Inom svenska riket grundades under perioden 1791–1814 ett tjugotal associationer med namnet hushållningssällskap. Ett gotländskt sällskap grundades redan 1791, men dess verksamhet avtynade och det måste senare återbildas. Det finländska, grundat i Åbo 1797 som Kungliga Finska Hushållningssällskapet, blev det första som blev bestående. Det var vid grundandet tänkt som en motsvarighet till Patriotiska sällskapet, som bildades i Stockholm 1766 och var inriktat på att sprida upplysning i ekonomiska frågor. Från finländsk horisont föreföll Patriotiska sällskapets intressen allt för koncentrerade till den västra riksdelen, vilket bidrog till bildandet av ett sällskap för Finland. Med beteckningen ”hushållningssällskap” underströks att det nya sällskapet eftersträvade en mer praktisk-ekonomisk inriktning än sin Stockholmsbaserade föregångare. Vid bildandet av Finska Hushållningssällskapet bestod dess medlemmar, liksom i de under de två följande årtiondena länsvis bildade hushållningssällskapen i Sverige, så gott som uteslutande av företrädare för adel, andra storjordbrukare, högre borgerskap och övriga ståndspersoner. I den första medlemsförteckningen för det finländska sällskapet fanns således en hovrättspresident, fem landshövdingar, ett antal assessorer, landskamrerare, grosshandlare, hovrättsråd, överstar och andra officerare, prostar, kommerserråd och brukspatroner. Endast två medlemmar hörde till allmogen, båda var riksdagsmän. Både i Finland och Sverige blev bönder vanligare som medlemmar först i samband med bildandet eller revitaliseringen av regionala hushållningssällskap under årtiondena kring 1800-talets mitt.
I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet fanns det en allmän vurm för jordbruk och jordbruksutveckling inom den västeuropeiska och inte minst den svensk-finska överklassen. Detta yttrade sig dels i att ståndspersoner under senare hälften av 1700-talet blivit allt mer benägna att bedriva jordbruk i egen regi, dels i en vilja från ståndspersonernas sida att sprida upplysning som kunde bidra till jordbrukets allmänna utveckling och förbättring. En av sällskapets främsta uppgifter, refererar dess förste beskrivare Gustaf Cygnaeus (1897), ”var att genom utgifvandet af lättfattliga skrifter ’upplysa’ allmänheten”.
Våren 1798 publicerade Finska Hushållningssällskapet i den andan två prisfrågor. En gick ut på att författa en ”kort lärobok för finske bonden, i de vigtigaste delar af hans landthushållning”. Den andra löd: ”Hvilka äro de hinder, som fjättra finska landtmannens idoghet? och hvilka medel äro de kraftigaste och lämpligaste att väcka honom till mera drift och omtanke i sin landthushållning?”
På vardera prisfrågan inkom tre svar, men inget ansågs vara värt ett förstapris. Ett av svaren till frågan nummer 2 var författat av den nu 69-årige Anders Chydenius, medlem i Hushållningssällskapet. Hans svar på sällskapets fråga är i mångt och mycket en sammanfattning av ståndpunkter han tidigare intagit i sitt skriftställarskap. En nyhet är dock att han redovisar sin syn på jordägandets betydelse och hur detta bör reformeras.
Trots att Hushållningssällskapet hade efterlyst svar som ägnas förbättringar av jordbruket, berör Chydenius det egentliga jordbruket – åkerbruk, boskapsskötsel, ängsskötsel – i ganska liten utsträckning. I stället för att stödja hushållningssällskapets tankegångar om att bönderna borde ägna mer tid åt jordbruket, understryker han snarare att bönderna borde ges större möjligheter att lagligen ägna sig även åt andra näringar. I centrum för Chydenius intresse står nämligen de negativa effekterna av svenska rikets ekonomiska lagstiftning. Det finns, säger Chydenius i inledningen, en ofta förekommande fördom att allmogen är lat. I själva verket, hävdar han, är den påstådda lättjan ofta en följd av den ekonomiska lagstiftningen som leder till ett tvångs- och förmyndarsystem som berövar undersåtarna både viljan och möjligheterna till ekonomiska förbättringar (§ 4).
Med ett anslag som för tanken till Adam Smith säger Chydenius att det är egennyttan som är grunden för mänsklig förkovran. Hos alla människor finns en strävan att förbättra sin och sina barns framtid, men överheten ser ofta på sådant med förakt och menar att undersåtarna endast ska lyda. Chydenius medger att det finns ett behov av att staten garanterar den enskildes egendomsrätt och han erkänner i indirekta ordalag behovet av civilrätt (såsom arvslagstiftning) liksom av straffrätt. Han vänder sig däremot starkt mot statliga regleringar av och ingrepp i det ekonomiska livet. Om den senare typen av ingrepp försvinner, kommer de enskilda medborgarnas strävan att förbättra sin situation att leda till en utveckling av hela nationens ekonomi (§ 4, 19 och 26).
Chydenius är kritisk inte bara mot den ekonomiska lagstiftningen, utan också mot rättsväsendet i sin helhet. Domstolarnas orättvisa behandling av allmogen tas upp (§ 23). Intressant och sannolikt uppseendeväckande för samtiden är de klara ordalag varmed Chydenius dessutom anklagar kronobetjäningen (länsmän, kronofogdar med flera) för att ta emot och uppmuntra allmogen till att ge mutor. Han hävdar att sådana lokala myndighetspersoner inte egentligen försöker förebygga brott mot den ekonomiska lagstiftningen, utan låter sådana ske för att därefter dra nytta av böter och mutor (§ 16 och 36).
De lagar Chydenius särskilt vänder sig mot kan grupperas i sju kategorier, nämligen 1) skrålagstiftningen, 2) förbuden mot lanthandel, 3) tjänstehjonsstadgan, 4) lagarna som reglerar jordägandet och jordbeskattningen, 5) förordningarna om landtull och acciser, 6) lagarna om vägunderhåll och skjutsning och 7) lagar som åstadkommer ett ökande skattetryck.
Med skrålagstiftning avses framför allt de lagar som reglerade organiserandet av hantverkare i yrkessammanslutningar i vilka utövarna givits monopolprivilegier i utbyte mot avgifter både till staden där de verkade och till centralmakten. Skrånas monopol hindrade allmogens avsättning av slöjdprodukter i städerna, trots att man på landsbygden kunde arbeta till lägre kostnad och således producera billigare varor. Den underliggande idén att bonden enbart borde syssla med jordbruk strider mot naturen, säger Chydenius (§ 5).
Lanthandeln var i princip förbjuden i lag, men i praktiken nödvändig, varför den i viss utsträckning försiggick i trots eller i försök att kringgå lagen. De av myndigheterna införda sanktionerna gjorde dock denna handel mycket riskfylld. Inskränkningarna i lantbefolkningens handelsrättigheter medförde att bonden fick svårt att avyttra sina jordbruksprodukter och häri fanns en grundläggande orsak till att jordbrukets utveckling hämmades (§ 5–6). Förvisso hade bonden rätt att sälja det han själv producerat i sitt jordbruk eller på annat sätt tillverkat, men om varje bonde bara sålde sin egen produktion innebar detta så begränsade varumängder per transaktion, att transportkostnadens relativa storlek blev orimligt hög. Visserligen kunde en enskild bonde frakta både sina och andras varor till en viss avsättningsort och sälja på kommission. Sådan handel var tillåten men blev i praktiken för krånglig, menade Chydenius, eftersom produkterna från olika producenter varierade både i kvantitet och i kvalitet (§ 7–8).
Med tjänstehjonsstadgan avsågs den lag som reglerade förhållandet mellan husbönder och anställda på landsbygden, inklusive tvånget för jordlösa att ta tjänst för att undvika att bli beskyllda och dömda för lösdriveri. Chydenius ventilerar i den här kommenterade skriften endast i korta ordalag sin negativa inställning till tjänstehjonslagstiftningen, men från hans tidigare produktion vet vi, att han ansåg att tvånget att acceptera årstjänst till låg lön förhindrade eller försvårade bildandet av nya hushåll och således, som han här säger, gick ”snörrätt emot folkökning” (§ 11).
För att förbättra jordbruket krävs som regel investeringar (som på Chydenius tid begreppsligt kunde täckas av ordet ”förlag”, som han själv använder) vilket ofta inkluderar arbetsinsats i investeringsarbeten såsom dikning eller nyodling. Eftersom man drar nytta av en investering under en lång följd av år, stärks bondens vilja till denna typ av insatser om han får varaktig besittningsrätt till jorden, så att han själv och hans efterkommande får tillgodogöra sig huvuddelen av avkastningen av dessa långsiktiga förbättringar. Följaktligen, anser Chydenius, borde alla jordbrukare få säkrad, varaktig besittningsrätt till sin jord. Ett steg i rätt riktning var skatteköp – något som kronobönderna åter fått rätt till 1789, efter 17 års förbud – som ledde till att dessa landbor på kronans jord blev skattebönder och därmed fulla ägare till den jord de brukade.
Emellertid, påpekar Chydenius, fanns vissa inskränkningar i böndernas äganderätt även på skattehemman, trots att denna rätt stärkts i lagstiftningen av år 1789. Bonden hade begränsade rättigheter att avverka skog för avsalu. En annan restriktion berörde de delningar av gårdarna som kunde ske vid arvskiften eller försäljning, så kallad hemmansklyvning. Lagen tillät klyvning endast under förutsättning att ifrågavarande häradsrätt bedömde att resultatet skulle bli gårdsbruk som var tillräckligt stora för att vara bärkraftiga (§ 12–16). Alla syskon hade visserligen enligt lag rätt till andel i ett dödsbo, inklusive den jord som ägdes, men om gården ansågs för liten att dela, brukade ett av syskonen lösa ut det andra. I sista hand ålåg det häradsrätten att besluta om sådan utlösning.
Med landtull avsågs den tull som måste betalas för medhavda varor vid in- och utfarten till en stad. Den var inte lönsam, menade Chydenius, då den medförde stora kostnader vid indrivningen, inte minst genom avlöningen av de ”flera tusende arbetsföra personer” i form av tulltjänstemän med flera som inte utförde något nyttigt arbete (§ 20).
Svåra bördor var även vägunderhåll och skjutsningsbesvär. Chydenius avser här dels plikten för bönderna att underhålla vägarna (då innehavarna av varje hemman anvisades ett särskilt vägstycke att underhålla år efter år) och tvånget att hålla skjuts som ålåg gårdar i närheten av större vägar. Bönderna på dessa gårdar skulle turvis, ett dygn i taget, ombesörja att hästar med körsven fanns att tillgå för resande vid den närmaste gästgivargården.
Chydenius hävdar att skattetrycket på allmogen ökar årligen och finner orsaken vara en växande ämbetsmannaklass, trots att vissa inskränkningar gjorts under Gustav IV Adolf (§ 22). Varken observationen om ämbetsmännens växande antal eller skatternas kontinuerliga ökning var dock korrekt. Modern forskning har visat att uttaget av skatt och avrad på skatte- och kronohemman – mätt som andel av bruttoproduktionen – minskade avsevärt under 1700-talet och skulle fortsätta att göra så under 1800-talet. På frälsehemmanen förblev dock uttaget av avrad tämligen konstant i relation till produktionen.
Från paragraf 26 kommer Chydenius in på frågan vad man kan göra åt sakernas tillstånd. Han upprepar att orsaken till den finländska ekonomins förfall finns att söka i den hämmande ekonomiska tvångslagstiftningen. Denna kontraproduktiva lagstiftning har knappast kommit till med ont uppsåt från lagstiftarens sida, menar Chydenius, som i stället hävdar följande tre huvudorsaker: 1) furstarnas uppfostran som tenderar att konservera föråldrade tänkesätt; 2) att överheten i beskattningssyfte delar in undersåtarna i grupper allt efter näringsfång och 3) dessa gruppers påtryckningar på de makthavande som lett till att de givits monopolprivilegier.
Det Chydenius beskriver är vissa ekonomiska och sociala yttringar av en samhällstruktur som var färgad av de tänkesätt och beteenden som av eftervärlden brukar sammanfattas som merkantilism och där centralmakten garanterade vissa grupper monopol i utbyte mot erläggandet av skatter och andra avgifter. Det Chydenius föreslår som ett medel till allmän ekonomisk uppryckning är bland annat ett avskaffande av skrånas monopolprivilegier. Det borde räcka med en enkel anmälan till myndigheterna för att få bedriva näringsverksamhet. Året efter det att man börjat sin verksamhet kunde man få betala en måttlig summa pengar. Om verksamheten växte borde skatten öka efter hand (§ 28–29). Chydenius förordar också att lanthandeln borde ges friare tyglar (§ 29 och 31). Redan tidigare i uppsatsen har han gått till angrepp mot själva uppdelningen i lant- och stadsmannanäringar (§ 9), och han föreslår nu att landtullarna vid stadsgränserna ska avskaffas.
För att få till stånd bättre kommunikationer förespråkar Chydenius vidare ett system med avgiftsbelagda vägar, finansierat via vägtullar, så att de resande själva betalar för vägunderhållet. Dessutom förordar han strömrensningar för att förbättra vattenvägarna (§ 39 och 42).
Tjänstehjonsstadgan bör upphöra att gälla, och Chydenius förordar fri lönesättning och individuella avtal mellan arbetsgivare och anställd (§ 34). Chydenius övertygelse att så många som möjligt bör ges tillfälle att bedriva jordbruk för egen räkning går igen i hans syn på jordägandet. Han föreslår fria rättigheter att dela upp skatte- och kronojorden i hur små delar som helst. Det borde vara den enskilde småbrukarens ensak att finna utvägar att försörja sig på sin täppa. Medel till detta kunde vara saluslöjd liksom odlingen av föga arealkrävande växter som potatis. Det är uppenbart, att Chydenius har en mycket optimistisk syn på småbrukarnas försörjningsmöjligheter. Chydenius förordar dessutom kraftigt förlängda legotider på frälsejord. Än bättre, säger han, vore om gårdar tillhöriga denna jordnatur försåldes till skatte, så som höll på att ske i det samtida Danmark (§ 35 och 37).
Hushållningssällskapets mottagande av Chydenius uppsats blev inte positivt. Beredningsutskottet ansåg att vissa ämnen var utvidgade utöver behovet och texten hållen i alltför allmänna ordalag då omständigheter som var speciella för Finland inte behandlades. Flera ”tankar och uttryck” ansågs dessutom vara ”mindre tjenliga”. Det senare kan sannolikt tolkas som ett avståndstagande från radikalismen och den delvis mycket rättframma verklighetsbeskrivningen i Chydenius text.Understrykas bör att det under det gustavianska enväldets tid långt ifrån fanns någon självklar rättighet att starta sådana lokala associationer som hushållningssällskapen utgjorde. Sällskapen var därför beroende av centralmaktens och inte minst kungens personliga välvilja.Redan vid ett möte våren 1798 hade Hushållningssällskapets mötesdeltagare därför funnit det oklokt att som ämne för en prisfråga ta upp något som berörde den ekonomiska lagstiftningen. Uppenbarligen ansågs sådana frågor allt för känsliga att diskutera. Sett i det ljuset är det inte förvånande att man från sällskapets sida såg sig föranlåten att ta avstånd från Chydenius svar. Med sitt generalangrepp på allt vad ekonomisk lagstiftning hette bör det har förefallit närmast revolutionärt. Påståendena om systematiska mutbrott bland kronobetjäningen bör dessutom ha tett sig äventyrliga att presentera för den formalistiske byråkrat, tillika Hushållningssällskapets välgörare, som satt på tronen. Turerna kring Hushållningssällskapets behandling av skriften skildras i Levnadsbeskrivning1 och enligt den versionen försökte Chydenius få skriften tryckt i Stockholm. När även detta misslyckades vände han sig direkt till Kungl. Maj:t för att få skriften censurerad. Skriften förblev emellertid otryckt under Chydenius livstid.
CJG
Litteratur
Cygnaeus, Gustaf, K. Finska Hushållningssällskapet 1797–1897, Åbo: Åbo Tidnings tryckeri-aktiebolag 1897.
Gadd, Carl-Johan, Det svenska jordbrukets historia. Bd 3, Den agrara revolutionen
1700–1870, Stockholm: Natur och Kultur 2000.
Gadd, Carl-Johan, ”Präster och landshövdingar rapporterar”, Ulf Jorner (red.), Svensk jordbruksstatistik 200 år, Örebro: Statistiska centralbyrån 1999.
Herlitz, Lars, Jordegendom och ränta. Omfördelningen av jordbrukets merprodukt i Skaraborgs län under frihetstiden, Meddelanden från Ekonomisk-historiska institutionen vid Göteborgs universitet 31, Göteborg 1974.
Jutikkala, Eino, Bonden i Finland genom tiderna, Stockholm 1963.
Marjanen, Jani, Den ekonomiska patriotismens uppgång och fall. Finska hushållningssällskapet i europeisk, svensk och finsk kontext 1720–1840, Helsingfors: Helsingfors universitet 2013.
Olsson, Mats, Skatta dig lycklig: jordränta och jordbruk i Skåne 1660–1900, Hedemora: Gidlund 2005.
Stattin, Jan, Hushållningssällskapen och agrarsamhällets förändring. Utveckling och verksamhet under 1800-talets första hälft, Studia Historica Upsaliensia 113, Uppsala: Uppsala universitet 1980.
Westerlund, Lars, Hushållnings- och lantbrukssällskapen i Finland åren 1797–1909. Plattformar i länen för samhälleligt deltagande, Meddelanden från Ekonomisk-statsvetenskapliga fakulteten vid Åbo Akademi A 215, Åbo 1985.
Wirilander, Kaarlo, Herrskapsfolk: ståndspersoner i Finland 1721–1870, Nordiska museets handlingar 98, Stockholm 1982.