Föregående avsnitt: Andra budordspredikan, § 20
Följande avsnitt: Andra budordspredikan, § 22
Fjerde Delen
Betrakta vår sidsta hufvud pligt emot Gud nemligen, at förtrösta uppå Honom.229
§. 21.
När vi älskade i Herranom föreställa oss Guds stora egenskaper och fullkomligheter, i synnerhet Hans oändeliga vishet, allmagt, allestädes närvarelse och outsägeliga godhet emot mennisko-slägtet i gemen, och de trogna i synnerhet, känna vi af alt detta redan hos oss den kraftigaste och gladaste upmuntran och förbindelse, at förtrösta uppå en sådan Gud. Sjelfva vår text, eller det första budet i Herrans lag pålägger oss ock denna pligt rätt alfvarligen; ty då Herren säger: Jag är tin Gud, är det så mycket sagt: O! menniska, du kan trygt lita därpå, at jag är aldeles en sådan Gud, som både ser och vet alt hvad dig likar; jag känner ock alla utvägar och medel till at hjelpa dig, och ingen ting är för mig omöjeligit; men du bör ock därjämte vara därom aldeles öfvertygad, at jag är Din Gud och välgörare, som bär et ömt hjerta för dig; och vill vara din hjelpare och dit försvar både i tid och evighet; derföre tillkommer dig ock, at hålla mig för det jag är, och kasta all din omsorg på mig allena, och tag dig väl till vara, at du ingalunda gör dig några andra Gudar, och förliter dig antingen på dig sjelf, eller på dina vänner, eller ägodelar; ty dessa alla äro inga sådana Gu230dar eller hjelpare, som du kan sätta i bredde eller jämförelse med mig. Och utom detta finnes denna pligten äfven på ganska många ställen i den heliga Skrift uttrykeligen anbefalt; Jag vill allenast nämna några få. Konung David befaller oss först at besinna, huru Herren förer sina underliga,1 Ps. 4:4,6. och säger sedan: Offrer rättfärdighet, och tröster uppå Herran. Och i Psalmen den 27 upmuntrar Han sig sjelf, och andra trogna därtill, och säger: Var tröst och oförfärad, och förbida Herran. Ps. 27:14. Så lärde den visa mannen i sina ordspråk: Förbida Herran; Han skall hjelpa tig. Ordspr. 20:22. Och Propheten Esaias uti sin lofsång: Förlåter2 eder uppå Herran evinnerliga; ty Herren är en klippa evinnerliga. Es. 26:4. Och hvad är det at vara utan hopp och förtröstan på Gud? det är at vara aldeles utan Gud; ty så skrifver Apostelen Paulus om de Epheser, så länge de voro hedningar, att de, intet hopp hafvande, voro utan Gud i verldene: Ephes. 2:12. Däremot prisas de med rätta för saliga, som tröstade på Herran, då Konung David utbrister i dessa ord: Herrans vrede skall snart begynna at bränna; men salige äro alle the, som trösta på honom, Ps. 2:12. och på et annat ställe: Herre Zebaoth, säll är den menniska, som sig förlåter uppå tig. Ps. 84:231 13. Men hvarföre skulle jag uppehålla eder, älskade Åhörare! längre med bevisande af en sak, den jag vet, att näppeligen någon af eder nekar. Jag har likväl icke fått gå denna pligten mera lätt förbi än de andra; man erkänner den ofta nog otvunget, då egenteliga tillfället icke är inne, på hvilken den bör bevisa sin kraft; men blifver däremot nog svigtande, då den kommer på prof; derföre bör den i vår öfvertygelse vara bygd uppå osvikeliga grunder; så at vi i nödenes tid kunna upmuntra vårt klena hopp, och säga: Tå den elände ropade, hörde honom Herren, och halp honom utur all hans nöd. Säll är den, som tröstar uppå Honom. De rike skola torftiga vara och hungra; men de, som Herran söka, hafva ingen brist på nogot godt. Ps. 34:7,9.3
Fjerde Delen
Betrakta vår sidsta hufvud pligt emot Gud nemligen, at förtrösta uppå Honom.229
§. 21.
När vi älskade i Herranom föreställa oss Guds stora egenskaper och fullkomligheter, i synnerhet Hans oändeliga vishet, allmagt, allestädes närvarelse och outsägeliga godhet emot mennisko-slägtet i gemen, och de trogna i synnerhet, känna vi af alt detta redan hos oss den kraftigaste och gladaste upmuntran och förbindelse, at förtrösta uppå en sådan Gud. Sjelfva vår text, eller det första budet i Herrans lag pålägger oss ock denna pligt rätt alfvarligen; ty då Herren säger: Jag är tin Gud, är det så mycket sagt: O! menniska, du kan trygt lita därpå, at jag är aldeles en sådan Gud, som både ser och vet alt hvad dig likar; jag känner ock alla utvägar och medel till at hjelpa dig, och ingen ting är för mig omöjeligit; men du bör ock därjämte vara därom aldeles öfvertygad, at jag är Din Gud och välgörare, som bär et ömt hjerta för dig; och vill vara din hjelpare och dit försvar både i tid och evighet; derföre tillkommer dig ock, at hålla mig för det jag är, och kasta all din omsorg på mig allena, och tag dig väl till vara, at du ingalunda gör dig några andra Gudar, och förliter dig antingen på dig sjelf, eller på dina vänner, eller ägodelar; ty dessa alla äro inga sådana Gu230dar eller hjelpare, som du kan sätta i bredde eller jämförelse med mig. Och utom detta finnes denna pligten äfven på ganska många ställen i den heliga Skrift uttrykeligen anbefalt; Jag vill allenast nämna några få. Konung David befaller oss först at besinna, huru Herren förer sina underliga,4 Ps. 4:4,6. och säger sedan: Offrer rättfärdighet, och tröster uppå Herran. Och i Psalmen den 27 upmuntrar Han sig sjelf, och andra trogna därtill, och säger: Var tröst och oförfärad, och förbida Herran. Ps. 27:14. Så lärde den visa mannen i sina ordspråk: Förbida Herran; Han skall hjelpa tig. Ordspr. 20:22. Och Propheten Esaias uti sin lofsång: Förlåter5 eder uppå Herran evinnerliga; ty Herren är en klippa evinnerliga. Es. 26:4. Och hvad är det at vara utan hopp och förtröstan på Gud? det är at vara aldeles utan Gud; ty så skrifver Apostelen Paulus om de Epheser, så länge de voro hedningar, att de, intet hopp hafvande, voro utan Gud i verldene: Ephes. 2:12. Däremot prisas de med rätta för saliga, som tröstade på Herran, då Konung David utbrister i dessa ord: Herrans vrede skall snart begynna at bränna; men salige äro alle the, som trösta på honom, Ps. 2:12. och på et annat ställe: Herre Zebaoth, säll är den menniska, som sig förlåter uppå tig. Ps. 84:231 13. Men hvarföre skulle jag uppehålla eder, älskade Åhörare! längre med bevisande af en sak, den jag vet, att näppeligen någon af eder nekar. Jag har likväl icke fått gå denna pligten mera lätt förbi än de andra; man erkänner den ofta nog otvunget, då egenteliga tillfället icke är inne, på hvilken den bör bevisa sin kraft; men blifver däremot nog svigtande, då den kommer på prof; derföre bör den i vår öfvertygelse vara bygd uppå osvikeliga grunder; så at vi i nödenes tid kunna upmuntra vårt klena hopp, och säga: Tå den elände ropade, hörde honom Herren, och halp honom utur all hans nöd. Säll är den, som tröstar uppå Honom. De rike skola torftiga vara och hungra; men de, som Herran söka, hafva ingen brist på nogot godt. Ps. 34:7,9.6
Neljäs osa,
jossa tarkastellaan meidän viimeistä päävelvollisuuttamme Jumalaa kohtaa, sitä että meidän tulee luottaa häneen.229
§ 21
Rakkaat Herrassa, kun ajattelemme Jumalan suuria ja täydellisiä ominaisuuksia ja, etenkin hänen loputonta viisauttaan, kaikkivaltiuttaan, läsnäoloaan kaikkialla ja sanoinkuvaamatonta hyvyyttään ihmiskuntaa kohtaan yleensä ja uskovia kohtaan erityisesti, niin jo kaikki tämä saa meidät tuntemaan itsemme niin vahvasti ja iloisesti rohkaistuneiksi ja sitoutuneiksi, että voimme turvata tuollaiseen Jumalaan. Meidän tekstimme eli Herran lain ensimmäinen käsky asettaakin meille tämän velvollisuuden kaikessa vakavuudessaan. Sillä kun Herra sanoo: Minä olen sinun Jumalasi, niin se tarkoittaa: Oi ihminen, sinä voit turvallisesti luottaa siihen, että minä olen sellainen Jumala, joka näkee ja tietää täysin kaikki sinun mieltymyksesi. Minä tunnen myös kaikki tavat ja keinot auttaa sinua, eikä mikään asia ole minulle mahdoton. Mutta sinun täytyy myös olla täysin varma siitä, että minä olen sinun Jumalasi ja hyväntekijäsi, jolla on hellä sydän sinua kohtaan ja joka haluaa olla auttajasi ja puolustajasi niin ajassa kuin ikuisuudessakin. Siksi sinun tuleekin pitää minut sellaisena kuin minä olen, heittää kaikki murheesi minun kannettavakseni ja katsoa tarkoin, ettet mitenkään tee itsellesi muita jumalia, tai hae lohtua itsestäsi, ystävistäsi tai omaisuudestasi, sillä ne eivät ole sellaisia Jumalia230 tai auttajia, jotka voisit asettaa minun rinnalleni tai joita voisit verrata minuun. Tämä sama velvollisuus on tämän lisäksi nimenomaisesti ilmaistu monessa Pyhän kirjan kohdassa. Haluan vain mainita muutaman. Kuningas Daavid käskee meitä ensin ajattelemaan, kuinka ihmeellisesti Herran johdattaa omiaan7 Ps. 4:4,6 ja sanoo sitten: Uhratkaa vanhurskauden uhreja ja luottakaa Herraan.8 Psalmissa 27 hän rohkaisee itseään ja muita uskovia siihen ja sanoo: Ole luja, pysy rohkeana. Luota Herraan! Ps. 27:14. Viisas mies opetti meitä sananlaskuissaan näin: luota Herraan, hän auttaa sinua9 Sananl. 20:22. Profeetta Jesaja taas sanoo ylistyslaulussaan: Ajasta aikaan luottakaa Herraan, sillä Herra on ikuinen kallio10 Jes. 26:4. Ja mitä on olla ilman toivoa ja lohdutusta Jumalassa? Sehän on olla täysin ilman Jumalaa, sillä apostoli Paavali kirjoittaa efesolaisista, että niin kauan kuin he olivat pakanoita, he olivat maailmassa vailla toivoa ja vailla Jumalaa11 Ef. 2:12. Niitä puolestaan kutsutaan aiheellisesti autuaiksi, jotka luottivat Herraan. Niinpä kuningas Daavid puhkeaa näihin sanoihin: Herran viha syttyy pian, mutta autuaita ovat kaikki ne, jotka turvaavat häneen12 Ps. 2:12, ja toisessa kohdassa: Autuas se, joka turvaa sinuun, Herra Sebaot! Ps. 84:13.231 Mutta miksi minä vaivaisin teitä, rakkaat kuulijat, tällaisen asian pitemmällä todistelemisella, sillä tiedän, että tuskin kukaan teistä tätä kieltää. En ole kuitenkaan voinut sivuuttaa tätä velvollisuutta sen kevyemmin kuin muita; sen olemassaolo nimittäin tunnustetaan kyllä usein auliisti silloin, kun ei ole varsinaisesti käsillä sellainen tilanne, jossa se voisi osoittaa voimansa. Mutta kun se joutuu koetukselle, aletaankin sitä vastoin epäröidä. Siksi sen tuleekin vakaumuksessamme nojautua horjumattomiin perusteisiin, niin että hädän hetkellä voimme rohkaista heikkoa toivoamme ja sanoa: Herra kuuli kurjan huudon ja pelasti hänet kaikesta hädästä. Autuas on se, joka turvaa häneen. Rikkaatkin kärsivät puutetta ja näkevät nälkää, mutta sillä, joka turvaa Herraan, on kaikkea kyllin13 Ps. 34:7,9,11.
Unfortunately this content isn't available in English
Fjerde Delen
Betrakta vår sidsta hufvud pligt emot Gud nemligen, at förtrösta uppå Honom.229
§. 21.
När vi älskade i Herranom föreställa oss Guds stora egenskaper och fullkomligheter, i synnerhet Hans oändeliga vishet, allmagt, allestädes närvarelse och outsägeliga godhet emot mennisko-slägtet i gemen, och de trogna i synnerhet, känna vi af alt detta redan hos oss den kraftigaste och gladaste upmuntran och förbindelse, at förtrösta uppå en sådan Gud. Sjelfva vår text, eller det första budet i Herrans lag pålägger oss ock denna pligt rätt alfvarligen; ty då Herren säger: Jag är tin Gud, är det så mycket sagt: O! menniska, du kan trygt lita därpå, at jag är aldeles en sådan Gud, som både ser och vet alt hvad dig likar; jag känner ock alla utvägar och medel till at hjelpa dig, och ingen ting är för mig omöjeligit; men du bör ock därjämte vara därom aldeles öfvertygad, at jag är Din Gud och välgörare, som bär et ömt hjerta för dig; och vill vara din hjelpare och dit försvar både i tid och evighet; derföre tillkommer dig ock, at hålla mig för det jag är, och kasta all din omsorg på mig allena, och tag dig väl till vara, at du ingalunda gör dig några andra Gudar, och förliter dig antingen på dig sjelf, eller på dina vänner, eller ägodelar; ty dessa alla äro inga sådana Gu230dar eller hjelpare, som du kan sätta i bredde eller jämförelse med mig. Och utom detta finnes denna pligten äfven på ganska många ställen i den heliga Skrift uttrykeligen anbefalt; Jag vill allenast nämna några få. Konung David befaller oss först at besinna, huru Herren förer sina underliga,14 Ps. 4:4,6. och säger sedan: Offrer rättfärdighet, och tröster uppå Herran. Och i Psalmen den 27 upmuntrar Han sig sjelf, och andra trogna därtill, och säger: Var tröst och oförfärad, och förbida Herran. Ps. 27:14. Så lärde den visa mannen i sina ordspråk: Förbida Herran; Han skall hjelpa tig. Ordspr. 20:22. Och Propheten Esaias uti sin lofsång: Förlåter15 eder uppå Herran evinnerliga; ty Herren är en klippa evinnerliga. Es. 26:4. Och hvad är det at vara utan hopp och förtröstan på Gud? det är at vara aldeles utan Gud; ty så skrifver Apostelen Paulus om de Epheser, så länge de voro hedningar, att de, intet hopp hafvande, voro utan Gud i verldene: Ephes. 2:12. Däremot prisas de med rätta för saliga, som tröstade på Herran, då Konung David utbrister i dessa ord: Herrans vrede skall snart begynna at bränna; men salige äro alle the, som trösta på honom, Ps. 2:12. och på et annat ställe: Herre Zebaoth, säll är den menniska, som sig förlåter uppå tig. Ps. 84:231 13. Men hvarföre skulle jag uppehålla eder, älskade Åhörare! längre med bevisande af en sak, den jag vet, att näppeligen någon af eder nekar. Jag har likväl icke fått gå denna pligten mera lätt förbi än de andra; man erkänner den ofta nog otvunget, då egenteliga tillfället icke är inne, på hvilken den bör bevisa sin kraft; men blifver däremot nog svigtande, då den kommer på prof; derföre bör den i vår öfvertygelse vara bygd uppå osvikeliga grunder; så at vi i nödenes tid kunna upmuntra vårt klena hopp, och säga: Tå den elände ropade, hörde honom Herren, och halp honom utur all hans nöd. Säll är den, som tröstar uppå Honom. De rike skola torftiga vara och hungra; men de, som Herran söka, hafva ingen brist på nogot godt. Ps. 34:7,9.16
Neljäs osa,
jossa tarkastellaan meidän viimeistä päävelvollisuuttamme Jumalaa kohtaa, sitä että meidän tulee luottaa häneen.229
§ 21
Rakkaat Herrassa, kun ajattelemme Jumalan suuria ja täydellisiä ominaisuuksia ja, etenkin hänen loputonta viisauttaan, kaikkivaltiuttaan, läsnäoloaan kaikkialla ja sanoinkuvaamatonta hyvyyttään ihmiskuntaa kohtaan yleensä ja uskovia kohtaan erityisesti, niin jo kaikki tämä saa meidät tuntemaan itsemme niin vahvasti ja iloisesti rohkaistuneiksi ja sitoutuneiksi, että voimme turvata tuollaiseen Jumalaan. Meidän tekstimme eli Herran lain ensimmäinen käsky asettaakin meille tämän velvollisuuden kaikessa vakavuudessaan. Sillä kun Herra sanoo: Minä olen sinun Jumalasi, niin se tarkoittaa: Oi ihminen, sinä voit turvallisesti luottaa siihen, että minä olen sellainen Jumala, joka näkee ja tietää täysin kaikki sinun mieltymyksesi. Minä tunnen myös kaikki tavat ja keinot auttaa sinua, eikä mikään asia ole minulle mahdoton. Mutta sinun täytyy myös olla täysin varma siitä, että minä olen sinun Jumalasi ja hyväntekijäsi, jolla on hellä sydän sinua kohtaan ja joka haluaa olla auttajasi ja puolustajasi niin ajassa kuin ikuisuudessakin. Siksi sinun tuleekin pitää minut sellaisena kuin minä olen, heittää kaikki murheesi minun kannettavakseni ja katsoa tarkoin, ettet mitenkään tee itsellesi muita jumalia, tai hae lohtua itsestäsi, ystävistäsi tai omaisuudestasi, sillä ne eivät ole sellaisia Jumalia230 tai auttajia, jotka voisit asettaa minun rinnalleni tai joita voisit verrata minuun. Tämä sama velvollisuus on tämän lisäksi nimenomaisesti ilmaistu monessa Pyhän kirjan kohdassa. Haluan vain mainita muutaman. Kuningas Daavid käskee meitä ensin ajattelemaan, kuinka ihmeellisesti Herran johdattaa omiaan17 Ps. 4:4,6 ja sanoo sitten: Uhratkaa vanhurskauden uhreja ja luottakaa Herraan.18 Psalmissa 27 hän rohkaisee itseään ja muita uskovia siihen ja sanoo: Ole luja, pysy rohkeana. Luota Herraan! Ps. 27:14. Viisas mies opetti meitä sananlaskuissaan näin: luota Herraan, hän auttaa sinua19 Sananl. 20:22. Profeetta Jesaja taas sanoo ylistyslaulussaan: Ajasta aikaan luottakaa Herraan, sillä Herra on ikuinen kallio20 Jes. 26:4. Ja mitä on olla ilman toivoa ja lohdutusta Jumalassa? Sehän on olla täysin ilman Jumalaa, sillä apostoli Paavali kirjoittaa efesolaisista, että niin kauan kuin he olivat pakanoita, he olivat maailmassa vailla toivoa ja vailla Jumalaa21 Ef. 2:12. Niitä puolestaan kutsutaan aiheellisesti autuaiksi, jotka luottivat Herraan. Niinpä kuningas Daavid puhkeaa näihin sanoihin: Herran viha syttyy pian, mutta autuaita ovat kaikki ne, jotka turvaavat häneen22 Ps. 2:12, ja toisessa kohdassa: Autuas se, joka turvaa sinuun, Herra Sebaot! Ps. 84:13.231 Mutta miksi minä vaivaisin teitä, rakkaat kuulijat, tällaisen asian pitemmällä todistelemisella, sillä tiedän, että tuskin kukaan teistä tätä kieltää. En ole kuitenkaan voinut sivuuttaa tätä velvollisuutta sen kevyemmin kuin muita; sen olemassaolo nimittäin tunnustetaan kyllä usein auliisti silloin, kun ei ole varsinaisesti käsillä sellainen tilanne, jossa se voisi osoittaa voimansa. Mutta kun se joutuu koetukselle, aletaankin sitä vastoin epäröidä. Siksi sen tuleekin vakaumuksessamme nojautua horjumattomiin perusteisiin, niin että hädän hetkellä voimme rohkaista heikkoa toivoamme ja sanoa: Herra kuuli kurjan huudon ja pelasti hänet kaikesta hädästä. Autuas on se, joka turvaa häneen. Rikkaatkin kärsivät puutetta ja näkevät nälkää, mutta sillä, joka turvaa Herraan, on kaikkea kyllin23 Ps. 34:7,9,11.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Andra budordspredikan, § 20
Följande avsnitt: Andra budordspredikan, § 22
Platser:
Personer: David Jesaja (Esaia, Esaias, Esajas) Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: