Gustav III meddelade den 22 februari 1792 att riksdagen, som var samlad i Gävle, skulle avblåsas den 24 februari.1 Anders Chydenius som hade anlänt till Gävle endast tre veckor tidigare började redan följande dag skriftligt sammanfatta de viktigaste händelserna under riksdagen för sina kommittenter.2
I Tengström-Laguska samlingen vid Nationalbiblioteket i Helsingfors har tre versioner av berättelsen bevarats. Det rör sig i alla tre fall om koncept, av vilka endast ett, sannolikt det han skrev först, är daterat. Alla tre saknar underskrift, men handstilen är utan tvivel Chydenius. Av dessa tre koncept utges det mest utförliga, Relation on riksdagen i Gävle 1792, i den här volymen.
Vid Uppsala universitetsbibliotek har ytterligare en skrift med anknytning till Chydenius berättelse till sina kommittenter bevaras i B. von Schinkels samling. Det rör sig om ett samtida utdrag ur den version av berättelsen som Chydenius sannolikt författade sist samt undertecknade och daterade den 13 april 1792. Handstilen är inte Chydenius och eftersom det rör sig om ett utdrag är innehållet ställvis förkortat. Det ursprungliga dokument ur vilket utdraget är gjort har inte bevarats. Alla fyra dokument innehåller i princip samma information, men det finns stora skillnader på detaljnivå. I utdraget är avståndet i tid mellan riksdagen och tiden då texten skrevs tydligt: innehållet i de beslut som fattades vid riksdagen har klarnat och läsarna har sannolikt redan fått samma information via andra källor. I det här bandet utges även utdraget Berättelse om riksdagen i Gävle 1792, eftersom det sistnämnda innehåller många av de detaljer som saknas i de övriga. Skrifterna och deras proveniens avslöjar inget om huruvida Chydenius verkligen skickade någon eller några av dem till sina kommittenter.3
Riksdagen sammankallades främst på grund av statsfinansernas svaga tillstånd och Chydenius lyfter även fram de svåra ekonomiska utmaningarna som det viktigaste av det som behandlades under riksdagen. För att kunna återbetala den utländska skulden som på grund av kriget stigit med 8,5 miljoner riksdaler skärpte man inte beskattningen. I stället sattes flera riksgäldssedlar i omlopp, vilket enligt Chydenius var problematiskt, eftersom åtgärden bidrog till att sänka riksgäldssedlarnas värde i förhållande till silvermyntet. Chydenius nämner att han överräckte sin ”finance-plan” i Gustav III:s hand, men något sådant dokument har inte påträffats bland Gustav III:s efterlämnade papper. Chydenius säger också att han till prästeståndets ledamöter i sekreta utskottet förmedlat sina krav på att ”fanehjelmarna” eller krigskommissariatets polletter, d.v.s. de nödmynt som utgavs under kriget, borde kunna växlas till riksgäldssedlar. Detta önskemål, som även många andra finländare framförde vid den här tiden, förverkligades genom ständernas beslut.
En av de få saker som Chydenius under denna korta riksdag direkt ingrep i gällde just riksgäldssedlarna. Regeringen föreslog att riksgäldssedlarna också skulle kunna användas för återbetalning av lån som lyfts i bankosedlar. Chydenius pekade på problemen med detta i ett ironiskt inlägg i prästeståndets plenum.4 I sin berättelse till sina kommittenter redogör Chydenius endast kort för beslutet men säger inget om sin egen insats.
I den tredje paragrafen framför Chydenius sina misstankar mot tillståndet i ständernas bank, även om man vid riksdagen hade hävdat att läget var under kontroll. I versionen från april 1792 antyder Chydenius att han känner till det rätta tillståndet men måste tiga på grund av den ed han avgivit.
Av det övriga som timade under riksdagen fäster Chydenius stor vikt vid de förhör som hölls med kronprins Gustav Adolf och under vilka Chydenius hade möjlighet att närvara. I Relation om riksdagen i Gävle 1792 behandlar Chydenius även rätt utförligt kungens goda förhållande till de ofrälse stånden och adelns försvagade inflytande.
Enligt förenings- och säkerhetsakten kunde riksdagen endast behandla frågor på kungens förslag och det rådde en viss oklarhet kring riksdagsledamöternas motionsrätt. Med sig till Gävle hade Chydenius tagit de önskemål som Närpes prosteri önskade framföra. I Berättelse om riksdagen i Gävle 1792 redogör han för hur önskemålen behandlades. I frågan om prästerskapets avlöning i Österbotten berättar Chydenius att han vände sig direkt till kungen. Här uppnåddes också det önskade resultatet, d.v.s. att de rättigheter prästerna hade beviljats i en förordning 1743 bekräftades.5
Maren Jonasson och Pertti Hyttinen