gud, hål landes förbund och barmhertighet them, som älska Honom, och hålla Hans bud i tusende leder, och NB. vedergäller, 5 Mos. B. 7:9,10. icke allenast hotar, utan ock värkeligen vedergäller med hämd och straff i tid och evighet, them, som hata Honom - - så at Han förgjör them, och skall inte fördröjat.
galunda stanna blott härvid; han bör närmare kännas af oss till sitt höga väsende och oföränderliga egenskaper; ty just igenom den lägges hos oss den rätta grunden till våra öfriga plikter emot Honom. Sunda förnuftet säger oss om Honom, at verldenes store Uphofsman måtte vara det högsta och aldrafullkomligaste Väsendet: aldeles sådan föreställes Han oss ock genom uppenbarelsen; men våra inskränkta begrep fatta icke mycket af detta oändeliga fullkomlighets haf. Vidare beskrifves detta Gudomeliga Väsendet i den Heliga Skrift innefatta tre Personer, icke tre serskildta väsenden, utan tre Personer i et Gudoms väsende, nemligen Fadren, Sonen och den Helige Ande, med den skillnad dem imellan, at Fadren hafver af evighet födt Sonen, Sonen är född af Fadren och at den Helige Ande utgår af Fadrenom och Sonenom. Utom hvilken åtskilnad försoningens ordning ej kan blifva oss begripelig; ty Fadren är den, som så hafver älskat verlden, at Han utgaf sin enda Son; Joh. 3:16. Sonen hafver antagit mennisklig natur, och offrat sitt lif på korsset för verldene; Cap. 1:14. Cap. 15:13. och den Helige Ande hafver i Mariæ moderlif tillredt Hans mandom, Luc. 1:35. hvarmed Han blef smord till sina vigtiga Embeten; Apostl. G. 10:38. Ebr. 1:9. hvilken ock på Pingestdagen utgöts i et ömnigt mått öfver alla Jesu vittnen; Apostl. G. 2. hvilken egenteligen värkar hos oss den lefvande tron på Frälsaren, 1 Cor. 12:3. som ingjuter Guds kärlek i våra hjertan Rom. 5:5. och beseglar nåden i Christo Jesu, och blifver vår arfspant
Föregående avsnitt: Andra budordspredikan, § 8
Följande avsnitt: Andra budordspredikan, § 10
Platser: Babylonien (Babel) Libanon
Personer: Jesaja (Esaia, Esaias, Esajas) Maria Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: