Föregående avsnitt: Elfte budordspredikan, § 6
Följande avsnitt: Elfte budordspredikan, § 8
§. 7.
Nu leder oss ordningen at närmare förklara olycksfölgderna af detta människoslägtets svåra fall. Människan består af tvänne delar, kropp och själ, båda delarna hade häraf en ganska stor känning. Själen, den ädlaste delen af vår varelse, måste härvid dels lida stora förluster af det goda hon tilförene egde, dels ock besväras med mycket ondt, från hvilket hon tilförene var befriad *). Uti fullkomlighetenes stånd egde människan under namn af Guds beläte en tilräckelig kunskap om Gud det högsta Goda, och om medlen och sättet at ernå och behålla sin lycksalighet i föreningen med honom. All denna kunskap förlorades genom fallet, så at hon sig sjelfvom lämnad, af alt detta ingen ting vet eller förstår, såsom Apostelen Paulus det intygar, 1 Cor. 2:14. Then300 naturliga människan förnimmer intet af thet Guds anda tilhörer. Hon egde förut en förmåga at tydeligen föreställa sig dessa himmelska sanningar, däremot äro nu alla sådana begrep, om hon ock blifver undervist och handledd uti dem, helt mörka, bortblandade och otydelige; därföre säger Paulus på nyss anförda ställe, at den naturliga människan intet kan begripa sådant. Hennes vilja egde tilförene en otvungen åtrå til det goda, jämte förmåga at värkställa det: hos henne var då rådande en helig och rätt barnslig fruktan för Gud och en öm kärlek til honom; men beklageligen, alt detta förlorades; så at Apostelen måste bekänna och säga: Jag vet at uti mig, thet är i mitt kött, bor icke godt. Rom. 7:18. Och om de oomvända hedningar säger han: at theras förstånd är förmörkadt; och the bortkomne ifrån thet lif, som af Gudi är, genom then fåvitsko,1 som i them är, och genom theras hjertas blindhet. Eph. 4:18. Han vil så mycket säga: hos människorna uti sitt naturliga tilstånd, finnes dels en saknad af alt det goda, som de under Guds beläte egde, dels ock värkeliga ofullkomligheter, som nu förderfva dem; saknaden består på förståndets sida, uti et förloradt ljus uti alla nödiga kunskaper om Gud och lycksaligheten, på viljans, uti det at de bortkommit ifrån301 det andeliga lifvet uti Gudi, det är, de hafva förlorat både viljan och förmågan at lefva efter sin Guds behag, och däremot finnes hos dem en fåvitsko, en tröghet och obeqvämlighet at fatta eller begripa de högst vigtiga Gudomeliga sanningarne och en fåvitsko, eller rättare hårdhet eller förderf uti hjertat, som leder dem til det som ondt och Gudi misshageligit är. Det tilkomna onda är icke mindre stort och mångfaldigt; ty på förståndets sida finnes där först en orklöshet eller oförmögenhet at rätt bruka sitt förnuft, för det andra en stor svårighet och nästan omöjlighet at göra sig några fullkomliga begrep om Gud, om änglar, om sin egen själs väsende och om allehanda andeliga saker, för det tredje et rådande välde af inbillningskraften och allehanda sinliga föreställningar öfver förnuftet, hvarigenom vi på det häftigaste upretas til det onda, och hvaraf för det fjerde härflyter en böjelse i förståndet, at anse det för godt, som kitlar våra utvärtes sinnen, hvilket likväl en sund eftertanka ofta kan finna vara högst förderfveligit. Men på viljans sida består detta tilkomna onda förnämligast uti sinliga begärelsernas herravälde öfver viljan, uti hjertats böjelse at samtycka til dessa begär och följa dem, som är ofta så häftig, at den öfverväldigar302 et sundt och uplyst förnufts beslut och föresatser, och ändteligen uti hela vår viljas tröghet och motsträfvighet, at göra det som godt och Gudi behageligit är. Härtil kommer ännu äfven vårt minnes förderf, som ej allenast förlorade sina förra kunskaper om Gud och det goda, utan blef äfven helt obeqvämt at behålla dem, som genom mycken möda måste lika som inpräglas däruti. Vår dyraste Frälsare afmålar nog starkt detta onda, då han i Matth. 15:19. säger, at af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufveri, falsk vitne, hädelse; hvarest han vil säga: hjertat, det är, själen, som efter allmänt talesätt, sades bo i hjertat, är syndenes rätta och fördömeliga ursprung, hvarifrån alla onda tankar, ord och gärningar upvälla, såsom utur en källa; det samma klagar Herren öfver redan i 1 Mos. B. 6:5. nämligen at all människiones hjertas upsåt var altid benäget til det ondt var, och Cap. 8:21. at det var sådant alt ifrån ungdomen, och vi läsa i förenämde 6:te Cap. v. 3. äfven orsaken därtil, då det heter; ty the äro kött, det är: de äro af naturen i grund förderfvade. Därföre säger Apostelen Jacob, at hvar och en varder dragen af sin egen begärelse, det är, af sin egen medfödda onda böjelse. Cap. 1:14.303
Ibland detta förderfvets bedröfveliga fölgder, bör äfven räknas det straff, människan derigenom ådrog sig; de förut anförde hade sin grund i sjelfva fallet och dess natur, nu vil jag allenast nämna om det straff eller de olyckor, hvartil den store Lagstiftaren förklarat människan därigenom vara förfallen. Domen blef redan afkunnad af Gud förrän hon föll uti synd, och lyder så: på hvad dag tu äter af thet förbudna trädet, skalt tu döden dö. 1 Mos. B. 2:17. Det återstod efter fallet ej mera, än at allenast göra tillämpning däraf på henne, eller utmäta domen, som bestod uti döden, och betecknar all slags lekamlig, andelig och evig olycksalighet, eller en rätt smärtefull saknad af alt godt, och en bitter känning af alt ondt, hvilket alt kommer under namn af den lekamliga, andeliga och eviga döden, då vi med den lekamliga förstå, när det ordet tages i sin vidsträktare bemärkelse, alla de plågor och olägenheter, dem vi känna til vår kropp och utvärtes sinnen för syndenes skull, hvilka i sin mån mer eller mindre värka at ändteligen sönderslita det band, som är emellan vår själ och kropp, hvarom Herren sade til Adam: Tu skalt äta titt bröd i tin anletes svett, till thess tu varder åter till jord igen, ther tu af tagen äst.2 Cap. 3:19. Därmed304 ådrog människan sig äfven den andeliga döden, i det hon för syndenes skull förlorade sitt barna-förtroende hos Gud, och all den frögd och hugsvalelse,3 som denna välsignade förening medförde, hvilket icke illa betecknades för våra föräldrar, genom utdrifvandet utur lustgården, och kallas af Apostelen Paulo, at vara död uti öfverträdelser och synder. Eph. 2:1. och vers. 3. at vara vredens barn, och åter vers. 5. at vara död uti syndena. Och om sina Colosser talar han och säger: at the hade tilförene varit döde i synderna och uti theras kötts förhud, det är, uti sitt naturliga förderf; Cap. 2:13. men det faseligaste af alla straff var ofelbart den eviga döden, som består uti et uteslutande ifrån Gud och all lycksalighet, och den bittraste känsla af outsägeliga plågor, såsom den beskrifves på flera ställen uti den Heliga Skrift, och kallas den andra döden, Uppenb. B. 2:11. Cap. 21:8. och heter ibland helfvetet och döden, Cap. 20:14. Ifrån hvilken Apostelen Paulus likväl betygar, at vår Frälsare Jesus nådeligen förlossat dem, som tro på honom, då han säger, at döden är upsvolgen4 uti segren. 1 Cor. 15:54.
*) Malum privativum & positivum.5
§. 7.
Nu leder oss ordningen at närmare förklara olycksfölgderna af detta människoslägtets svåra fall. Människan består af tvänne delar, kropp och själ, båda delarna hade häraf en ganska stor känning. Själen, den ädlaste delen af vår varelse, måste härvid dels lida stora förluster af det goda hon tilförene egde, dels ock besväras med mycket ondt, från hvilket hon tilförene var befriad *). Uti fullkomlighetenes stånd egde människan under namn af Guds beläte en tilräckelig kunskap om Gud det högsta Goda, och om medlen och sättet at ernå och behålla sin lycksalighet i föreningen med honom. All denna kunskap förlorades genom fallet, så at hon sig sjelfvom lämnad, af alt detta ingen ting vet eller förstår, såsom Apostelen Paulus det intygar, 1 Cor. 2:14. Then300 naturliga människan förnimmer intet af thet Guds anda tilhörer. Hon egde förut en förmåga at tydeligen föreställa sig dessa himmelska sanningar, däremot äro nu alla sådana begrep, om hon ock blifver undervist och handledd uti dem, helt mörka, bortblandade och otydelige; därföre säger Paulus på nyss anförda ställe, at den naturliga människan intet kan begripa sådant. Hennes vilja egde tilförene en otvungen åtrå til det goda, jämte förmåga at värkställa det: hos henne var då rådande en helig och rätt barnslig fruktan för Gud och en öm kärlek til honom; men beklageligen, alt detta förlorades; så at Apostelen måste bekänna och säga: Jag vet at uti mig, thet är i mitt kött, bor icke godt. Rom. 7:18. Och om de oomvända hedningar säger han: at theras förstånd är förmörkadt; och the bortkomne ifrån thet lif, som af Gudi är, genom then fåvitsko,6 som i them är, och genom theras hjertas blindhet. Eph. 4:18. Han vil så mycket säga: hos människorna uti sitt naturliga tilstånd, finnes dels en saknad af alt det goda, som de under Guds beläte egde, dels ock värkeliga ofullkomligheter, som nu förderfva dem; saknaden består på förståndets sida, uti et förloradt ljus uti alla nödiga kunskaper om Gud och lycksaligheten, på viljans, uti det at de bortkommit ifrån301 det andeliga lifvet uti Gudi, det är, de hafva förlorat både viljan och förmågan at lefva efter sin Guds behag, och däremot finnes hos dem en fåvitsko, en tröghet och obeqvämlighet at fatta eller begripa de högst vigtiga Gudomeliga sanningarne och en fåvitsko, eller rättare hårdhet eller förderf uti hjertat, som leder dem til det som ondt och Gudi misshageligit är. Det tilkomna onda är icke mindre stort och mångfaldigt; ty på förståndets sida finnes där först en orklöshet eller oförmögenhet at rätt bruka sitt förnuft, för det andra en stor svårighet och nästan omöjlighet at göra sig några fullkomliga begrep om Gud, om änglar, om sin egen själs väsende och om allehanda andeliga saker, för det tredje et rådande välde af inbillningskraften och allehanda sinliga föreställningar öfver förnuftet, hvarigenom vi på det häftigaste upretas til det onda, och hvaraf för det fjerde härflyter en böjelse i förståndet, at anse det för godt, som kitlar våra utvärtes sinnen, hvilket likväl en sund eftertanka ofta kan finna vara högst förderfveligit. Men på viljans sida består detta tilkomna onda förnämligast uti sinliga begärelsernas herravälde öfver viljan, uti hjertats böjelse at samtycka til dessa begär och följa dem, som är ofta så häftig, at den öfverväldigar302 et sundt och uplyst förnufts beslut och föresatser, och ändteligen uti hela vår viljas tröghet och motsträfvighet, at göra det som godt och Gudi behageligit är. Härtil kommer ännu äfven vårt minnes förderf, som ej allenast förlorade sina förra kunskaper om Gud och det goda, utan blef äfven helt obeqvämt at behålla dem, som genom mycken möda måste lika som inpräglas däruti. Vår dyraste Frälsare afmålar nog starkt detta onda, då han i Matth. 15:19. säger, at af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufveri, falsk vitne, hädelse; hvarest han vil säga: hjertat, det är, själen, som efter allmänt talesätt, sades bo i hjertat, är syndenes rätta och fördömeliga ursprung, hvarifrån alla onda tankar, ord och gärningar upvälla, såsom utur en källa; det samma klagar Herren öfver redan i 1 Mos. B. 6:5. nämligen at all människiones hjertas upsåt var altid benäget til det ondt var, och Cap. 8:21. at det var sådant alt ifrån ungdomen, och vi läsa i förenämde 6:te Cap. v. 3. äfven orsaken därtil, då det heter; ty the äro kött, det är: de äro af naturen i grund förderfvade. Därföre säger Apostelen Jacob, at hvar och en varder dragen af sin egen begärelse, det är, af sin egen medfödda onda böjelse. Cap. 1:14.303
Ibland detta förderfvets bedröfveliga fölgder, bör äfven räknas det straff, människan derigenom ådrog sig; de förut anförde hade sin grund i sjelfva fallet och dess natur, nu vil jag allenast nämna om det straff eller de olyckor, hvartil den store Lagstiftaren förklarat människan därigenom vara förfallen. Domen blef redan afkunnad af Gud förrän hon föll uti synd, och lyder så: på hvad dag tu äter af thet förbudna trädet, skalt tu döden dö. 1 Mos. B. 2:17. Det återstod efter fallet ej mera, än at allenast göra tillämpning däraf på henne, eller utmäta domen, som bestod uti döden, och betecknar all slags lekamlig, andelig och evig olycksalighet, eller en rätt smärtefull saknad af alt godt, och en bitter känning af alt ondt, hvilket alt kommer under namn af den lekamliga, andeliga och eviga döden, då vi med den lekamliga förstå, när det ordet tages i sin vidsträktare bemärkelse, alla de plågor och olägenheter, dem vi känna til vår kropp och utvärtes sinnen för syndenes skull, hvilka i sin mån mer eller mindre värka at ändteligen sönderslita det band, som är emellan vår själ och kropp, hvarom Herren sade til Adam: Tu skalt äta titt bröd i tin anletes svett, till thess tu varder åter till jord igen, ther tu af tagen äst.7 Cap. 3:19. Därmed304 ådrog människan sig äfven den andeliga döden, i det hon för syndenes skull förlorade sitt barna-förtroende hos Gud, och all den frögd och hugsvalelse,8 som denna välsignade förening medförde, hvilket icke illa betecknades för våra föräldrar, genom utdrifvandet utur lustgården, och kallas af Apostelen Paulo, at vara död uti öfverträdelser och synder. Eph. 2:1. och vers. 3. at vara vredens barn, och åter vers. 5. at vara död uti syndena. Och om sina Colosser talar han och säger: at the hade tilförene varit döde i synderna och uti theras kötts förhud, det är, uti sitt naturliga förderf; Cap. 2:13. men det faseligaste af alla straff var ofelbart den eviga döden, som består uti et uteslutande ifrån Gud och all lycksalighet, och den bittraste känsla af outsägeliga plågor, såsom den beskrifves på flera ställen uti den Heliga Skrift, och kallas den andra döden, Uppenb. B. 2:11. Cap. 21:8. och heter ibland helfvetet och döden, Cap. 20:14. Ifrån hvilken Apostelen Paulus likväl betygar, at vår Frälsare Jesus nådeligen förlossat dem, som tro på honom, då han säger, at döden är upsvolgen9 uti segren. 1 Cor. 15:54.
*) Malum privativum & positivum.10
§ 7
Nyt järjestys johdattaa meidät selvittelemään tarkemmin tämän ihmissuvun raskaan lankeemuksen onnettomia seurauksia. Ihminen koostuu kahdesta osasta, ruumiista ja sielusta, jotka molemmat saivat tässä kärsiä todella paljon. Sielun, olemuksemme jaloimman osan, täytyi kärsiä osin siksi, että se menetti paljon hyvää, jota sillä ennen oli, ja toisaalta se joutui kokemaan paljon pahaa, josta se aiemmin oli vapaa.*) Täydellisyyden tilassa Jumalan kuvaksi nimetyllä ihmisellä oli riittävä tieto Jumalasta korkeimpana hyvänä samoin kuin välineistä ja tavoista, joilla hän voisi saavuttaa ja säilyttää onnellisuutensa hänen yhteydessään. Kaikki tämä tieto menetettiin syntiinlankeemuksessa, niin että ihminen joutui jäämään oman itsensä varaan, eikä hän tiedä tai ymmärrä tästä kaikesta mitään, niin kuin apostoli Paavali sen osoittaa:300 Ihminen ei luonnostaan ota vastaan sitä, mikä Jumalan Hengen on11 1. Kor. 2:14. Aiemmin hänellä oli kyky ajatella selkeästi näitä taivaallisia totuuksia, kun taas nyt kaikki nämä käsitteet ovat hänelle täysin hämäriä, sekaisin ja epäselviä, vaikka hän saisikin niissä opetusta ja johdatusta. Siksi Paavali sanookin äsken mainitussa kohdassa, että ihminen ei luonnostaan pysty ymmärtämään sitä.12 Hänen tahtonsa suuntautui ennen pakottomasti hyviin tekoihin, ja hänellä oli kyky toteuttaa ne. Hänessä vallitsi pyhä ja varsin lapsenomainen jumalanpelko ja hellä rakkaus häneen, mutta tämä kaikki valitettavasti menetettiin, niin että apostolin täytyy tunnustaa: Tiedänhän, ettei minussa, nimittäin minun lihassani, ole mitään hyvää13 Room. 7:18. Ja kääntymättömistä pakanoista hän sanoo: Heidän ymmärryksensä on hämärtynyt, ja se elämä, jonka Jumala antaa, on heille vieras, sillä he ovat järjettömiä ja sydämeltään paatuneita14 Ef. 4:18. Hän tahtoo siis sanoa, että luonnollisessa tilassaan ihmisiltä puuttuu kaikki se hyvä, joka heillä Jumalan kuvana oli, mutta toisaalta heissä on myös todellisia epätäydellisyyksiä, jotka heidät nyt turmelevat. Ymmärryksen puolella puute koskee sitä menetettyä valoa, joka antaisi kaiken tarpeellisen tiedon Jumalasta ja onnellisuudesta. Tahdon puolella menetys on siinä, että ihmiset ovat luopuneet301 hengellisestä elämästä Jumalassa, eli että he ovat kadottaneet sekä tahdon että kyvyn elää Jumalansa mielen mukaisesti. Sitä vastoin heissä on järjettömyyttä, velttoutta ja haluttomuutta tajuta tai käsittää tärkeimmät jumalalliset totuudet, sekä tyhmyyttä tai pikemminkin kovuutta tai sydämen turmelusta, joka johdattaa heitä siihen, mikä on pahaa ja Jumalan tahdon vastaista. Syntiinlankeemuksesta johtuva uusi paha ei ole sen vähäisempi tai vähemmän moninainen. Ymmärryksen puolella on ensinnäkin haluttomuutta ja kyvyttömyyttä käyttää järkeään oikein. Toiseksi on hyvin vaikeaa tai miltei mahdotonta muodostaa mitään täydellistä käsitystä Jumalasta, enkeleistä, oman sielunsa olemuksesta ja kaikenlaisista hengellisistä asioista. Kolmanneksi mielikuvitus ja kaikenlaiset aisteihin perustuvat mielikuvat hallitsevat järkeä, josta syystä tunnemme niin voimakasta kiusausta pahaan, ja tästä taas seuraa neljäntenä ymmärryksemme taipumus pitää hyvänä sitä, mikä miellyttää ulkoisia aistejamme, vaikka terve järki kertookin sen usein olevan erittäin turmiollista. Tahdon puolella syntiinlankeemuksesta johtuva uusi paha on ennen muuta aisteihin vetoavien himojen ylivaltaa tahdon suhteen, sydämen taipumusta suostua näihin himoihin ja seurata niitä, mikä onkin usein niin voimakasta, että se ylittää302 terveen ja valistuneen järjen päätökset ja aikomukset. Ja lopuksi se on koko tahtomme velttoutta ja vastahakoisuutta tehdä sitä mikä on hyvää ja Jumalalle mieluista. Tämän lisäksi tulee myös muistimme turmelus, koska se ei ole ainoastaan kadottanut aiempaa tietoaan Jumalasta ja hyvästä, vaan on tullut myös täysin haluttomaksi säilyttämään tätä tietoa, joka siihen suurella vaivalla täytyy ikään kuin juurruttaa. Kallein Vapahtajamme kuvaa sangen väkevästi tätä pahaa sanoessaan: Juuri sydämestähän lähtevät pahat ajatukset, murhat, huoruus, siveettömyys, varkaudet, väärät todistukset ja herjaukset15 Matt. 15:19. Tällä hän tahtoo sanoa, että sydän eli siis sielu, jonka yleisen puhetavan mukaan sanotaan asuvan sydämessä, on synnin oikea ja tuomittava alkuperä, josta kaikki pahat ajatukset, sanat ja teot kumpuavat niin kuin lähteestä. Herra valittaa samaa jo 1. Moos. 6:5 sanoessaan, että ihmisten sydämestä kumpuavat ajatukset ja pyrkimykset olivat kauttaaltaan pahat16 ja 1. Moos. 8:21, että näin oli nuoruudesta saakka. Äskenmainitun 1. Moos. 6. luvun 3. jakeesta luemme myös syyn tähän: Ihminen on lihaa, mikä tarkoittaa, että ihmiset ovat luonnostaan perinpohjin turmeltuneita. Apostoli Jaakob sanookin: Jokaista kiusaa hänen oma himonsa, toisin sanoen hänen synnynnäiset pahat taipumuksensa Jaak. 1:14.303
Näiden turmeluksen tuhoisten seurausten joukkoon on laskettava myös se rangaistus, jonka ihminen siinä veti päälleen. Aiemmin mainitut perustuivat itse lankeemukseen ja sen luonteeseen, nyt tahdon vain mainita siitä rangaistuksesta tai niistä onnettomuuksista, joihin suuri Lainsäätäjä on sanonut ihmisen sitä kautta langenneen. Tuomion Jumala julisti jo ennen kuin ihminen lankesi syntiin, ja se kuuluu näin: sinä päivänä, jona syöt kielletystä puusta, olet kuoleman oma17 1. Moos. 2:17. Syntiinlankeemuksen jälkeen ei ollut tehtävissä muuta kuin soveltaa sitä ihmiseen eli asettaa tuomio, joka oli kuolema. Se tarkoittaa kaikenlaista ruumiillista, hengellistä ja ikuista onnettomuutta, todella tuskallista puutetta kaikesta hyvästä ja katkeraa tuntemusta kaikesta pahasta. Tätä kaikkea kutsutaan ruumiillisen, hengellisen ja ikuisen kuoleman nimellä. Ruumiillinen kuolema sanan laajimmassa merkityksessä tarkoittaa tällöin kaikkea piinaa ja vaivaa, jotka tunnemme ruumiissamme ja ulkoisilla aisteillamme syntiemme vuoksi ja jotka omalta osaltaan enemmän tai vähemmän vaikuttavat ruumiimme ja sielumme välisen siteen lopulliseen katkeamiseen. Tässä Herra sanoi Aadamille: Otsa hiessä sinun on syötävä leipäsi, kunnes tulet maaksi jälleen, sillä siitä sinut on otettu18 1. Moos. 3:19. Tässä304 ihminen veti päälleen myös hengellisen kuoleman, kun hän syntinsä vuoksi menetti lapsenuskonsa Jumalaan ja kaiken ilon ja siunauksen, jonka tämä siunattu yhteys toi mukanaan. Tämä osoitettiin vanhemmillemme hyvin selkeästi karkottamalla heidät paratiisista, mikä apostoli Paavalin mukaan tarkoittaa, että ihmiset ovat kuolleita rikkomustensa ja syntiensä tähden Ef. 2:1 sekä jakeen 3 mukaan vihan lapsia, ja edelleen jakeessa 5, että he ovat rikkomustensa tähden kuolleet.19 Puhuessaan kolossalaisilleen hän sanoo: Te olitte kuolleita rikkomustenne ja ympärileikkaamattomuutenne vuoksi, siis ihmisen luonnollisessa turmeluksessa Kol. 2:13, mutta kauhistuttavin kaikista rangaistuksista on kuitenkin ilman muuta ikuinen kuolema, joka tarkoittaa sulkemista Jumalan ja kaiken autuuden ulkopuolelle, sanoinkuvaamattoman piinan katkeraa tunnetta, jota kuvataan monissa Pyhän kirjan kohdissa ja jota Ilmestyskirjassa kutsutaan nimellä toinen kuolema Ilm. 2:11 ja 21:8, joskus myös nimellä helvetti ja kuolema20 Ilm. 20:14. Apostoli Paavali kuitenkin vakuuttaa, että Vapahtajamme Jeesus on armollisesti lunastanut siltä ne, jotka häneen uskovat, kun hän sanoo: Kuolema on nielty ja voitto saatu 1. Kor. 15:54.
*) Malum privativum & positivum.21
Unfortunately this content isn't available in English
§. 7.
Nu leder oss ordningen at närmare förklara olycksfölgderna af detta människoslägtets svåra fall. Människan består af tvänne delar, kropp och själ, båda delarna hade häraf en ganska stor känning. Själen, den ädlaste delen af vår varelse, måste härvid dels lida stora förluster af det goda hon tilförene egde, dels ock besväras med mycket ondt, från hvilket hon tilförene var befriad *). Uti fullkomlighetenes stånd egde människan under namn af Guds beläte en tilräckelig kunskap om Gud det högsta Goda, och om medlen och sättet at ernå och behålla sin lycksalighet i föreningen med honom. All denna kunskap förlorades genom fallet, så at hon sig sjelfvom lämnad, af alt detta ingen ting vet eller förstår, såsom Apostelen Paulus det intygar, 1 Cor. 2:14. Then300 naturliga människan förnimmer intet af thet Guds anda tilhörer. Hon egde förut en förmåga at tydeligen föreställa sig dessa himmelska sanningar, däremot äro nu alla sådana begrep, om hon ock blifver undervist och handledd uti dem, helt mörka, bortblandade och otydelige; därföre säger Paulus på nyss anförda ställe, at den naturliga människan intet kan begripa sådant. Hennes vilja egde tilförene en otvungen åtrå til det goda, jämte förmåga at värkställa det: hos henne var då rådande en helig och rätt barnslig fruktan för Gud och en öm kärlek til honom; men beklageligen, alt detta förlorades; så at Apostelen måste bekänna och säga: Jag vet at uti mig, thet är i mitt kött, bor icke godt. Rom. 7:18. Och om de oomvända hedningar säger han: at theras förstånd är förmörkadt; och the bortkomne ifrån thet lif, som af Gudi är, genom then fåvitsko,22 som i them är, och genom theras hjertas blindhet. Eph. 4:18. Han vil så mycket säga: hos människorna uti sitt naturliga tilstånd, finnes dels en saknad af alt det goda, som de under Guds beläte egde, dels ock värkeliga ofullkomligheter, som nu förderfva dem; saknaden består på förståndets sida, uti et förloradt ljus uti alla nödiga kunskaper om Gud och lycksaligheten, på viljans, uti det at de bortkommit ifrån301 det andeliga lifvet uti Gudi, det är, de hafva förlorat både viljan och förmågan at lefva efter sin Guds behag, och däremot finnes hos dem en fåvitsko, en tröghet och obeqvämlighet at fatta eller begripa de högst vigtiga Gudomeliga sanningarne och en fåvitsko, eller rättare hårdhet eller förderf uti hjertat, som leder dem til det som ondt och Gudi misshageligit är. Det tilkomna onda är icke mindre stort och mångfaldigt; ty på förståndets sida finnes där först en orklöshet eller oförmögenhet at rätt bruka sitt förnuft, för det andra en stor svårighet och nästan omöjlighet at göra sig några fullkomliga begrep om Gud, om änglar, om sin egen själs väsende och om allehanda andeliga saker, för det tredje et rådande välde af inbillningskraften och allehanda sinliga föreställningar öfver förnuftet, hvarigenom vi på det häftigaste upretas til det onda, och hvaraf för det fjerde härflyter en böjelse i förståndet, at anse det för godt, som kitlar våra utvärtes sinnen, hvilket likväl en sund eftertanka ofta kan finna vara högst förderfveligit. Men på viljans sida består detta tilkomna onda förnämligast uti sinliga begärelsernas herravälde öfver viljan, uti hjertats böjelse at samtycka til dessa begär och följa dem, som är ofta så häftig, at den öfverväldigar302 et sundt och uplyst förnufts beslut och föresatser, och ändteligen uti hela vår viljas tröghet och motsträfvighet, at göra det som godt och Gudi behageligit är. Härtil kommer ännu äfven vårt minnes förderf, som ej allenast förlorade sina förra kunskaper om Gud och det goda, utan blef äfven helt obeqvämt at behålla dem, som genom mycken möda måste lika som inpräglas däruti. Vår dyraste Frälsare afmålar nog starkt detta onda, då han i Matth. 15:19. säger, at af hjertat utgå onda tankar, mord, hor, skörlefnad, tjufveri, falsk vitne, hädelse; hvarest han vil säga: hjertat, det är, själen, som efter allmänt talesätt, sades bo i hjertat, är syndenes rätta och fördömeliga ursprung, hvarifrån alla onda tankar, ord och gärningar upvälla, såsom utur en källa; det samma klagar Herren öfver redan i 1 Mos. B. 6:5. nämligen at all människiones hjertas upsåt var altid benäget til det ondt var, och Cap. 8:21. at det var sådant alt ifrån ungdomen, och vi läsa i förenämde 6:te Cap. v. 3. äfven orsaken därtil, då det heter; ty the äro kött, det är: de äro af naturen i grund förderfvade. Därföre säger Apostelen Jacob, at hvar och en varder dragen af sin egen begärelse, det är, af sin egen medfödda onda böjelse. Cap. 1:14.303
Ibland detta förderfvets bedröfveliga fölgder, bör äfven räknas det straff, människan derigenom ådrog sig; de förut anförde hade sin grund i sjelfva fallet och dess natur, nu vil jag allenast nämna om det straff eller de olyckor, hvartil den store Lagstiftaren förklarat människan därigenom vara förfallen. Domen blef redan afkunnad af Gud förrän hon föll uti synd, och lyder så: på hvad dag tu äter af thet förbudna trädet, skalt tu döden dö. 1 Mos. B. 2:17. Det återstod efter fallet ej mera, än at allenast göra tillämpning däraf på henne, eller utmäta domen, som bestod uti döden, och betecknar all slags lekamlig, andelig och evig olycksalighet, eller en rätt smärtefull saknad af alt godt, och en bitter känning af alt ondt, hvilket alt kommer under namn af den lekamliga, andeliga och eviga döden, då vi med den lekamliga förstå, när det ordet tages i sin vidsträktare bemärkelse, alla de plågor och olägenheter, dem vi känna til vår kropp och utvärtes sinnen för syndenes skull, hvilka i sin mån mer eller mindre värka at ändteligen sönderslita det band, som är emellan vår själ och kropp, hvarom Herren sade til Adam: Tu skalt äta titt bröd i tin anletes svett, till thess tu varder åter till jord igen, ther tu af tagen äst.23 Cap. 3:19. Därmed304 ådrog människan sig äfven den andeliga döden, i det hon för syndenes skull förlorade sitt barna-förtroende hos Gud, och all den frögd och hugsvalelse,24 som denna välsignade förening medförde, hvilket icke illa betecknades för våra föräldrar, genom utdrifvandet utur lustgården, och kallas af Apostelen Paulo, at vara död uti öfverträdelser och synder. Eph. 2:1. och vers. 3. at vara vredens barn, och åter vers. 5. at vara död uti syndena. Och om sina Colosser talar han och säger: at the hade tilförene varit döde i synderna och uti theras kötts förhud, det är, uti sitt naturliga förderf; Cap. 2:13. men det faseligaste af alla straff var ofelbart den eviga döden, som består uti et uteslutande ifrån Gud och all lycksalighet, och den bittraste känsla af outsägeliga plågor, såsom den beskrifves på flera ställen uti den Heliga Skrift, och kallas den andra döden, Uppenb. B. 2:11. Cap. 21:8. och heter ibland helfvetet och döden, Cap. 20:14. Ifrån hvilken Apostelen Paulus likväl betygar, at vår Frälsare Jesus nådeligen förlossat dem, som tro på honom, då han säger, at döden är upsvolgen25 uti segren. 1 Cor. 15:54.
*) Malum privativum & positivum.26
§ 7
Nyt järjestys johdattaa meidät selvittelemään tarkemmin tämän ihmissuvun raskaan lankeemuksen onnettomia seurauksia. Ihminen koostuu kahdesta osasta, ruumiista ja sielusta, jotka molemmat saivat tässä kärsiä todella paljon. Sielun, olemuksemme jaloimman osan, täytyi kärsiä osin siksi, että se menetti paljon hyvää, jota sillä ennen oli, ja toisaalta se joutui kokemaan paljon pahaa, josta se aiemmin oli vapaa.*) Täydellisyyden tilassa Jumalan kuvaksi nimetyllä ihmisellä oli riittävä tieto Jumalasta korkeimpana hyvänä samoin kuin välineistä ja tavoista, joilla hän voisi saavuttaa ja säilyttää onnellisuutensa hänen yhteydessään. Kaikki tämä tieto menetettiin syntiinlankeemuksessa, niin että ihminen joutui jäämään oman itsensä varaan, eikä hän tiedä tai ymmärrä tästä kaikesta mitään, niin kuin apostoli Paavali sen osoittaa:300 Ihminen ei luonnostaan ota vastaan sitä, mikä Jumalan Hengen on27 1. Kor. 2:14. Aiemmin hänellä oli kyky ajatella selkeästi näitä taivaallisia totuuksia, kun taas nyt kaikki nämä käsitteet ovat hänelle täysin hämäriä, sekaisin ja epäselviä, vaikka hän saisikin niissä opetusta ja johdatusta. Siksi Paavali sanookin äsken mainitussa kohdassa, että ihminen ei luonnostaan pysty ymmärtämään sitä.28 Hänen tahtonsa suuntautui ennen pakottomasti hyviin tekoihin, ja hänellä oli kyky toteuttaa ne. Hänessä vallitsi pyhä ja varsin lapsenomainen jumalanpelko ja hellä rakkaus häneen, mutta tämä kaikki valitettavasti menetettiin, niin että apostolin täytyy tunnustaa: Tiedänhän, ettei minussa, nimittäin minun lihassani, ole mitään hyvää29 Room. 7:18. Ja kääntymättömistä pakanoista hän sanoo: Heidän ymmärryksensä on hämärtynyt, ja se elämä, jonka Jumala antaa, on heille vieras, sillä he ovat järjettömiä ja sydämeltään paatuneita30 Ef. 4:18. Hän tahtoo siis sanoa, että luonnollisessa tilassaan ihmisiltä puuttuu kaikki se hyvä, joka heillä Jumalan kuvana oli, mutta toisaalta heissä on myös todellisia epätäydellisyyksiä, jotka heidät nyt turmelevat. Ymmärryksen puolella puute koskee sitä menetettyä valoa, joka antaisi kaiken tarpeellisen tiedon Jumalasta ja onnellisuudesta. Tahdon puolella menetys on siinä, että ihmiset ovat luopuneet301 hengellisestä elämästä Jumalassa, eli että he ovat kadottaneet sekä tahdon että kyvyn elää Jumalansa mielen mukaisesti. Sitä vastoin heissä on järjettömyyttä, velttoutta ja haluttomuutta tajuta tai käsittää tärkeimmät jumalalliset totuudet, sekä tyhmyyttä tai pikemminkin kovuutta tai sydämen turmelusta, joka johdattaa heitä siihen, mikä on pahaa ja Jumalan tahdon vastaista. Syntiinlankeemuksesta johtuva uusi paha ei ole sen vähäisempi tai vähemmän moninainen. Ymmärryksen puolella on ensinnäkin haluttomuutta ja kyvyttömyyttä käyttää järkeään oikein. Toiseksi on hyvin vaikeaa tai miltei mahdotonta muodostaa mitään täydellistä käsitystä Jumalasta, enkeleistä, oman sielunsa olemuksesta ja kaikenlaisista hengellisistä asioista. Kolmanneksi mielikuvitus ja kaikenlaiset aisteihin perustuvat mielikuvat hallitsevat järkeä, josta syystä tunnemme niin voimakasta kiusausta pahaan, ja tästä taas seuraa neljäntenä ymmärryksemme taipumus pitää hyvänä sitä, mikä miellyttää ulkoisia aistejamme, vaikka terve järki kertookin sen usein olevan erittäin turmiollista. Tahdon puolella syntiinlankeemuksesta johtuva uusi paha on ennen muuta aisteihin vetoavien himojen ylivaltaa tahdon suhteen, sydämen taipumusta suostua näihin himoihin ja seurata niitä, mikä onkin usein niin voimakasta, että se ylittää302 terveen ja valistuneen järjen päätökset ja aikomukset. Ja lopuksi se on koko tahtomme velttoutta ja vastahakoisuutta tehdä sitä mikä on hyvää ja Jumalalle mieluista. Tämän lisäksi tulee myös muistimme turmelus, koska se ei ole ainoastaan kadottanut aiempaa tietoaan Jumalasta ja hyvästä, vaan on tullut myös täysin haluttomaksi säilyttämään tätä tietoa, joka siihen suurella vaivalla täytyy ikään kuin juurruttaa. Kallein Vapahtajamme kuvaa sangen väkevästi tätä pahaa sanoessaan: Juuri sydämestähän lähtevät pahat ajatukset, murhat, huoruus, siveettömyys, varkaudet, väärät todistukset ja herjaukset31 Matt. 15:19. Tällä hän tahtoo sanoa, että sydän eli siis sielu, jonka yleisen puhetavan mukaan sanotaan asuvan sydämessä, on synnin oikea ja tuomittava alkuperä, josta kaikki pahat ajatukset, sanat ja teot kumpuavat niin kuin lähteestä. Herra valittaa samaa jo 1. Moos. 6:5 sanoessaan, että ihmisten sydämestä kumpuavat ajatukset ja pyrkimykset olivat kauttaaltaan pahat32 ja 1. Moos. 8:21, että näin oli nuoruudesta saakka. Äskenmainitun 1. Moos. 6. luvun 3. jakeesta luemme myös syyn tähän: Ihminen on lihaa, mikä tarkoittaa, että ihmiset ovat luonnostaan perinpohjin turmeltuneita. Apostoli Jaakob sanookin: Jokaista kiusaa hänen oma himonsa, toisin sanoen hänen synnynnäiset pahat taipumuksensa Jaak. 1:14.303
Näiden turmeluksen tuhoisten seurausten joukkoon on laskettava myös se rangaistus, jonka ihminen siinä veti päälleen. Aiemmin mainitut perustuivat itse lankeemukseen ja sen luonteeseen, nyt tahdon vain mainita siitä rangaistuksesta tai niistä onnettomuuksista, joihin suuri Lainsäätäjä on sanonut ihmisen sitä kautta langenneen. Tuomion Jumala julisti jo ennen kuin ihminen lankesi syntiin, ja se kuuluu näin: sinä päivänä, jona syöt kielletystä puusta, olet kuoleman oma33 1. Moos. 2:17. Syntiinlankeemuksen jälkeen ei ollut tehtävissä muuta kuin soveltaa sitä ihmiseen eli asettaa tuomio, joka oli kuolema. Se tarkoittaa kaikenlaista ruumiillista, hengellistä ja ikuista onnettomuutta, todella tuskallista puutetta kaikesta hyvästä ja katkeraa tuntemusta kaikesta pahasta. Tätä kaikkea kutsutaan ruumiillisen, hengellisen ja ikuisen kuoleman nimellä. Ruumiillinen kuolema sanan laajimmassa merkityksessä tarkoittaa tällöin kaikkea piinaa ja vaivaa, jotka tunnemme ruumiissamme ja ulkoisilla aisteillamme syntiemme vuoksi ja jotka omalta osaltaan enemmän tai vähemmän vaikuttavat ruumiimme ja sielumme välisen siteen lopulliseen katkeamiseen. Tässä Herra sanoi Aadamille: Otsa hiessä sinun on syötävä leipäsi, kunnes tulet maaksi jälleen, sillä siitä sinut on otettu34 1. Moos. 3:19. Tässä304 ihminen veti päälleen myös hengellisen kuoleman, kun hän syntinsä vuoksi menetti lapsenuskonsa Jumalaan ja kaiken ilon ja siunauksen, jonka tämä siunattu yhteys toi mukanaan. Tämä osoitettiin vanhemmillemme hyvin selkeästi karkottamalla heidät paratiisista, mikä apostoli Paavalin mukaan tarkoittaa, että ihmiset ovat kuolleita rikkomustensa ja syntiensä tähden Ef. 2:1 sekä jakeen 3 mukaan vihan lapsia, ja edelleen jakeessa 5, että he ovat rikkomustensa tähden kuolleet.35 Puhuessaan kolossalaisilleen hän sanoo: Te olitte kuolleita rikkomustenne ja ympärileikkaamattomuutenne vuoksi, siis ihmisen luonnollisessa turmeluksessa Kol. 2:13, mutta kauhistuttavin kaikista rangaistuksista on kuitenkin ilman muuta ikuinen kuolema, joka tarkoittaa sulkemista Jumalan ja kaiken autuuden ulkopuolelle, sanoinkuvaamattoman piinan katkeraa tunnetta, jota kuvataan monissa Pyhän kirjan kohdissa ja jota Ilmestyskirjassa kutsutaan nimellä toinen kuolema Ilm. 2:11 ja 21:8, joskus myös nimellä helvetti ja kuolema36 Ilm. 20:14. Apostoli Paavali kuitenkin vakuuttaa, että Vapahtajamme Jeesus on armollisesti lunastanut siltä ne, jotka häneen uskovat, kun hän sanoo: Kuolema on nielty ja voitto saatu 1. Kor. 15:54.
*) Malum privativum & positivum.37
Unfortunately this content isn't available in English
Föregående avsnitt: Elfte budordspredikan, § 6
Följande avsnitt: Elfte budordspredikan, § 8
Platser:
Personer: Adam Jakob (Jacob) (NT) Paulus (Pawali, Saulus)
Bibelställen:
Teman: