Föregående avsnitt: Andra budordspredikan, § 11
Följande avsnitt: Andra budordspredikan, § 13
Det är likväl ingalunda nog därmed, at vi allenast bevisa nödvändigheten af denna pligt; dess innehåll och rätta utöfning bör närmare utvicklas och förklaras. Fruktan i gemen är intet annat, än en sinnesrörelse, som upkommer hos oss, öfver något hotande eller förestående ondt, det vi söke at undvika. Den är större eller mindre, alt som det hotande onda är svårare eller lättare, alt som det synes oss mera eller mindre oundvikeligit, och i den mån det står oss närmare eller längre ifrån. Detta allmänna begrep om fruktan är sådant, at det efter min tanka är aldeles lämpeligit äfven till den fruktan Gud fordrar af oss *). Han afmålade derföre, som nyss sades, döden för våra första föräldrar i Paradiset, såsom et aldeles oundvikeligit ondt, om de skulle våga sig, at öfverträda Hans heliga befallning, hvilket de borde frukta före, och hvarmed Lagstiftaren sjelf skulle straffa dem. Sådan förestälte Han sig äfven, nemligen hämnande och fruktansvärd för Israëls barn vid lagens utgifvande, då han säger: Jag Herren tin Gud är en202 stark hämnare. 2 Mos. B. 20:5. Denna fruktan och räddhåga för Gud saknade Han hos Israëls barnom, då Han genom Propheten Malachiam således bestraffar dem: En tjenare skall ju hedra sin Herre1 och husbonde, så at han fruktar för Hans vrede, och sin dermed förknippade olycka, och frågar derföre: Är jag Herre, hvar fruktar man mig?2 Hos Eder, vill Han säga, finnes ju ingen räddhåga för det öfver Eder hängande straff af min rättfärdighet, utan I skynden på Eder egen olycka. Härvid få vi vidare anmärka, at om det hotande onda är svårt och aldeles oundvikeligit, eller de medel anses såsom omöjeliga, hvarigenom olyckan skall afböjas; så blifver denna fruktan förvandlad till en förtviflan, som af all fruktan är den odrägeligaste; ty den är utan hopp. Sådan är mördarens förskräckelse för bödelen, djeflarnas för den förtörnade Gudens vrede, och en Cains och Judæ Ischariots för Guds hämnande rättfärdighet. De tro, at en Gud är; men de bäfva,3 Jac. 2:19. de se sin missgärning för sig större, än at hon må dem förlåten varda. 1 Mos. B. 4:13. Denna förtviflan tror jag egenteligen vara den, som bör komma under namn af träldomsfruktan: Den utesluter all kärlek mot den, som tillfogar oss det oundvikeliga onda, äf203ven alt bemödande at kunna rädda oss ifrån olyckan, som efter vårt begrep är oöfvervinnerlig, och däremot upväcker hat och fiendskap emot våra plågare. Ack! skulle det väl kunna vara Herrans lust, at med denna försmak af sjelfva afgrunden qvälja det af Honom så högt älskade menniskoslägtet? Nej ingalunda. Men, updagas för den förtviflade den minsta gryning af hopp, at kunna undgå faran, minskas fruktan i det samma, och om saken i någor måtto beror uppå dess eget bemödande eller åtgjärd, upkommer et träget arbete, at kunna afböja det öfverhängande onda. Ju större detta hopp är, ju mindre blifver ofelbart fruktan, och om man ville föreställa sig en menniska utom all fara, och utom möjeligheter, at mera drabbas af det onda, då har ock all fruktan helt och hållet försvunnet, och hos menniskan måste då råda den fullkomligaste frihet. Hvilken fullkomliga säkerhet likväl för en menniska här i dödligheten måste blifva platt omöjelig; ty ehuru en Paulus, kraftigt rörd af sin Frälsares Jesu kärlek, kunde säga med stor frimodighet: Jag är viss therpå, at hvarken lif eller död &c. kan skilja oss ifrån Guds kärlek,4 som är i Christo Jesu vårom Herra, Rom. 8:38,39. talar han dock på ganska många ställen om hoppet, som ej204 egenteligen har rum där all fruktan är borta; derföre brukar han vilkor till den fullkomliga salighetens erhållande: Om vi annars förtröstningen och hoppsens berömmelse NB. in till ändan fast behålle. Ebr. 3:6.5 Och bekänner uttryckeligen, at han thet ännu icke hade fattat, eller allaredo fullkommen var; men for fast therefter, at han thet fatta måtte, jagandes efter målet, som föresatt var: Phil. 3:12,14. där var således ännu ingalunda all fruktan borta; utan förmanar tvertom sine Philipper på det ömmaste, och säger: Skaffer med fruktan och bäfvan, att I salige varden. Cap. 2:12.
*) Fastän Hoornbeck6, och med honom Herr D. Knös7 i sin Theol. Practica pag. 6238 anser den onyttig i detta afseende.
Det är likväl ingalunda nog därmed, at vi allenast bevisa nödvändigheten af denna pligt; dess innehåll och rätta utöfning bör närmare utvicklas och förklaras. Fruktan i gemen är intet annat, än en sinnesrörelse, som upkommer hos oss, öfver något hotande eller förestående ondt, det vi söke at undvika. Den är större eller mindre, alt som det hotande onda är svårare eller lättare, alt som det synes oss mera eller mindre oundvikeligit, och i den mån det står oss närmare eller längre ifrån. Detta allmänna begrep om fruktan är sådant, at det efter min tanka är aldeles lämpeligit äfven till den fruktan Gud fordrar af oss *). Han afmålade derföre, som nyss sades, döden för våra första föräldrar i Paradiset, såsom et aldeles oundvikeligit ondt, om de skulle våga sig, at öfverträda Hans heliga befallning, hvilket de borde frukta före, och hvarmed Lagstiftaren sjelf skulle straffa dem. Sådan förestälte Han sig äfven, nemligen hämnande och fruktansvärd för Israëls barn vid lagens utgifvande, då han säger: Jag Herren tin Gud är en202 stark hämnare. 2 Mos. B. 20:5. Denna fruktan och räddhåga för Gud saknade Han hos Israëls barnom, då Han genom Propheten Malachiam således bestraffar dem: En tjenare skall ju hedra sin Herre9 och husbonde, så at han fruktar för Hans vrede, och sin dermed förknippade olycka, och frågar derföre: Är jag Herre, hvar fruktar man mig?10 Hos Eder, vill Han säga, finnes ju ingen räddhåga för det öfver Eder hängande straff af min rättfärdighet, utan I skynden på Eder egen olycka. Härvid få vi vidare anmärka, at om det hotande onda är svårt och aldeles oundvikeligit, eller de medel anses såsom omöjeliga, hvarigenom olyckan skall afböjas; så blifver denna fruktan förvandlad till en förtviflan, som af all fruktan är den odrägeligaste; ty den är utan hopp. Sådan är mördarens förskräckelse för bödelen, djeflarnas för den förtörnade Gudens vrede, och en Cains och Judæ Ischariots för Guds hämnande rättfärdighet. De tro, at en Gud är; men de bäfva,11 Jac. 2:19. de se sin missgärning för sig större, än at hon må dem förlåten varda. 1 Mos. B. 4:13. Denna förtviflan tror jag egenteligen vara den, som bör komma under namn af träldomsfruktan: Den utesluter all kärlek mot den, som tillfogar oss det oundvikeliga onda, äf203ven alt bemödande at kunna rädda oss ifrån olyckan, som efter vårt begrep är oöfvervinnerlig, och däremot upväcker hat och fiendskap emot våra plågare. Ack! skulle det väl kunna vara Herrans lust, at med denna försmak af sjelfva afgrunden qvälja det af Honom så högt älskade menniskoslägtet? Nej ingalunda. Men, updagas för den förtviflade den minsta gryning af hopp, at kunna undgå faran, minskas fruktan i det samma, och om saken i någor måtto beror uppå dess eget bemödande eller åtgjärd, upkommer et träget arbete, at kunna afböja det öfverhängande onda. Ju större detta hopp är, ju mindre blifver ofelbart fruktan, och om man ville föreställa sig en menniska utom all fara, och utom möjeligheter, at mera drabbas af det onda, då har ock all fruktan helt och hållet försvunnet, och hos menniskan måste då råda den fullkomligaste frihet. Hvilken fullkomliga säkerhet likväl för en menniska här i dödligheten måste blifva platt omöjelig; ty ehuru en Paulus, kraftigt rörd af sin Frälsares Jesu kärlek, kunde säga med stor frimodighet: Jag är viss therpå, at hvarken lif eller död &c. kan skilja oss ifrån Guds kärlek,12 som är i Christo Jesu vårom Herra, Rom. 8:38,39. talar han dock på ganska många ställen om hoppet, som ej204 egenteligen har rum där all fruktan är borta; derföre brukar han vilkor till den fullkomliga salighetens erhållande: Om vi annars förtröstningen och hoppsens berömmelse NB. in till ändan fast behålle. Ebr. 3:6.13 Och bekänner uttryckeligen, at han thet ännu icke hade fattat, eller allaredo fullkommen var; men for fast therefter, at han thet fatta måtte, jagandes efter målet, som föresatt var: Phil. 3:12,14. där var således ännu ingalunda all fruktan borta; utan förmanar tvertom sine Philipper på det ömmaste, och säger: Skaffer med fruktan och bäfvan, att I salige varden. Cap. 2:12.
*) Fastän Hoornbeck14, och med honom Herr D. Knös15 i sin Theol. Practica pag. 62316 anser den onyttig i detta afseende.
201
§ 12
Ei kuitenkaan riitä, että me vain osoitamme tämän käskyn välttämättömyyden. Meidän täytyy tarkemmin avata ja selittää sen merkitys ja oikea harjoittaminen. Pelko sinänsä ei ole mitään muuta kuin mielenliike, jonka aiheuttaa meissä jokin uhkaava tai lähestyvä paha, jota koetamme välttää. Se on suurempaa tai pienempää sen mukaan, kuinka ankara tai vähäinen meitä uhkaava paha on, kuinka enemmän tai vähemmän väistämättömältä se näyttää ja kuinka lähellä tai kaukana meistä se on. Tämä yleinen pelon käsite on sellainen, että se käsitykseni mukaan sopii täysin myös siihen pelkoon, jota Jumala meiltä vaatii.*) Siksi hän, kuten äsken todettiin, kuvaili esi-isillemme paratiisissa, kuinka väistämätön olisi kuoleman muodossa tuleva paha, jos he uskaltautuisivat rikkomaan hänen pyhää määräystään. Sitä heidän tuli pelätä ja sillä Lainsäätäjä itse rankaisisi heitä. Sellaisena hän myös näyttäytyi, kostavana ja pelottavana, kun hän lakia antaessaan sanoi Israelin lapsille: Minä, Herra, sinun Jumalasi, olen202 kiivas Jumala 2. Moos. 20:5 Tätä pelkoa ja kunnioitusta Jumalaa kohtaan hän Israelin lapsilta kaipasi, kun hän profeetta Malakian välityksellä rankaisi heitä: Poika kunnioittakoon isäänsä ja palvelija isäntäänsä17 Mal. 1:6, niin että hän pelkää tämän vihaa ja siitä seuraavaa omaa onnettomuuttaan, ja siksi hän kysyy: Jos minä olen Herra, missä on pelkonne minua kohtaan?18 Mal. 1:6. Hän haluaa sanoa, että tehän ette lainkaan pelkää teidän yllänne riippuvaa rangaistusta, joka seuraa minun vanhurskaudestani, vaan kiirehditte omaa onnettomuuttanne kohti. Tähän voimme edelleen huomauttaa, että jos uhkaava paha on vaikea ja täysin väistämätön, tai keinot sen torjumiseksi näyttävät täysin mahdottomilta, niin pelko muuttuu epätoivoksi, joka on kaikkein sietämättömintä pelkoa, sillä siinä ei ole mitään toivoa. Sellaista on murhaajan pelko pyövelin edessä, pirujen pelko suuttuneen Jumalan raivon edessä tai Kainin ja Juudas Iskariotin pelko Jumalan kostavaa vanhurskautta kohtaan. He uskovat, että Jumala on yksi ainoa, mutta he vapisevat19 Jaak. 2:19, ja he näkevät syntinsä suuremmaksi kuin mitä heille voidaan anteeksi antaa20 1. Moos. 4:13. Tämä epätoivo on mielestäni lähinnä sitä, jota pitäisi kutsua orjuudenpeloksi. Se sulkee pois kaiken rakkauden sitä kohtaan, joka tuottaa meille väistämättömän pahan. Se sulkee myös pois203 kaikki pyrkimyksemme pelastautua onnettomuudelta, joka meidän käsityksemme mukaan on ylitsepääsemätön, ja herättää sitä vastoin vihan kiusaajaamme kohtaan. Voi! Ei kai meidän Herramme voi mielikseen tällä tavoin antaa esimakua itse kadotuksesta ja piinata hänelle niin rakasta ihmiskuntaa. Ei suinkaan. Mutta jos epätoivoiselle ilmaantuu pienikin toivon kipinä siitä, että hän voisi välttää vaaran, niin siinä samassa pelko vähenee, ja jos asia vähääkään riippuu hänen omista pyrkimyksistään tai toimenpiteistään, niin hän ryhtyy uutteraan työhön yllään riippuvan pahan torjumiseksi. Mitä suurempi toivo on, sitä pienempi on ilman muuta pelko, ja jos voimme kuvitella ihmisen, jolla ei olisi mitään vaaraa tai mahdollisuutta joutua pahan kynsiin, niin silloin myös kaikki pelko olisi poissa ja ihmisellä olisi mitä täydellisin vapaus. Tällainen täydellinen turvallisuus on kuitenkin ihmiselle täällä ajallisuudessa täysin mahdotonta. Vaikka Paavali Vapahtajansa Jeesuksen rakkauden voimakkaasti koskettamana saattoikin rohkeasti sanoa: Olen varma siitä, ettei kuolema eikä elämä, jne. voi erottaa meitä Jumalan rakkaudesta, joka on tullut ilmi Kristuksessa Jeesuksessa, meidän Herrassamme Room. 8:38–39, niin silti hän varsin monessa paikassa puhuu toivosta, jolla ei204 varsinaisesti ole sijaa siellä, mistä kaikki pelko on poissa. Siksi hän asettaa ehtoja täydellisen autuuden saavuttamiselle: Kunhan muutoin loppuun saakka säilytämme luottamuksemme ja iloisin mielin tuomme julki toivomme21 Hepr. 3:6. Ja hän nimenomaan tunnustaa, että hän ei sitä vielä ole tavoittanut tai tullut täydelliseksi, mutta jatkaa lujasti, saavuttaakseen sen ja pyrkii asetettuun päämäärään Fil. 3:12,14. Kaikki pelko ei siten suinkaan ollut kadonnut, vaan hän päinvastoin vetoaa hellimmin filippiläisiinsä ja sanoo: Tehkää peläten ja vavisten työtä pelastuaksenne Fil. 2:12.
*) Tosin Hoornbeek,22 samoin kuin herra tohtori Knös23 teoksessaan Compendium theologiae practicae s. 62324 pitää sitä tässä suhteessa hyödyttömänä.
Unfortunately this content isn't available in English
Det är likväl ingalunda nog därmed, at vi allenast bevisa nödvändigheten af denna pligt; dess innehåll och rätta utöfning bör närmare utvicklas och förklaras. Fruktan i gemen är intet annat, än en sinnesrörelse, som upkommer hos oss, öfver något hotande eller förestående ondt, det vi söke at undvika. Den är större eller mindre, alt som det hotande onda är svårare eller lättare, alt som det synes oss mera eller mindre oundvikeligit, och i den mån det står oss närmare eller längre ifrån. Detta allmänna begrep om fruktan är sådant, at det efter min tanka är aldeles lämpeligit äfven till den fruktan Gud fordrar af oss *). Han afmålade derföre, som nyss sades, döden för våra första föräldrar i Paradiset, såsom et aldeles oundvikeligit ondt, om de skulle våga sig, at öfverträda Hans heliga befallning, hvilket de borde frukta före, och hvarmed Lagstiftaren sjelf skulle straffa dem. Sådan förestälte Han sig äfven, nemligen hämnande och fruktansvärd för Israëls barn vid lagens utgifvande, då han säger: Jag Herren tin Gud är en202 stark hämnare. 2 Mos. B. 20:5. Denna fruktan och räddhåga för Gud saknade Han hos Israëls barnom, då Han genom Propheten Malachiam således bestraffar dem: En tjenare skall ju hedra sin Herre25 och husbonde, så at han fruktar för Hans vrede, och sin dermed förknippade olycka, och frågar derföre: Är jag Herre, hvar fruktar man mig?26 Hos Eder, vill Han säga, finnes ju ingen räddhåga för det öfver Eder hängande straff af min rättfärdighet, utan I skynden på Eder egen olycka. Härvid få vi vidare anmärka, at om det hotande onda är svårt och aldeles oundvikeligit, eller de medel anses såsom omöjeliga, hvarigenom olyckan skall afböjas; så blifver denna fruktan förvandlad till en förtviflan, som af all fruktan är den odrägeligaste; ty den är utan hopp. Sådan är mördarens förskräckelse för bödelen, djeflarnas för den förtörnade Gudens vrede, och en Cains och Judæ Ischariots för Guds hämnande rättfärdighet. De tro, at en Gud är; men de bäfva,27 Jac. 2:19. de se sin missgärning för sig större, än at hon må dem förlåten varda. 1 Mos. B. 4:13. Denna förtviflan tror jag egenteligen vara den, som bör komma under namn af träldomsfruktan: Den utesluter all kärlek mot den, som tillfogar oss det oundvikeliga onda, äf203ven alt bemödande at kunna rädda oss ifrån olyckan, som efter vårt begrep är oöfvervinnerlig, och däremot upväcker hat och fiendskap emot våra plågare. Ack! skulle det väl kunna vara Herrans lust, at med denna försmak af sjelfva afgrunden qvälja det af Honom så högt älskade menniskoslägtet? Nej ingalunda. Men, updagas för den förtviflade den minsta gryning af hopp, at kunna undgå faran, minskas fruktan i det samma, och om saken i någor måtto beror uppå dess eget bemödande eller åtgjärd, upkommer et träget arbete, at kunna afböja det öfverhängande onda. Ju större detta hopp är, ju mindre blifver ofelbart fruktan, och om man ville föreställa sig en menniska utom all fara, och utom möjeligheter, at mera drabbas af det onda, då har ock all fruktan helt och hållet försvunnet, och hos menniskan måste då råda den fullkomligaste frihet. Hvilken fullkomliga säkerhet likväl för en menniska här i dödligheten måste blifva platt omöjelig; ty ehuru en Paulus, kraftigt rörd af sin Frälsares Jesu kärlek, kunde säga med stor frimodighet: Jag är viss therpå, at hvarken lif eller död &c. kan skilja oss ifrån Guds kärlek,28 som är i Christo Jesu vårom Herra, Rom. 8:38,39. talar han dock på ganska många ställen om hoppet, som ej204 egenteligen har rum där all fruktan är borta; derföre brukar han vilkor till den fullkomliga salighetens erhållande: Om vi annars förtröstningen och hoppsens berömmelse NB. in till ändan fast behålle. Ebr. 3:6.29 Och bekänner uttryckeligen, at han thet ännu icke hade fattat, eller allaredo fullkommen var; men for fast therefter, at han thet fatta måtte, jagandes efter målet, som föresatt var: Phil. 3:12,14. där var således ännu ingalunda all fruktan borta; utan förmanar tvertom sine Philipper på det ömmaste, och säger: Skaffer med fruktan och bäfvan, att I salige varden. Cap. 2:12.
*) Fastän Hoornbeck30, och med honom Herr D. Knös31 i sin Theol. Practica pag. 62332 anser den onyttig i detta afseende.
201
§ 12
Ei kuitenkaan riitä, että me vain osoitamme tämän käskyn välttämättömyyden. Meidän täytyy tarkemmin avata ja selittää sen merkitys ja oikea harjoittaminen. Pelko sinänsä ei ole mitään muuta kuin mielenliike, jonka aiheuttaa meissä jokin uhkaava tai lähestyvä paha, jota koetamme välttää. Se on suurempaa tai pienempää sen mukaan, kuinka ankara tai vähäinen meitä uhkaava paha on, kuinka enemmän tai vähemmän väistämättömältä se näyttää ja kuinka lähellä tai kaukana meistä se on. Tämä yleinen pelon käsite on sellainen, että se käsitykseni mukaan sopii täysin myös siihen pelkoon, jota Jumala meiltä vaatii.*) Siksi hän, kuten äsken todettiin, kuvaili esi-isillemme paratiisissa, kuinka väistämätön olisi kuoleman muodossa tuleva paha, jos he uskaltautuisivat rikkomaan hänen pyhää määräystään. Sitä heidän tuli pelätä ja sillä Lainsäätäjä itse rankaisisi heitä. Sellaisena hän myös näyttäytyi, kostavana ja pelottavana, kun hän lakia antaessaan sanoi Israelin lapsille: Minä, Herra, sinun Jumalasi, olen202 kiivas Jumala 2. Moos. 20:5 Tätä pelkoa ja kunnioitusta Jumalaa kohtaan hän Israelin lapsilta kaipasi, kun hän profeetta Malakian välityksellä rankaisi heitä: Poika kunnioittakoon isäänsä ja palvelija isäntäänsä33 Mal. 1:6, niin että hän pelkää tämän vihaa ja siitä seuraavaa omaa onnettomuuttaan, ja siksi hän kysyy: Jos minä olen Herra, missä on pelkonne minua kohtaan?34 Mal. 1:6. Hän haluaa sanoa, että tehän ette lainkaan pelkää teidän yllänne riippuvaa rangaistusta, joka seuraa minun vanhurskaudestani, vaan kiirehditte omaa onnettomuuttanne kohti. Tähän voimme edelleen huomauttaa, että jos uhkaava paha on vaikea ja täysin väistämätön, tai keinot sen torjumiseksi näyttävät täysin mahdottomilta, niin pelko muuttuu epätoivoksi, joka on kaikkein sietämättömintä pelkoa, sillä siinä ei ole mitään toivoa. Sellaista on murhaajan pelko pyövelin edessä, pirujen pelko suuttuneen Jumalan raivon edessä tai Kainin ja Juudas Iskariotin pelko Jumalan kostavaa vanhurskautta kohtaan. He uskovat, että Jumala on yksi ainoa, mutta he vapisevat35 Jaak. 2:19, ja he näkevät syntinsä suuremmaksi kuin mitä heille voidaan anteeksi antaa36 1. Moos. 4:13. Tämä epätoivo on mielestäni lähinnä sitä, jota pitäisi kutsua orjuudenpeloksi. Se sulkee pois kaiken rakkauden sitä kohtaan, joka tuottaa meille väistämättömän pahan. Se sulkee myös pois203 kaikki pyrkimyksemme pelastautua onnettomuudelta, joka meidän käsityksemme mukaan on ylitsepääsemätön, ja herättää sitä vastoin vihan kiusaajaamme kohtaan. Voi! Ei kai meidän Herramme voi mielikseen tällä tavoin antaa esimakua itse kadotuksesta ja piinata hänelle niin rakasta ihmiskuntaa. Ei suinkaan. Mutta jos epätoivoiselle ilmaantuu pienikin toivon kipinä siitä, että hän voisi välttää vaaran, niin siinä samassa pelko vähenee, ja jos asia vähääkään riippuu hänen omista pyrkimyksistään tai toimenpiteistään, niin hän ryhtyy uutteraan työhön yllään riippuvan pahan torjumiseksi. Mitä suurempi toivo on, sitä pienempi on ilman muuta pelko, ja jos voimme kuvitella ihmisen, jolla ei olisi mitään vaaraa tai mahdollisuutta joutua pahan kynsiin, niin silloin myös kaikki pelko olisi poissa ja ihmisellä olisi mitä täydellisin vapaus. Tällainen täydellinen turvallisuus on kuitenkin ihmiselle täällä ajallisuudessa täysin mahdotonta. Vaikka Paavali Vapahtajansa Jeesuksen rakkauden voimakkaasti koskettamana saattoikin rohkeasti sanoa: Olen varma siitä, ettei kuolema eikä elämä, jne. voi erottaa meitä Jumalan rakkaudesta, joka on tullut ilmi Kristuksessa Jeesuksessa, meidän Herrassamme Room. 8:38–39, niin silti hän varsin monessa paikassa puhuu toivosta, jolla ei204 varsinaisesti ole sijaa siellä, mistä kaikki pelko on poissa. Siksi hän asettaa ehtoja täydellisen autuuden saavuttamiselle: Kunhan muutoin loppuun saakka säilytämme luottamuksemme ja iloisin mielin tuomme julki toivomme37 Hepr. 3:6. Ja hän nimenomaan tunnustaa, että hän ei sitä vielä ole tavoittanut tai tullut täydelliseksi, mutta jatkaa lujasti, saavuttaakseen sen ja pyrkii asetettuun päämäärään Fil. 3:12,14. Kaikki pelko ei siten suinkaan ollut kadonnut, vaan hän päinvastoin vetoaa hellimmin filippiläisiinsä ja sanoo: Tehkää peläten ja vavisten työtä pelastuaksenne Fil. 2:12.
*) Tosin Hoornbeek,38 samoin kuin herra tohtori Knös39 teoksessaan Compendium theologiae practicae s. 62340 pitää sitä tässä suhteessa hyödyttömänä.
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Andra budordspredikan, § 11
Följande avsnitt: Andra budordspredikan, § 13
Platser:
Personer: Hoornbeek, Johannes Judas Iskariot (Ischarioth, Judæ Ischariot, Judæ Iscariot, Judas Ischariot) Kain (Cain) Knös, Andreas Olofsson Malaki (Malachi) Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: