Den 26 mars 1766 lämnade Anders Chydenius in ett memorial till prästeståndet där han framförde sina åsikter om stångjärnstillverkningen. Eftersom näringen var så central för riket var det vanligt att flera viktiga frågor rörande de institutionella ramar som kringgärdade tillverkningen diskuterades vid varje riksdag under 1700-talet. Det kunde till exempel handla om hur mycket järnbruken skulle få expandera och hur böndernas situation skulle regleras. Bönderna hade bland annat en viktig roll när det gällde att förse bruken med träkol. En annan viktig och återkommande fråga rörde hur staten kunde främja ett högt pris på smitt järn, framförallt på den internationella marknaden.
Den fråga som var aktuell då Chydenius lämnade in sitt memorial gällde framförallt Jernkontoret, som var en sammanslutning av bruksägare och som hade till uppgift att gynna stångjärnstillverkningen i riket. Kontoret hade formellt bildats 1747 och styrdes av en fullmäktigeförsamling som var utsedd bland bruksägarna själva. Kontorets främsta medel att påverka tillverkningen och dess lönsamhet var den fond som upprättades. Fonden skulle låna ut pengar till bruksägare samt köpa upp järn på marknaden för att på så sätt se till att bruksägarna fick ett tillfredsställande pris för sina produkter. Medlen för dessa marknadsoperationer härrörde främst från de avgifter som skulle erläggas för allt järn som vägdes på stapelstädernas järnvågar. Det var köparna av det smidda järnet och inte bruksägarna som erlade dessa avgifter. Eftersom avgifterna fastställdes av riksdagen var Jernkontorets verksamhet inte enbart en angelägenhet för bruksägarna, även om det var personer med ett direkt intresse i näringen som administrerade avgifterna och stödköpen av järn.
Jernkontoret utvecklades därmed till en intresseorganisation för bruksägarna. Kontoret fick aldrig något monopol på järnhandeln, eftersom ägarna av smitt järn fritt kunde välja till vem järnet skulle säljas. På samma sätt fanns det hela tiden olika uppköpare som var aktiva på den svenska marknaden. Kontoret kunde visserligen, som nämnts, påverka priserna genom stödköp av järn, men dessa aktiviteter kan inte karakteriseras som ett monopol med tanke på att kontoret aldrig var ensam uppköpare på marknaden.
Etableringen av Jernkontoret måste ses som ett led i en merkantilistisk näringspolitik som handlade om att gynna inhemsk tillverkning och export samtidigt som man såg till att olika utländska intressen inte kunde göra stora vinster på att handla med det svenska riket. Förtjänsten vid handel skulle istället tillfalla olika intressenter inom riket. Jernkontorets verksamhet expanderade under 1740- och 1750-talet, men mötte allt hårdare motstånd i början av 1760-talet. En orsak till den allt mera högljudda kritiken var de kraftiga prisstegringar som följde efter Sveriges deltagande i sjuårskriget (1757–1762). Många menade att institutioner som Jernkontoret hade bidragit till den försämrade ekonomiska situationen. En av de aktivaste kritikerna var Anders Nordencrantz, som i samband med riksdagen 1760–1762 författade flera pamfletter där han hävdade att de grosshandlare som skötte exporten av svenskt järn gynnades av Jernkontoret och att detta gynnande drabbade både enskilda bruksägare och alla andra invånare som köpte olika järnprodukter. Han hävdade också att Jernkontorets verksamhet hade resulterat i inflation.
Kritiken mot Jernkontoret fortsatte vid riksdagen 1765–1766 då framförallt ledamöter i borgarståndet framförde uppfattningen att Jernkontoret och dess fond borde läggas ned. Det är tydligt att de var inspirerade av Nordencrantz idéer, eftersom de påpekade att järnpriset hade stigit till en odräglig höjd till följd av några få personers aktiviteter samt att kontoret hade bidragit till inflationen. Därför borde kontorets fond dras in till kronan. Borgarståndets krav skickades till sekreta utskottet, som hörde flera olika deputationer som exempelvis handels- och manufakturdeputationen och bergsdeputationen. Även Jernkontorets fullmäktige yttrade sig i frågan. Vid överläggningarna kom olika ståndpunkter fram: vissa ville gå på borgarståndets linje medan andra önskade bevara Jernkontoret. Till slut kom en majoritet av de delegerade från de olika deputationerna fram till en kompromiss som gick ut på att Jernkontoret skulle bestå men reformeras. Bland annat skulle stödköpen av järn förbjudas och allt hemlighetsmakeri kring förvaltningen upphöra. Därtill skulle avgiften erläggas av säljaren istället för köparen.
Reformförslaget skickades till sekreta utskottet där man debatterade det i januari 1766. Efter en lång debatt, där flera borgare och präster framhöll de problem som existerade och behovet av en räfst med kontoret, beslutade en majoritet av utskottets ledamöter att förslaget om ett reformerat järnkontor skulle accepteras. Därefter gick det till ständernas plena för slutligt avgörande. Hos adeln godkändes det relativt snabbt den 15 mars 1766. Frågan togs sedan upp av prästeståndet den 26 mars 1766 då Chydenius lämnade in sitt memorial. När han yttrade sig om Jernkontoret hade spörsmålet följaktligen avhandlats under en relativt lång tid och i många olika instanser. Argumenten var således väl kända för ledamöterna.
I memorialet tydliggör Chydenius att han har inspirerats av Nordencrantz uppfattningar i frågan, eftersom han dels hänvisar till honom i texten, dels upprepar hans ståndpunkt att grunden till stångjärnstillverkningens problem är uppköparnas – grosshandlarnas – skadliga inflytande på priserna. Chydenius lösning på detta förhållande är att avskaffa Jernkontoret och istället släppa in fler aktörer på marknaden för att därmed öka konkurrensen och skapa ett mer naturligt pris på det smidda järnet. Han är inte emot att bruksägarna har en intresseorganisation, men han menar att den bör vara frivillig utan några särskilda privilegier. Han är således kritisk till att det tas ut tvingande avgifter och att kontoret sysslar med omfattande stödköp för att hålla uppe priset på järnet. Med andra ord ser han Jernkontoret som en monopolliknande organisation. Dessa uppfattningar om behovet av ökad näringsfrihet stämmer väl överens med de idéer Chydenius framförde i andra sammanhang under riksdagen 1765–1766. Enligt Bertil Boëthius och Åke Kromnow var det första gången som någon så klart hade framhållit åsikten att järnhanteringen ”skulle utveckla sig kraftigare och sundare, ifall dess enskilda idkare fingo spänna krafterna i full frihet”.1
Vid överläggningen i prästeståndet var det många som var överens med Chydenius om att det fanns stora problem förknippade med Jernkontorets verksamhet och att det krävdes förändringar. Däremot var det inte någon som direkt ville lägga ned kontoret. Många ledamöter menade nämligen att ett reformerat kontor var nödvändigt för järntillverkningen och att kontorets fond skulle bevaras. Följden av principdiskussionerna blev att ståndet stödde tanken att omstöpa kontoret i den riktning som sekreta utskottet hade föreslagit samt att kontorets fond skulle behållas. Chydenius fick följaktligen inte igenom sitt förslag att lägga ned Jernkontoret.
Det dröjde sedan ända till juni innan de två andra stånden diskuterade sekreta utskottets förslag. I borgarståndet var motståndet fortfarande stort mot Jernkontoret, vilket innebar att en stor majoritet av ledamöterna där röstade emot utskottets reformer. De ville istället – precis som Chydenius – lägga ned kontoret. Även bondeståndet var kritiskt, eftersom 93 ledamöter mot 30 beslutade att förena sig med borgarståndets beslut. Två stånd ville sålunda reformera kontoret medan två stånd önskade att det skulle läggas ned.
Det blev expeditionsdeputationen som fick i uppdrag att försöka jämka mellan de olika åsikterna. Efter en del förhandlingar, eftersom väldigt få ledamöter ville behålla det existerande systemet, blev det till slut bondeståndet som ändrade sitt beslut och gick med på att reformera Jernkontoret enligt det förslag som prästeståndet hade antagit. Därefter stadfästes det nya reglementet för Jernkontoret av Kungl. Maj:t den 21 oktober 1766. Chydenius hade följaktligen inte lyckats avskaffa kontoret, men hans och många andras kritiska åsikter hade resulterat i ett reformerat kontor och ett minskat politiskt inflytande för bruksägarna.
PW
Litteratur
Boëthius, Bertil och Kromnow, Åke, Jernkontorets historia. Del 1. Grundläggningstiden, Stockholm 1947.
Karlsson, Per-Arne, Järnbruken och ståndssamhället. Institutionell och attitydmässig konflikt under Sveriges tidiga industrialisering 1700–1770, Jernkontorets bergshistoriska skriftserie 25, Stockholm 1990.