Föregående avsnitt: Andra budordspredikan, § 11
Följande avsnitt: Andra budordspredikan, § 13
Det är likväl ingalunda nog därmed, at vi allenast bevisa nödvändigheten af denna pligt; dess innehåll och rätta utöfning bör närmare utvicklas och förklaras. Fruktan i gemen är intet annat, än en sinnesrörelse, som upkommer hos oss, öfver något hotande eller förestående ondt, det vi söke at undvika. Den är större eller mindre, alt som det hotande onda är svårare eller lättare, alt som det synes oss mera eller mindre oundvikeligit, och i den mån det står oss närmare eller längre ifrån. Detta allmänna begrep om fruktan är sådant, at det efter min tanka är aldeles lämpeligit äfven till den fruktan Gud fordrar af oss *). Han afmålade derföre, som nyss sades, döden för våra första föräldrar i Paradiset, såsom et aldeles oundvikeligit ondt, om de skulle våga sig, at öfverträda Hans heliga befallning, hvilket de borde frukta före, och hvarmed Lagstiftaren sjelf skulle straffa dem. Sådan förestälte Han sig äfven, nemligen hämnande och fruktansvärd för Israëls barn vid lagens utgifvande, då han säger: Jag Herren tin Gud är en stark hämnare. 2 Mos. B. 20:5. Denna fruktan och räddhåga för Gud saknade Han hos Israëls barnom, då Han genom Propheten Malachiam således bestraffar dem: En tjenare skall ju hedra sin Herre1 och husbonde, så at han fruktar för Hans vrede, och sin dermed förknippade olycka, och frågar derföre: Är jag Herre, hvar fruktar man mig?2 Hos Eder, vill Han säga, finnes ju ingen räddhåga för det öfver Eder hängande straff af min rättfärdighet, utan I skynden på Eder egen olycka. Härvid få vi vidare anmärka, at om det hotande onda är svårt och aldeles oundvikeligit, eller de medel anses såsom omöjeliga, hvarigenom olyckan skall afböjas; så blifver denna fruktan förvandlad till en förtviflan, som af all fruktan är den odrägeligaste; ty den är utan hopp. Sådan är mördarens förskräckelse för bödelen, djeflarnas för den förtörnade Gudens vrede, och en Cains och Judæ Ischariots för Guds hämnande rättfärdighet. De tro, at en Gud är; men de bäfva,3 Jac. 2:19. de se sin missgärning för sig större, än at hon må dem förlåten varda. 1 Mos. B. 4:13. Denna förtviflan tror jag egenteligen vara den, som bör komma under namn af träldomsfruktan: Den utesluter all kärlek mot den, som tillfogar oss det oundvikeliga onda, äfven alt bemödande at kunna rädda oss ifrån olyckan, som efter vårt begrep är oöfvervinnerlig, och däremot upväcker hat och fiendskap emot våra plågare. Ack! skulle det väl kunna vara Herrans lust, at med denna försmak af sjelfva afgrunden qvälja det af Honom så högt älskade menniskoslägtet? Nej ingalunda. Men, updagas för den förtviflade den minsta gryning af hopp, at kunna undgå faran, minskas fruktan i det samma, och om saken i någor måtto beror uppå dess eget bemödande eller åtgjärd, upkommer et träget arbete, at kunna afböja det öfverhängande onda. Ju större detta hopp är, ju mindre blifver ofelbart fruktan, och om man ville föreställa sig en menniska utom all fara, och utom möjeligheter, at mera drabbas af det onda, då har ock all fruktan helt och hållet försvunnet, och hos menniskan måste då råda den fullkomligaste frihet. Hvilken fullkomliga säkerhet likväl för en menniska här i dödligheten måste blifva platt omöjelig; ty ehuru en Paulus, kraftigt rörd af sin Frälsares Jesu kärlek, kunde säga med stor frimodighet: Jag är viss therpå, at hvarken lif eller död &c. kan skilja oss ifrån Guds kärlek,4 som är i Christo Jesu vårom Herra, Rom. 8:38,39. talar han dock på ganska många ställen om hoppet, som ej egenteligen har rum där all fruktan är borta; derföre brukar han vilkor till den fullkomliga salighetens erhållande: Om vi annars förtröstningen och hoppsens berömmelse NB. in till ändan fast behålle. Ebr. 3:6.5 Och bekänner uttryckeligen, at han thet ännu icke hade fattat, eller allaredo fullkommen var; men for fast therefter, at han thet fatta måtte, jagandes efter målet, som föresatt var: Phil. 3:12,14. där var således ännu ingalunda all fruktan borta; utan förmanar tvertom sine Philipper på det ömmaste, och säger: Skaffer med fruktan och bäfvan, att I salige varden. Cap. 2:12.
*) Fastän Hoornbeck6, och med honom Herr D. Knös7 i sin Theol. Practica pag. 6238 anser den onyttig i detta afseende.
Föregående avsnitt: Andra budordspredikan, § 11
Följande avsnitt: Andra budordspredikan, § 13
Platser:
Personer: Hoornbeek, Johannes Judas Iskariot (Ischarioth, Judæ Ischariot, Judæ Iscariot, Judas Ischariot) Kain (Cain) Knös, Andreas Olofsson Malaki (Malachi) Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: