Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works

Kommentar till Rikets hjälp



Till Anders Chydenius mest kända skrifter hör Rikets hjelp, genom en naturlig finance-system som gavs ut i juni 1766. I skriften kritiserar kaplanen från Nedervetil kraftigt den plan som ledarna för mösspartiet hade lagt fram och som ständerna godkänt för att råda bot på den av inflationen ­orsakade ekonomiska krisen. Chydenius lilla skrift ledde till en politisk storm. Pamfletten över­raskade Chydenius samtida även av den orsaken att Chydenius nu presenterade en helt annan åsikt om inflationen än han hade gjort mindre än ett år tidigare.

Mössorna hade tagit över makten vid riksdagen som inleddes 1765 efter flera tiotals år i opposition. Av hattarna ärvde partiet allvarliga problem, av vilka det värsta var det sjunkande värdet hos det svenska sedelmyntet. De många ämbetsmän och officerare som fick sin lön utbetald i pengar hade fått lida stort på grund av detta, eftersom köpkraften i deras lön försämrats till ungefär hälften av dess ursprungliga värde. De som hade sedeldepositioner hade i samma mån förlorat, precis som de som hade tillgodohavanden i sedelmynt.

Regeringen måste ta problemet med det sjunkande värdet på allvar, eftersom de som fått lida hade stort inflytande i adels- och borgarstånden. Under riksdagen 1765–1766 försökte mössorna reda ut orsakerna till inflationen och stödde sig i sin argumentation på kommerserådet Anders Nordencrantz ljungande skrifter. Skulden för att sedelmyntet förlorat i värde lade Nordencrantz på några stockholmska grosshandlare. Som ledare för de av hattarna grundade växelkontoren hade dessa män på uppdrag av regeringen och med statliga pengar försökt stöda det svenska myntets värde genom olika finansoperationer. Enligt Nordencrantz hade de avsiktligt agerat så att de själva skulle bli rika på statens bekostnad, medan värdet på sedelmyntet rasade mer och mer.

Ledarna för mössorna förefaller ha svalt Nordencrantz argument. I vilket fall som helst använde de samma argument för att kanalisera det allmänna missnöjet och för att undvika att detta missnöje riktades mot hela det frihetstida statliga systemet. Av denna orsak dömdes de så kal­lade ”växelassocierade” sommaren och hösten 1765 till stränga straff och ålades betala dryga ersättningar till staten. Rättegångarna mot dem verkställdes av ständerna och var politiska till sin karaktär. Under den här processen konstaterades Chydenius höra till de mest fanatiska mössorna.

Vid den här tidpunkten förefaller Chydenius ännu ha trott bokstavligen på alla Nordencrantz påståenden trots att adjunkten i ekonomi vid Uppsala universitet Pehr Niclas Christiernin redan i sin 1761 utgivna Föreläsningar angående wexel-coursen hade presenterat en helt annan uppfattning om inflationens orsaker, karaktär och konsekvenser. Några svenska politiker, bland dem även några mössor, blev emellertid övertygade om att Christiernin var inne på rätt spår. Chydenius hade också bekantat sig med Christiernins skrift, men eftersom han var dåligt insatt i finanserna förstod han inte mycket av det han läste. Ännu våren 1765 i sin skrift om orsakerna till utflyttningen motsatte han sig Christiernins synpunkter och fällde ironiska kommentarer om dem. Det var först efter att Chydenius närmare bekantat sig med skrifter som understödde Christiernins synpunkter och efter att han diskuterat med politiker som höll på dessa synpunkter som han senhösten 1765 ånyo läste Christiernins skrifter. Chydenius egna insikter i Sveriges statsfinanser hade fördjupats under tiden och han insåg nu att Christiernin hade rätt.

P.  N. Christiernin, som tagit intryck av engelska och franska författares syn på ekonomisk teori, konstaterar i sin skrift att sedelmyntets sjunkade värde inte berodde på underskottet i den svenska handelsbalansen. Felet låg inte heller i de spekulationer som handelsmän som bedrev export eller ledarna för växelkontoren påstods vara inblandade i. Orsaken till inflationen låg i myckenheten sedlar ständernas bank hade gett ut. Christiernin analyserar vilka konsekvenser inflationen hade både för nationalekonomin och för enskilda samhällsgrupper. Hans uppfattning var att det sjunkande värdet ingalunda hade utarmat Sverige. Tvärtom hade exporten gynnats och importen minskat, vilket hade aktiverat handelsbalansen. Myckenheten sedlar hade upplivat alla näringsgrenar och därigenom även understött sysselsättningen.

 

Nordencrantz ansåg att inflationen var en nationell katastrof, medan Christiernin å sin sida förhöll sig lugnare. Inflationen hade gynnat bönderna och de företagare som var beroende av krediter. Om ämbetsmännens penninglöner konstaterar Christiernin att de i framtiden borde knytas till silver- och kopparvärdet, men han tar inte ställning till huruvida ämbetsmännen borde kompenseras för de förluster de redan lidit. Christiernin förhåller sig mycket kyligt till de kapitalister som förlorat sina besparingar eller tillgodohavanden, eftersom deras förluster gagnat resten av samhället. Eventuella kompensationer såg han antagligen som en politisk fråga och tog därför inte ställning till dem.

De som förlorat sina inkomster eller sin egendom godkände naturligtvis inte Christiernins ståndpunkt utan förväntade sig kompensationer, vilket försatte ledarna för mössorna i en svår position. Genom att stämpla vissa finansmän som skyldiga till inflationen gjorde partiet frågan till en politisk angelägenhet: svåra brott krävde dryga ersättningar. Av den här orsaken kunde regeringen inte godkänna Christiernins program, enligt vilket myntets värde skulle stabiliseras enligt sin nuvarande kurs i silvermynt och knytas till silvrets värde. Alla försök att till vilket pris som helst revalvera det svenska myntet skulle däremot minska på mängden mynt i cirkulation och leda till en katastrofal ekonomisk recession på grund av minskad konsumtion och brist på kapital. Med hjälp av sunda teoretiska slutsatser skissade Christiernin upp just de följder som en deflatorisk penningpolitik oftast brukar få. Ledarna för mössorna vågade ändå inte tro honom eller gå emot den allmänna opinion som de själva hade försökt underblåsa. Därför försökte de de facto revalvera det svenska sedelmyntet och företaget fick precis de följder som Christiernin förutspått. Det här var också orsaken till mössornas svåra valnederlag 1769.

Anders Chydenius försökte först påverka penningpolitiken genom att tala om sin nya över­tygelse med mösspartiets ledare, men eftersom de inte hade trott Christiernin, trodde de inte ­heller på dennes nyfrälsta lärjunge. Chydenius skrev nu en stark pamflett mot partiets penning­politik och lyckades i juni 1766 utverka prästeståndets tryckningstillstånd, trots att självaste lantmarskalk T.  G. Rudbeck hade försökt stoppa utgivningen.

I början av sin skrift redogör Chydenius för penningsväsendets historia i Europa från Karl den stores tid framåt. Han nämner inte vilka källor han har använt, men det är uppenbart fråga om litteratur med huvudsakligen icke-belagda uppgifter. Följaktligen antar Chydenius att silvrets värde inte hade påverkats av de stora mängder silver som hade strömmat in från Nya världen. Det är knepigt att följa argumentationen, speciellt eftersom kursen för den svenska koppardalern under 1700-talet allmänt definierades i förhållande till hur många koppardaler som behövdes för att motsvara köpkraften hos den hamburgska silverriksdalern. Om det behövdes 20 koppardaler, sades den svenska valutans kurs vara 20, då den idag skulle sägas vara 0,05. Om köpkraften hos det svenska myntet halverades, så skulle kursen enligt nutida räknesätt vara 0,025 men enligt 1700-talets räknesätt 40. Därför sade man att kursen för den svenska valutan steg, när köpkraften minskade.

När Chydenius behandlar den nyligen inträffade svenska inflationens orsaker och följder gör han det på exakt samma sätt som P.  N. Christiernin, vilket Eli F. Heckscher påpekade redan 1949.1 Enligt samma modell som Christiernin förutspår Chydenius även de följder ett revalveringsförsök skulle leda till. Det är bara när Chydenius behandlar frågan om ersättning av förluster som han avviker från Christiernins skrift. Chydenius går emellertid inte in på djupet i den här frågan och hans förslag att lån som tagits före 1757 borde återbetalas enligt ett visst index skulle i prak­tiken ha varit omöjligt att genomföra eftersom det skulle ha försatt de flesta skuldsatta i konkurs.

Även om Chydenius alltså till stora delar stöder sig på Christiernins framställning, nämner han inte sin förebild vid namn. Det här kan han inte ha gjort för att själv få all ära för att ha motsatt sig den förödande penningpolitiken – hans kolleger kände till Christiernins skrift för bra för det – men det var svårt för Chydenius att hänvisa till Christiernin med namn, eftersom han själv hade varit så kritisk till dennes skrifter bara ett år tidigare.

Christiernin skrev om penningpolitiken på ett teoretiskt plan och blandade sig inte i den politiska beslutsprocessen. Våren 1766 hade Chydenius å sin sida fått en viss erfarenhet från riksdagsarbetet och skapat sig ett namn på den politiska arenan. Som en av de viktigaste aktörerna bland de mera radikala mössorna hade Chydenius kraftigt och skickligt arbetat för viktiga mål som tryckfrihet och offentlighet för officiella handlingar. Han hade också arbetat för att övervakningen av statsfinanserna skulle flyttas från sekreta utskottet, som dominerades av adeln, till ständerna. Chydenius penningpolitiska pamflett knyter an till de radikala mössornas princip att utvidga den krets av medborgare som kunde påverka statliga angelägenheter. I sin skrift vädjar Chydenius till ständernas menige ledamöter och till andra medborgare som intresserade sig för allmänna frågor, med andra ord till den allmänna opinionen. Det här var ett genomtänkt angrepp på partiets ledning, som bestod av en grupp adelsmän och prelater, och gruppens reaktion var att utesluta motståndaren ur sina led. Den formella orsaken till att Chydenius utestängdes från riksdagsarbetet var en tolkning av regeringsformen, enligt vilken det var ett statligt brott att kritisera ett ständerbeslut. Mössornas radikala falang förmådde inte hindra att Chydenius uteslöts. Partiets ledning försökte därefter revalvera det svenska myntet och resultatet blev just det som P.  N. Christiernin – och Chydenius i linje med honom – hade förutspått.

PV


  1. Eli F. Heckscher, Sveriges ekonomiska historia från Gustav Vasa 2:2 (1949) s. 768–769.