Kootut teokset | Samlade skrifter | Selected Works
Skrift: Predikningar Öfver Tio Guds Bud: IX. Predikan

Nionde budordspredikan, § 14

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Textstorlek: A A A A


Visningsalternativ:

§. 14.

Men den sal. Lutherus fordrar här i synnerhet, at vi först skola ursägta vår nästa;1 det är: vi skole taga vår nästa, hans goda namn och goda rykte i försvar. Ingen ting händer oss oftare än at höra vår nästa och jemnChristen2 baktalas och förklenas af andra: då är ingalunda tid för en rätt Christen at afhöra sådant med bifall och något yttrat välbehag, utan oss åligger at på alt möjeligit sätt ursäkta honom. Hvarvid vi likväl böra märka, at det ingalunda bör ske genom lögn, utan aldeles vara grundat på sanning, så långt den kan oss vara bekant. Detta ursäktande härflyter väl helt och hållit ifrån kärlekens och sanningens källor, men utöfvas dock olika efter olika förefallande tilfällen. Dertil hörer, at på sanningenes profsten3 undersöka de emot nästan anförda beskyllningar. Man tager i dagligt tal ofta lösa rykten, blotta miss231tankar och väl uppenbara fienders försmädelser för sanning: man frågar föga efter huru de passa in med tiden, och flera omständigheter, eller huru trovärdig sagesman man haft, utan baktalar, tror och dömmer: här bör ursäktandet ske genom ovälduga prof, så at alt det som icke äger all den visshet som en rätt sanning bör äga, skal, om icke aldeles förnekas, dock såsom osäkert sättas uti tvifvelsmål, och det orimmeliga som lägges nästan til last, som en lögn rödjas utur vägen. Men vi dömmas icke af våra medmänniskor allenast för våra gärningar, utan ty värr oftast äfven för våra afsigter, hvarigenom verkeliga fel blifva afmålade mångdubbelt större, och i sig sjelfve oskyldiga gärningar tecknade med lastens stämpel. Här fordrar kärleken åter at en sannings älskare bör undanrödja sådana gissningar, och motsäga det arga hjertats ogrundade uträkningar, intet sjelf sätta tro til dem, utan hälre efter kärlekslagen uttyda alt til det bästa; och däremot uphöja hans dygder och välförhållande, men de värkeliga felen, som ej utan motsägelse af sanningens röst kunna dragas i tvifvelsmål, böra åter såsom människligheter eller öfverilningar ursäktas och förlåtas. Syrac talar här om märkeligen: Lät tig icke tycka för klok vara, så at tu straffar232 hvar man, det är: inbilla dig icke för mycket sjelf, lyft dig icke i dina tankar så högt öfver alla andra, så at du icke tål någon annans beröm, utan mästrar alla: Ty en sådan förgiftig människa skadar sig sjelf, och varder sinom ovännom til spott. Cap. 6:2,4. Vi läse om Jonathan, när hans fader Saul befalte dräpa den oskyldiga David, tog han honom i försvar, och sade: David har ju intet brutit tig emot, och hans gärningar äro tig ganska nyttiga, han beviste huru David varit trogen i Konung Sauls tjenst, och förvärfvat honom en stor seger öfver the Philisteer, och säger: Hvi vilt tu tå synda på et oskyldigt blod, så at tu dräper David utan sak?4 1 Sam. 19:4,5. Och tänk, at Apostelen Petrus äfven så långt som möjeligit var för sanningen, ursägtar Judarnas faseliga mord på Frälsaren, då han säger: Käre bröder, jag vet väl, at I thet gjordt hafven af fåkunnoghet, såsom ock edre öfverste. Apostl. G. 3:17. Derföre säger ock Apostelen Paulus härom rätt vackert: Kärleken förtörnas icke, han tänker intet argt. Han gläds icke öfver orättfärdighet, men han frögdar sig öfver sanningen. 1 Cor. 13:5,6. och Herren sjelf tilsäger en rik nådelön åt den, som med sine tungo icke förtalar, och icke gör sin nästa ondt, och icke sin nästa skämmer, utan ursäktar och försvarar honom. Ps. 15:3.


  1. Lutherus fordrar … ursägta vår nästa: I Olof Svebilius katekesförklararing, Enfaldig förklaring öfwer Lutheri lilla catechismum, stält genom spörsmåål och swar, är åttonde budet förklarat ”Wi skole frukta och älska Gud, så at wi icke falskligen beljuge, förråde, baktale wår nästa, och komme honom ondt rykte uppå, utan skole ursaka honom, tänka, och tala godt om honom, och wända all ting til det bästa”.
  2. medmänniska, medkristen
  3. prövosten
  4. anledning, orsak
Originalspråk

§. 14.

Men den sal. Lutherus fordrar här i synnerhet, at vi först skola ursägta vår nästa;5 det är: vi skole taga vår nästa, hans goda namn och goda rykte i försvar. Ingen ting händer oss oftare än at höra vår nästa och jemnChristen6 baktalas och förklenas af andra: då är ingalunda tid för en rätt Christen at afhöra sådant med bifall och något yttrat välbehag, utan oss åligger at på alt möjeligit sätt ursäkta honom. Hvarvid vi likväl böra märka, at det ingalunda bör ske genom lögn, utan aldeles vara grundat på sanning, så långt den kan oss vara bekant. Detta ursäktande härflyter väl helt och hållit ifrån kärlekens och sanningens källor, men utöfvas dock olika efter olika förefallande tilfällen. Dertil hörer, at på sanningenes profsten7 undersöka de emot nästan anförda beskyllningar. Man tager i dagligt tal ofta lösa rykten, blotta miss231tankar och väl uppenbara fienders försmädelser för sanning: man frågar föga efter huru de passa in med tiden, och flera omständigheter, eller huru trovärdig sagesman man haft, utan baktalar, tror och dömmer: här bör ursäktandet ske genom ovälduga prof, så at alt det som icke äger all den visshet som en rätt sanning bör äga, skal, om icke aldeles förnekas, dock såsom osäkert sättas uti tvifvelsmål, och det orimmeliga som lägges nästan til last, som en lögn rödjas utur vägen. Men vi dömmas icke af våra medmänniskor allenast för våra gärningar, utan ty värr oftast äfven för våra afsigter, hvarigenom verkeliga fel blifva afmålade mångdubbelt större, och i sig sjelfve oskyldiga gärningar tecknade med lastens stämpel. Här fordrar kärleken åter at en sannings älskare bör undanrödja sådana gissningar, och motsäga det arga hjertats ogrundade uträkningar, intet sjelf sätta tro til dem, utan hälre efter kärlekslagen uttyda alt til det bästa; och däremot uphöja hans dygder och välförhållande, men de värkeliga felen, som ej utan motsägelse af sanningens röst kunna dragas i tvifvelsmål, böra åter såsom människligheter eller öfverilningar ursäktas och förlåtas. Syrac talar här om märkeligen: Lät tig icke tycka för klok vara, så at tu straffar232 hvar man, det är: inbilla dig icke för mycket sjelf, lyft dig icke i dina tankar så högt öfver alla andra, så at du icke tål någon annans beröm, utan mästrar alla: Ty en sådan förgiftig människa skadar sig sjelf, och varder sinom ovännom til spott. Cap. 6:2,4. Vi läse om Jonathan, när hans fader Saul befalte dräpa den oskyldiga David, tog han honom i försvar, och sade: David har ju intet brutit tig emot, och hans gärningar äro tig ganska nyttiga, han beviste huru David varit trogen i Konung Sauls tjenst, och förvärfvat honom en stor seger öfver the Philisteer, och säger: Hvi vilt tu tå synda på et oskyldigt blod, så at tu dräper David utan sak?8 1 Sam. 19:4,5. Och tänk, at Apostelen Petrus äfven så långt som möjeligit var för sanningen, ursägtar Judarnas faseliga mord på Frälsaren, då han säger: Käre bröder, jag vet väl, at I thet gjordt hafven af fåkunnoghet, såsom ock edre öfverste. Apostl. G. 3:17. Derföre säger ock Apostelen Paulus härom rätt vackert: Kärleken förtörnas icke, han tänker intet argt. Han gläds icke öfver orättfärdighet, men han frögdar sig öfver sanningen. 1 Cor. 13:5,6. och Herren sjelf tilsäger en rik nådelön åt den, som med sine tungo icke förtalar, och icke gör sin nästa ondt, och icke sin nästa skämmer, utan ursäktar och försvarar honom. Ps. 15:3.


  1. Lutherus fordrar … ursägta vår nästa: I Olof Svebilius katekesförklararing, Enfaldig förklaring öfwer Lutheri lilla catechismum, stält genom spörsmåål och swar, är åttonde budet förklarat ”Wi skole frukta och älska Gud, så at wi icke falskligen beljuge, förråde, baktale wår nästa, och komme honom ondt rykte uppå, utan skole ursaka honom, tänka, och tala godt om honom, och wända all ting til det bästa”.
  2. medmänniska, medkristen
  3. prövosten
  4. anledning, orsak

Finska

§ 14

Mutta autuas Luther vaatii tässä erityisesti, että meidän täytyy ensimmäisenä puolustaa lähimmäistämme. Se tarkoittaa, että meidän tulee puolustaa lähimmäistämme, hänen hyvää nimeään ja hyvää mainettaan. Mikään ei ole yleisempää, kuin että kuulemme toisten parjaavan ja halventavan lähimmäistämme ja kristinkumppaniamme. Oikean kristityn ei silloin ole aika kuunnella sellaista hyväksyen ja jollain tavalla tyytyväisyyttään ilmaisten, vaan meidän tulee kaikin mahdollisin keinoin puolustaa häntä. Tässä on kuitenkin huomattava, että se ei suinkaan saa tapahtua valehtelemalla, vaan sen täytyy aina perustua totuuteen niin pitkälle, kuin sen voimme tietää. Tämä puolustaminen kumpuaa toki täysin rakkauden ja totuuden lähteistä, mutta sitä toteutetaan kuitenkin eri tilanteissa eri tavoin. Siihen kuuluu, että totuuden koetinkivellä koettelemme lähimmäistämme vastaan esitettyjä syytöksiä. Liian usein otamme jokapäiväisessä puheessa löysät huhut, pelkät epäilyt231 ja jopa ilmiselvien vihollisten herjaukset täytenä totena. Ei juurikaan kysytä, miten ne sopivat yhteen ajankohdan ja erilaisten olosuhteiden kanssa, tai kuinka luotettava kertoja on ollut, vaan parjataan, uskotaan ja tuomitaan. Puolustamisen tulee nojata puolueettomiin todisteisiin, niin että kaikki sellainen, missä ei ole kaikkea oikealta totuudelta vaadittavaa varmuutta, on jollei täysin kiellettävä, niin ainakin epävarmana asetettava epäilyksen alaiseksi, ja se järjettömyys, joka pannaan lähimmäisen viaksi, tulee valheena raivata kokonaan tieltä. Mutta toiset ihmiset eivät tuomitse meitä vain tekojemme, vaan valitettavasti useimmiten myös tarkoitustemme pohjalta, jolloin todelliset hairahdukset kuvataan monin verroin suurempina ja sinänsä viattomille teoille annetaan paheellinen leima. Tässä rakkaus vaatii jälleen, että totuuden rakastajan tulee raivata pois tieltä tällaiset arvelut ja vastustaa pahan sydämen perusteettomia laskelmia, eikä niihin pidä itse uskoa, vaan pikemminkin rakkauden lain mukaisesti tulkita kaikkea parhain päin. Sitä vastoin on korostettava hänen hyveitään sekä hyvää käyttäytymistään, ja ne todelliset erheet, joita totuuden ääni ei vastalauseitta salli epäiltävän, tulee selittää ja antaa anteeksi inhimillisinä erehdyksinä tai äkkipikaisuuksina. Sirak sanoo tästä painokkaasti: Älä ajattele liikoja itsestäsi, niin että voisit rankaista232 kaikkia muita, mikä tarkoittaa: älä kuvittele liikoja itsestäsi, älä nosta itseäsi ajatuksissasi niin korkealle kaikkien muiden yläpuolelle, ettet enää kestä kenenkään toisen saamaa kiitosta, vaan mestaroit kaikkia, sillä paha halu tuhoaa sen, joka antaa sille vallan, ja vihamiehet pääsevät ilkkumaan häntä9 Sir. 6:2,4. Luemme, miten Jonatan ryhtyi puolustamaan viatonta Daavidia, jonka hänen isänsä Saul oli määrännyt tapettavaksi ja sanoi: Hän ei ole tehnyt vääryyttä sinulle, vaan kaikki hänen tekonsa ovat koituneet sinun parhaaksesi. Hän osoitti, miten Daavid oli uskollisesti palvellut kuningas Saulia ja hankkinut tälle suuren voiton filistealaisista, ja sanoi: Miksi nyt vuodattaisit viatonta verta ja syyttä riistäisit Daavidilta hengen? 1. Sam. 19:4–5. Ja ajatelkaa, että apostoli Pietarikin, niin pitkälle kuin se totuuden nimissä on mahdollista, osoittaa ymmärtämystä juutalaisten tekemää kauheaa Vapahtajan murhaa kohtaan ja sanoo: Minä kyllä tiedän, veljet, te niin kuin hallitusmiehennekin teitte tietämättömyyttänne sen, minkä teitte Ap. t. 3:17. Niinpä apostoli Paavali sanoo tästä erittäin kauniisti: rakkaus ei katkeroidu, ei ajattele pahaa, ei iloitse vääryydestä vaan iloitsee totuuden voittaessa10 1. Kor. 13:5–6, ja Herra itse lupaa runsaan armopalkkion sille, joka ei panettele, joka ei tee lähimmäiselleen pahaa eikä saata naapuriaan huonoon huutoon, vaan suojelee ja puolustaa häntä Ps. 15:3.


  1. 2009/muokattu
  2. 1992/muokattu

Engelska

Unfortunately this content isn't available in English

Föregående avsnitt:

Följande avsnitt:

Platser:

Personer:

Bibelställen:

Teman: