En av de mest omdebatterade frågorna under hela frihetstiden rörde hur statens ämbetsmän skulle utses. Debatten hade pågått under en lång tid och den skulle komma att få betydande politisk sprängkraft under slutet av 1760- och början av 1770-talet. Den främsta orsaken till att frågorna skapade en sådan debatt var att tjänsterna gav innehavarna både status och utkomst samtidigt som antalet tjänster var begränsat. Konkurrensen var därför hård och intressenterna många. De statliga tjänsterna fanns framförallt inom tre områden, nämligen inom krigsmakten, den civila förvaltningen på både lokal och central nivå samt inom kyrkan. De flesta av statens tjänstemän verkade således som officerare, ämbetsmän eller präster.
En av de personer som yttrade sig om prästernas tjänster och hur de tillsattes var professorn i Åbo Jacob Gadolin, som 1762 utkom med en pamflett kallad Välment fråga: Om icke förslag til ledige präste-syslor, likasom de civile- och militariske-ämbeten, efter visse utstakade reglor kunde och borde uprättas? I denna skrift framhöll Gadolin betydelsen av att statsmakten skapade tydligare regler kring hur prästtjänsterna skulle tillsättas samt vikten av att endast skickliga och förtjänta präster befordrades. Han menade att det saknades klara riktlinjer i det existerande systemet, vilket skapade en stor osäkerhet och utrymme för godtycke. Gadolins lösning på problemen var att staten skulle ge företräde åt präster som hade visat sin skicklighet vid akademiska disputationer, det vill säga personer som offentligt hade försvarat en teologisk text vid något av rikets universitet. Denna regel skulle appliceras på de högre tjänsterna såsom kyrkoherdebefattningarna. Därmed skulle det tydliggöras vilka erfarenheter och färdigheter som prioriterades samtidigt som kyrkan fick skickliga präster.
Gadolins idéer bemöttes 1765 i en pamflett med den snarlika titeln Välment svar, på en välment fråga: om icke förslag til ledige präste syslor, lika som de civile och militariske ämbeten, efter visse utstakade reglor kunde och borde uprättas? Skriften utkom anonymt, men har tillskrivits Anders Chydenius av bland andra Georg Schauman och Pentti Virrankoski, medan Ernst Gustaf Palmén har uttryckt tvivel om att Chydenius verkligen har författat texten. Enligt Schauman finns det flera argument för att texten verkligen är skriven av Chydenius. Först och främst nämns Chydenius som författare i olika handskrivna förteckningar över utgivna texter under perioden. Schauman menar vidare att också innehållet i skriften inte talar emot att Chydenius har författat den. Palmén å andra sidan argumenterar framförallt för att innehållet i texten strider mot de uppfattningar som Chydenius framförde vid samma tid i andra ämnen.
Om man ser till Chydenius övriga produktion i samband med riksdagen 1765–1766 är det klart att denna skrift skiljer ut sig på flera sätt. Den handlar om detaljer kring hur prästtjänsterna skulle tillsättas. I de övriga tryckta skrifterna fokuserar Chydenius på allmänna frågor som inte kretsar kring någon specifik samhällsgrupps intressen. Med andra ord behandlar han spörsmål som var relevanta inte bara för präster utan även till exempel för bönder och borgare. Visserligen menar Schauman att Chydenius redan hade diskuterat ämbets- och tjänstemännens ställning i skriften om folkutflyttningen, det vill säga att denna fråga var angelägen för Chydenius. Kontrasten är dock tydlig om man jämför det sätt Chydenius beskriver ämbetsmännens befordringar i skriften om folkutflyttningen med det som står i skriften om prästtillsättningar. I den föregående skriften yttrar han sig på ett mycket allmänt sätt om ämbetsmännens befordringar utan att gå in på specifika regler och förhållanden, medan den andra skriften kretsar kring många detaljer som endast rör prästeståndet.
Det är således tydligt att det finns klara skillnader i struktur och innehåll mellan de olika skrifterna. Går man närmare in på vad författaren till Välment svar, på en välment fråga försöker åstadkomma med sin text framgår det att han främst vill kommentera vad Gadolin har sagt tre år tidigare. Skriften är sålunda full med referenser till den äldre skriften. Följaktligen börjar den precis som Gadolin med en hänvisning till 1756 års tjänstebetänkande och det faktum att prästtjänsterna inte omnämndes i detta. Den främsta orsaken till att prästernas tjänster inte togs upp där var att tjänstebetänkandet främst försökte lösa frågan om adelsmäns och ofrälses rättigheter i samband med tjänstetillsättningar. Ofrälses försök att få tillträde till högre officers- och ämbetsmannatjänster gällde inte prästyrket, vilket innebar att det från statens sida var av mindre vikt att reglera prästernas tjänstetillsättningar. Beslutet att undanta prästernas tjänster beklagas av de båda författarna samtidigt som de betonar vikten av att det finns tydliga regler vid prästutnämningar.
Författaren till Välment svar går i polemik mot Gadolin genom att ifrågasätta att tillsättningen av de lägre tjänsterna inom prästeståndet inte behöver regleras. Enligt författaren är det viktigt att även dessa tillsättningar sker inom ramen för en tydlig lagstiftning, dels eftersom tjänsterna är viktiga för de personer som aspirerar att tjänstgöra på dessa poster, dels eftersom de personer som valts till de lägre tjänsterna härigenom erbjuds en möjlighet att meritera sig för en högre tjänst i framtiden. Detta stöd till det lägre prästerskapet stämmer väl överens med de idéer Chydenius framförde i riksdagsmemorialet om val av oväldiga ledamöter till utskotten (se s. 148–150) där han bland annat argumenterar för ett jämlikt prästestånd där alla ledamöter har lika politiska rättigheter.
Författaren kritiserar också Gadolins förslag att indela pastoraten i ett stift i tre lika stora grupper som ett led i att formalisera utnämningsprocessen. Han menar att en sådan klassifikation är omöjlig på grund av pastoratens stora olikheter i avseende på den lön som den tjänstgörande prästen tilldelas och på pastoratens geografi. Under 1700-talet bestod prästernas lön dels av olika ersättningar och avgifter som invånarna i socknen betalade till prästen, dels av avkastningen på den jord som tillhörde prästgården. Skillnaderna mellan olika pastorat var stora:
i socknar med bördig jord och stor befolkning kunde den totala ersättningen vara hög, medan den var liten i till exempel Lappmarken där jorden var mager och antalet invånare ringa. En annan skillnad var geografisk: i vissa pastorat var prästen tvungen att resa flera dagar för att komma till de mest avlägsna gårdarna, medan han i andra områden kunde åka runt till alla delar av socknen på en dag. I synnerhet i vidsträckta stift som Härnösand och Åbo fanns det många geografiskt vittomfattande pastorat.
Författaren till Välment svar befarar, förutom att det i sig är omöjligt att genomföra en klassifikation, att en sådan klassifikation skulle leda till en rangordning mellan olika kyrkoherdar utifrån vilken typ av pastorat de tjänstgör i, vilket inte vore positivt för prästeståndet. Dessa argument anknyter till den diskussion som fanns under 1700-talet om rangens betydelse och konsekvenser. Rangen och rangordningen var viktig för att markera en persons relativa position och status i samhället. Inte minst inom samhällets övre skikt var den central. I många fall var det just behovet av att uppnå status som drev på en person att bli officer eller ämbetsman. Samtidigt förekom det kritik som gick ut på att ämbetsmännen var mer intresserade av att stiga i graderna än att tjäna befolkningen. Därmed var de egennyttiga och skadliga för samhället. Chydenius framförde liknande kritik i andra texter där han hävdade att ämbetsmännen var en tärande del av samhället. Här finns det således likheter mellan Chydenius övriga idéer och de åsikter som framförs i Välment svar.
Den sista kritiken som framförs i texten mot Gadolins förslag är idéerna om att akademiska disputationer är det bästa sättet att mäta en persons skicklighet och duglighet som präst. En disputation under 1700-talet handlade främst om att träna studenten i att argumentera för en tes. Tesen kunde vara författad av den som lade fram den, men ofta hade studentens professor en stor del i författandet av tesen. Det viktigaste var inte att tesen var vetenskapligt nyskapande, utan att respondenten kunde försvara den på ett vältaligt och logiskt sätt. Studenterna övade också sin retoriska förmåga genom att fungera som opponenter vid disputationer, det vill säga genom att peka på de brister som existerade i den text som lades fram för publiken.
Författaren till Välment svar argumenterar att förtjänst och skicklighet skall vara styrande vid tillsättningar, inte retorisk skicklighet. Han hävdar att antalet tjänsteår framförallt bör användas för att bedöma förtjänsten medan avlagda prov där sökanden får visa sina kunskaper kan nyttjas för att bedöma skicklighet. Därmed anknyter han på ett tydligt sätt till den ledande princip som hade framförts i 1756 års tjänstebetänkande. När det uppkommer en vakans skall man således först se till att de sökande har prästexamen och sedan räkna deras tjänsteår. De tre präster som har flest tjänsteår och som uppfyller de formella behörighetskraven uppsätts därefter på förslag. För att kunna avgöra vem av de tre som bör utses föreslår författaren att lottdragning skall tillämpas. Denna idé innebär att den etablerade rätten för församlingens egendomsinnehavare att rösta om de olika kandidaterna försvinner. Inflytandet över den lokala prästen skulle på så sätt flyttas från lokalsamhället. Författaren går därmed emot 1739 års prästvalsförordning som reglerade hur församlingsbornas åsikter skulle beaktas.
Idén om lottdragning istället för omröstning har tolkats som stridande emot Chydenius övriga idéer där människors makt över sin egen vardag betonas. Pentti Virrankoski har dock argumenterat för att det handlar om en åtskillnad mellan världsliga och andliga frågor där lösningen med lottdragning kan ses som ett sätt att flytta över ansvaret till Gud och samtidigt minska möjligheterna för olika individer att påverka valen på otillbörliga sätt. Problemet med denna tolkning är att Chydenius, liksom de allra flesta på 1700-talet, inte hade en uppsättning normer för världsliga frågor och en annan för spörsmål som rörde kyrkan. Allt hängde snarare ihop, som Carola Nordbäck har betonat. Därmed är det problematiskt att argumentera för att han framförde en åsikt om att öka invånarnas inflytande över deras liv i ekonomiskt hänseende samtidigt som han ville ta bort deras inflytande över prästtillsättningarna. Ifall Chydenius trots allt har skrivit texten har han ansett att missbruken vid prästtillsättningarna var så grava och Bibelns råd att avgöra val genom lottkastning så klara att han föredrog det alternativet.
Skriften har följaktligen ett innehåll som både strider emot och som överensstämmer med idéer som Chydenius framförde 1765. Stödet till det lägre prästerskapet och farhågorna om den starka betoningen av rangen passar in i hans idévärld medan förslaget om att införa lottdragning vid tillsättningar rimmar illa med hans betoning av människans inflytande över och insyn i viktiga beslut, men står i överensstämmelse med hans strävan att följa Bibelns råd i tveksamma fall. Det går därmed inte att utifrån textens innehåll med säkerhet säga vem som har författat den. Georg Schaumans och Pentti Virrankoskis belägg för att Chydenius har varit inblandad i utgivningen är starka, men det betyder inte automatiskt att han har författat texten. Det var relativt vanligt att den som lämnade in ett memorial vid riksdagen eller en pamflett till en tryckare inte var samma person som också hade författat texten i fråga. Att en gång för alla fälla ett avgörande rörande skriftens författare är på grund av dessa omständigheter hart när omöjligt. Klart är emellertid att personen i fråga har velat ge sig in i en av frihetstidens mest kontroversiella frågor som påverkade tusentals präster runt om i det svenska riket. Det är också tydligt att den lösning som föreslogs skulle – om förslaget hade genomförts – på ett dramatiskt sätt ha förändrat den politiska kultur som kringgärdade så mycket av prästtillsättningarna i lokalsamhällena under 1700-talet.
PW
Litteratur
Cavallin, Maria, I kungens och folkets tjänst. Synen på den svenske ämbetsmannen 1750–1780, Avhandlingar från Historiska institutionen i Göteborg 36, Göteborg 2003.
Lindström, Peter, Prästval och politisk kultur 1650–1800, Skrifter från Institutionen för historiska studier 4, Umeå 2003.
Nordbäck, Carola, Lycksalighetens källa. Kontextuella närläsningar av Anders Chydenius budordspredikningar, 1781-82, Åbo: Åbo Akademis förlag 2009.
Suolahti, Gunnar, Finlands prästerskap på 1600- och 1700-talen, Stockholm: Geber 1927.