Föregående avsnitt: Andra budordspredikan, § 2
Följande avsnitt: Andra budordspredikan, § 4
§. 3.
Näst Gud, blifver ofelbart menniskan sjelf det andra. Herren hafver inplantat i vår natur en innerlig åtrå efter lycksalighet, Han har äfven utstakat en väg eller ordning, i hvilken den kan vinnas; de medel, som rätteligen leda til detta ändamål utgöra således i gemen plikterna emot oss sjelfve, och så viss och oryggelig som vår drift är efter det förra; så ovedersägelig blir ock skyldigheten til det sednare. I det första lycksaliga tillstånd, som Gud satte menniskan uti, ägde hon äfven förmåga at bibehålla sig därvid, och när hon plötsligen förlorade sin sällhet, och därjämte förmågan at mera kunna komma därtil, upgaf han en ny väg genom försoningen; följer hon intet den, utan förspiller den sällhet henne ännu står til buds, handlar hon fiendteligen emot både sin Skapare och sig sjelf, hvaröfver Herren ofta klagar, såsom då Han genom Propheten Hoseam ropar: Israël tu förer tig i olycko; ty tin hälsa står allena när mig, Hos. 13:9. och genom Hesekiel: Hvi vilt tu så dö, du Israëls hus? Hes. 18:31.
Föregående avsnitt: Andra budordspredikan, § 2
Följande avsnitt: Andra budordspredikan, § 4
Platser:
Bibelställen:
Teman: