Anders Chydenius utgår i exordiet (§ 1–7) från aposteln Paulus ord i 2 Tim 1:12 ”Jag vet på vem jag tror …” och låter strax från början (§ 2) förstå att den kristna tron gäller hela Treenigheten med dess tre ”personer”. Detta trinitariska grepp släpps aldrig i de tre predikningarna över trosbekännelsen och inte ens i denna predikan över första trosartikeln. Detta är anmärkningsvärt, för det hade kunnat ligga nära till hands att med tanke på upplysningstidens framväxande deism (allmänna och opersonliga gudstro) utgå från en avlägsen och icke-trinitarisk skapargud som sedan har Sonen och Anden endast som sina uppenbarelseformer. Genom att redan i exordiet och sedan längre fram i predikan (speciellt § 13–17) så starkt hålla ihop Gudomens tre ”personer” undvek Chydenius att renodla monoteismen på ett sådant sätt att det specifikt kristna i den kristna tron hamnade i kläm.
Det man fäster sig vid redan i exordiet är att Chydenius i denna predikan i högre grad än i de andra vänder sig till den ogudaktiga hopen av människor, d.v.s. just till dem som bara har en allmän gudstro. Han ger en ganska mörk bild av sin samtids förfallna kristenhet och låter förstå hur viktigt det är med den levande tron. Chydenius tillåter sig också en viss kritik av den apostoliska trosbekännelsen eftersom den saknar många av den kristna lärans grundläggande artiklar som försoningen, tron och sakramenten (§ 6), d.v.s. sådant som var särskilt viktigt för ortodoxin och pietismen. Här skymtar också ett annat av ortodoxins och pietismens kännetecken fram: lagens förblivande dominans – tron tjänar till att ge förmåga att iaktta det som lagen (budorden) kräver (§ 7).
Som tema för predikan över den första artikeln anges ”Guds stora välgärningar” och detta tema behandlas sedan i tre huvudavdelningar: välgärningarnas ursprung, Guds välgärningar och vad välgärningarna förbinder människorna till.
1. Välgärningarnas ursprung: människornas Välgörare
1.1. Finns det en Gud? (§ 8–12)
När det gäller att finna ett svar på frågan om Guds existens säger sig Chydenius öppna två böcker: naturens bok och uppenbarelsens bok. När han i § 9 blickar in i naturens bok kan han argumentera för att det finns en orsak till allt som existerar, och eftersom ingen varelse kan skapa sig själv måste orsaken sökas utanför dessa ting. På detta sätt kommer han fram till en första orsak till allt som finns, nämligen Gud. Efter detta rationella gudsbevis räknar Chydenius upp några av Guds egenskaper vilka också rationellt kan bevisas: Guds allvishet och allvetande, Guds allmakt och Guds allgodhet. Enligt Chydenius är det bara oförnuftiga ”vildar” som inte inser detta.
Uppenbarelsens bok, den heliga Skrift, som Chydenius öppnar i § 10 och 11 bestyrker allt det som kan utläsas ur naturens bok, dock så att allting här är mycket klarare. Både Guds existens och Guds egenskaper bestyrks med talrika bibelord, och det som nu kommer till och som Bibeln uppenbarar för människan är Guds sannfärdighet, trofasthet, helighet, rättfärdighet, kärlek och barmhärtighet.
Enligt det ortodoxa lärosystemet är en bestämd kunskap (notitia) den första delen av tron och det gäller att rätt använda den kunskap som man kan tillägna sig om man ska komma in på frälsningens väg. Efter sin ovan nämnda bevisföring kan Chydenius därför utmana alla ogudaktiga som inte erkänner allt detta (§ 12). Gudsförnekelsen träder nu fram som dårskap, mindre vetande, olydnad, lastbarhet, barbari och till och med som djuriskhet.
1.2. Tre personer i Gudomen (§ 13–17)
När Chydenius i § 13 inleder betraktelsen av Gudomens tre personer är han mån om att betona både Gudomens enhet och personernas åtskildhet. Han anför en rad gammaltestamentliga utsagor som signalerar en mångfald i Gudomen och anför de viktigaste nytestamentliga bibelorden som stöder läran om Treenigheten. Detta är enligt Chydenius dock en hemlighet som man bara ser en glimt av. Det är framför allt för att människan ska förstå försoningen med den andra personens (Sonens) människoblivande samt Andens verk i omvändelsen som Gud har uppenbarat sin treenighet för henne (§ 15). Till uppenbarelsen hör också att Guds aktivitet ibland tillskrivs än den ena och än den andra personen i Gudomen, att ibland alla tre nämns tillsammans och att ibland något sägs om en person som inte kan sägas om de andra. Till det sist nämnda hör att Sonen av evighet är född av Fadern och att Anden utgår av Fadern och Sonen. Här rör man enligt Chydenius dock vid sådant som även de lärdaste teologer måste avstå från att uttala sig om.
2. Guds välgärningar
2.1. Skapelsen (§ 18–23)
I Martin Luthers förklaring till den första trosartikeln hittar Chydenius Guds fyra välgärningar: skapelsen, uppehållelsen, försörjandet samt beskyddandet, och han tillägger en femte: att Gud för människans salighets skull har utgivit sin käre Son.
Den detaljrika utläggningen om skapelsen utgör hela predikans centrum. Här lyfter Chydenius åter fram hur alla tre personerna i Gudomen är involverade i skapelsen (§ 19). Han erkänner å ena sidan att människan inte kan veta tidpunkten när skapelsen ur intet har ägt rum, men med stöd i Bibeln visar han att åtminstone världens ålder med någorlunda visshet kan bestämmas. Den närmar sig 6 000 år, eller ännu mer exakt ”5 781 år eller däromkring” (§ 20). Att världens skapelse har skett på sex dagar läser han också bokstavligt, och när han beskriver vad som skedde under de olika skapelsedagarna reflekterar han den bibelförståelse som var en självklarhet ännu på hans tid också i lärda kretsar. Att också änglarna skapades under dessa dagar måste man enligt Chydenius räkna med, men frågan om vilken dag lämnar han öppen.
Luthers förklaring att Gud har skapat ”mig” och gett mig ”kropp och själ” m.m. ger Chydenius anledning att presentera den antropologi som ligger till grund för framställningen också i predikningarna över andra och tredje trosartikeln (§ 21–22). Kroppen kunde Gud skapa av jordens stoft medan själen har ett ”högre ursprung” och måste skapas på ett nytt och annorlunda sätt. Kroppen representerar allt det yttre och lekamliga medan själen står för förståndet, viljan och minnet. Före syndafallet fanns Guds avbild i allt detta, och om inget syndafall hade ägt rum hade människan utan kroppslig död fått flytta till den himmelska glädjen och till det rike som enligt Matt 25:34 har väntat dem sedan världens skapelse. Men genom syndafallet har allt detta gått förlorat och kroppen är en ”vandrande dödsskugga”. Men syftemålet med skapelsen har inte tagits tillbaka. Det är att Gud ska bli ärad och hans namn förhärligat genom hans skapade verk. Och här har människan alltjämt en särskild roll: det är genom henne som hela skapelsens välluktande rökoffer ska bäras fram till världens Skapare (§ 23).
2.2. Uppehållelsen, försörjandet och beskyddandet (§ 24–29)
Med stöd av Luthers förklaring i katekesen om att Gud uppehåller allt eller håller allt vid makt tar Chydenius avstånd från den tidigare nämnda deismen enligt vilken Gud visserligen har skapat allt och låter allt ske enligt naturens lagar men själv håller sig på avstånd utan att gripa in. Med stöd i Apg 17:27–28 betonas nu att Gud inte får betraktas som bara en ”åskådare”, utan han är den som oavbrutet är verksam och hela tiden närvarande (§ 24). Hit hör också försörjandets eller försynens under, detta att allt skapat består och framför allt att människorna som hela tiden arbetar på sin egen undergång dock består också de. Allt detta bevisar att det finns en allsmäktig hand som håller i styret (§ 25). Detta beskydd och denna försyn gäller allt som Gud har skapat, också de onda och de orättfärdiga över vilka Gud låter solen lysa och regnen falla. Men alldeles särskilt bär Gud omsorg om sina egna barn som fått del av rättfärdiggörelsen. Också Gamla testamentets fromma fick del av ett liknande beskydd (§ 26–27).
Men hur ska man då förklara att också Guds barn får möta så mycket ont med både plågor och olyckor? Chydenius ger ganska mycket utrymme åt att besvara denna djupt existentiella fråga (§ 28). Här pekar han på Guds faderliga aga och fostran samt på att mycket ont inte kommer från Gud men att Gud kan tillåta det onda att ske. Men här finns också en av de punkter där Chydenius med sitt upplysta förnuft tenderar att tränga in i sådant som hör till Guds hemligheter och där alltför tydligt förklarande kan skapa nya problem. Psaltarens kraftiga protester mot Guds handlande får inget rum i denna framställning, utan budskapet blir att man ska ha ett barns undergivenhet under Guds nådiga tuktan och att man ur Guds hand ska ta emot både lycka och olycka, både medgång och motgång. Detta låter fatalistiskt, men kan även vara uttryck för en mycket stark och djup gudstro som ser också de allra svåraste bedrövelser komma ”ifrån en kär fader”. Det är mycket möjligt att Chydenius här talar utgående från de prövningar och besvikelser som han själv hade fått möta i livet. Också i prövningarna får man enligt Chydenius räkna med den fjärde välgärningen som Luther räknar upp i katekesförklaringen: beskyddandet. Allt skulle bli förlorat och förstört om inte en allsmäktig hand beskyddade sina händers verk (§ 29).
2.3. Utgivandet av Sonen (§ 30–32)
Det är anmärkningsvärt att Chydenius mitt i framställningen över den första trosartikeln har ett långt avsnitt som handlar om hur skapelsens Gud och Fader som en femte och allra största välgärning har utgivit sin egen Son. Detta vittnar om en stark känsla för både Guds enhet och Guds treenighet. Han frågar först efter orsaken till detta offer och finner ingen annan än det som han kallar ”den Treenige Gudens kärlek och eviga förbarmande” (§ 30). Välgärningen och gåvan är Jesus själv, en gåva som människan bör ta emot med djupaste vördnad och största glädje (§ 31). Den utlovades redan på syndafallets dag när löftet gavs om kvinnans säd. Löftet om Frälsaren förnyades för Abraham och patriarkerna. Kung David sjöng på sin tid vackra sånger om Messias ankomst. Profeterna beskrev den kommande Messias och hans liv och gärningar så tydligt och angav dessutom så exakt det årtal då han ska födas att var och en som levde i uppmärksamhet på Frälsarens tid borde enligt Chydenius ha känt igen honom. Han säger att tiden för Kristi ankomst var vid pass 4 000 år efter världens skapelse och ger sedan ett kort sammandrag av innehållet i den andra trosartikeln (§ 32).
3. Vad välgärningarna förbinder människorna till
3.1. Att lova honom (§ 33)
Till sist har Chydenius en utläggning om vad Guds välgärningar enligt katekesen förbinder människan till: att tacka och lova honom, tjäna honom och vara honom lydig. Guds lov, som Chydenius börjar med, förutsätter enligt honom tre aktiviteter. Det första är att betrakta Guds underbara verk i naturen som är en ”öppen bok” för alla som använder sitt förnuft. Det andra är att använda naturen som en stege för att, efter hand, uppnå en – som Chydenius säger på augustinskt sätt – ”salig kännedom om sin Gud och Mästare”. Och det tredje är att med David förkunna detta för andra.
3.2. Att tacka honom (§ 34)
Chydenius begränsar sig här till de tacksägelseämnen som hör till den första trosartikeln och räknar då upp tre angelägenheter. Det första är att tacka Gud för alla de välgärningar som blivit mer i detalj beskrivna i den tidigare framställningen. Det andra är att uppriktigt erkänna sin egen ovärdighet, och det tredje är att låta ett tackoffer stiga upp från ett av tacksamhet uppvärmt hjärta. Man har då en eld inom sig som inte kan döljas av något. Glädjen lyser fram i allt som man gör och framför allt tränger denna låga ut genom munnen som börjar tacka och lova.
3.3. Att tjäna och lyda honom (§ 35)
Chydenius tycks vara medveten om Martin Luthers konstaterande i Stora katekesen att människan av naturen alltid vill ge något åt Gud. Han skriver nämligen i sin predikan att människorna i alla tider har velat upprätta en gudtjänst ”efter eget tycke” för att så behaga Gud. Tydligen har han de katolska länderna i åtanke när han i detta sammanhang säger att det ännu ”i vår tid” finns vidsträckta länder som bär det kristna namnet men där man dyrkar Gud ”efter egna påfund”. Det evangeliska alternativet är enligt Chydenius att från Guds heliga ord lära sig det rätta sättet att tjäna Gud. Han tänker då först och främst på lagens två tavlor med deras bud och befallningar samt hot och löften. Dessa blir dock bara döda bokstäver om man inte genom en ”i rätt ordning” erfaren uppväckelse fått ett förändrat och upplivat hjärta.
För Chydenius räcker det dock inte med att konstatera detta utan han uppställer ännu fyra krav som lydnaden måste uppfylla för att vara av ett sådant slag som behagar Gud: den bör vara äkta (”oskrymtad”) och komma från hjärtat; den bör vara spontan (”villig”) och otvungen; den bör vara total (”oinskränkt”) och beakta allt vad Gud har befallt; och den bör vara uthållig (”beständig”), en sådan som följer av hela hjärtats förändring i den nya födelsen och inte består bara i en eller annan häftig sinnesrörelse.
Även om spontanitet och frivillighet betonas blir också detta ett krav som läggs på åhöraren, och lagens påbud om ”rätt lydnad” är i sista hand det avgörande. Därför avslutar Chydenius denna paragraf med att å ena sidan betona vad som ”bör” finnas hos de troende och å andra sidan vad som ”måste” ske för att lydnaden ska hållas vid liv.
4. Applikationen (§ 36–37)
Den avslutande applikationen inleds med en sammanfattning av de ”sanningar” som har presenterats i denna predikan, och här blir man åter påmind om detsamma som kunde konstateras i inledningen: att denna predikan primärt riktar sig till den oomvända och ogudaktiga hopen av människor. Dessa pressas till sist mot väggen med frågan om de i sina samveten kan gå ed på att budskapet – så som Martin Luther avslutar sin förklaring – är ”visserligen sant”. Också många kristna gör naturen till sin Gud. De är ”djuriska” människor som fruktar för den Gud de inte tror på och bävar för den evighet som de förnekar. Chydenius blev känd bland annat för sin religiösa tolerans, men här drar han fram de ”påviska” som ett varnande exempel på sådana som bara fordrar en blind munnens tro. Nu skulle det gälla att ”strax” ta emot den tro som har öppnats för åhörarna i denna predikan (§ 36).
Till sist framställs en vädjan till åhörarna att komma fram och låta den döda tron genom Guds nåd få liv igen, och predikan avslutas med en längre bekännelse- och överlåtelsebön som åhörarna uppmanas att förena sig i (§ 37). På detta sätt mynnar också Chydenius predikan över den första trosartikeln ut i ett starkt pietistiskt färgat omvändelsekrav.
Erik Vikström