Herda-Qväde,
Författadt af framledne Prosten och Kyrkoherden i Gamle Carleby Församling, Theologiæ Doctorn och Ordens Ledam. Andreas Chydenius.
Min Fader var en herde,1 och jag plägade ofta i min barndom följa med honom i vall, och hade allt ifrån den tiden särdeles nöje för vall-pipan och herda-stafven. Hvar gång jag såg lammen2 skocka sig omkring min Fader tryckte ett ungt blod en glädje rodnad i mitt ansigte; jag sprang ihop med dem, och var innerligen glad, då jag fick stå med i raden.
Han var en gammal och alfvarsam man; icke desto mindre älskade hjorden honom. Bekymmer och möda hade allaredan silfverklädt hans hjessa; Ålderdomens höst hade plöjt vinterfåror i hans panna och bestrött hans ögonbryn med rimfrost; likväl lekte han så nöjd med sine lamm, att hans uppsyn log, och tårarne tillrade3 ut för kinderne på honom, när han talte med dem.
Då han på slutet blef orklös, att sjelf följa med fåren, underrättade han andra om det en lång förfarenhet lärt honom, och förnötte det öfriga af sin tid i samtal med Öfverherden. Hjertat var med ögonen mästadels wändt åt himmelen, och hans förböner tvingade derifrån välsignelsens daggdroppar öfver jorden. Herden sjuknade och fåren saknade sin ledsagare; dock gick det än så länge de visste, att han lefde och helst en och annan gång fingo se honom. Men då han lade igen sina ögon, hördes ett skri; hjorden blef tröstlös och skockade sig med bestörtning att se, när han gömdes under det tjäll,4 der de ofta warit wane, att höra honom tala.
Hvad för omsorg en så öm Fader bar för mig kan lätt slutas. Ifrån den dag jag lärt, att skatta välgerningar, har jag tusende gångor tackat Gud för en god Fader, men bör dock förebrå mig för otacksamhet, och jag tycker ännu illa wara, att jag aldrig nog kunde visa huru itändt mitt hjerta för all hans godhet var emot honom.
Men, Ack! Min Gode Fader är död! En sådan Fader! – Nu widrörde jag ett ömt sår, som ännu ej är läkt. Det blöder på nytt, och Gud vet om det någonsin kan helna. Hvem möter mig nu, då de fötter styfnat, som plägade gå emot mig? Hvem öppnar nu sin Famn, då den hand kallnat, som tryckte mig emot ett brinnande Faders hjerta? Hvem skall nu gifva förfarna5 råd, då jag är rådlös? Hvem uppmuntra mig, när jag blifver illa till mods? Hvem hjelpa, då jag behöfver? För hvem öppna mitt innersta? Hvem – – –? Jag kan icke hålla mig. Låt – Låt mig helst gråta ut! – – –
I min barndom bodde han långt afsides uti en ödemark, skiljd ifrån verldsbulret, det han redan ledsnat vid uti sin ungdom. Jag var 10 år gammal innan jag såg någon stad. Han kände stadens tjusande kraft på ynglingars hjertan, och huru snart vi intagas af en lysande fåfänga. Då jag första gången skulle ifrån honom, tog han mig i kyrkan med sig. Wi föllo båda ned på wåra knän inför den Allsmägtige. Han gret och ropade till himmelen om välsignelse öfver mig: Han stafvade för6 mig, och jag svor med tårarne i ögonen, och händerne uppräckte åt himmelen, att aldrig öfvergifva min Skapare, eller förgäta min Faders lärdomar. Men jag kände ännu icke hvarken werlden, eller mig sjelf rätt.
Han hade icke bestämt sina barn till något visst lefnadsyrke. Jag vet intet, plägade Han säga, hvarest Den, som gifvit eder lifvet, vill hafva eder tjenst. Det stod i min frihet, att välja hvad stånd mig behagade; Men hade ännu hvarken stadga,7 eller förfarenhet att rätt göra det.
En vid skådeplats, full med retande sinligheter stod för mina ögon, och jag visste icke sjelf, hvad person jag ville agera deruppå. Werlden lekte då, som allrabehagligast för mig: intet embete var så vigtigt i mina ögon, som jag icke ville bestrida: ingen ära så hög och ingen lycka så stor, dem jag ej förhoppades kunna vinna. En oförsökt8 yngling förgapar sig snart på fåfängligheter, och ett hetsigt blod gäste i mina unga ådror. Jag drömde rätt godt om behagliga möjligheter, dem jag tycktes likasom hålla i mina händer, tills jag omsider vaknade, helt harmsen öfver Mennisko dårskapen, som med falska stempel9 och glittrande målningar kjusa10 Ynglingars hjertan, och döljer ofta i ringa kojor under ett föraktadt wadmal den menlösa dygden, vår sanna lycksalighet, som i sig sjelf är för hög, att pråla med lånta fjedrar, eller af lyckan få sin glants.
Jag märkte då huru svag jag var, och kunde lätt glömma min goda Faders lärdomar, och mitt eget löfte. Det angelägnaste lemnade i förgätenhet,11 och när jag efter en sådan yrsla, såg huru det stod till med mig, war jag dödssjuk; men kom dock aldrig oftare i sällskap, än jag ånyo blef intagen deraf. Då såg jag mig förestå en svår tvinsot,12 om jag ej finge andas renare luft, och på landsbyggden hvar dag nyttja några kryddor, och vederquicka mig af den blomster lukt, som fans på de parker13 der fåren plägade gå i bet. Då tänkte jag: Åkermannen bör ju först få af frukterne; då jag föder andre, får jag först tillfälle, att komma ihog mig sjelf. – Af min Fader hade jag litet lärt mig att blåsa i wall-pipan och tala med fåren, och när jag en och annan gång gjorde försök, begynte de att trygga sig till mig; ty jag höllt alltför mycket af dem. Derföre beslöt jag at blifva herde, som min Fader och ville i lugn söka min lycksalighet.
Ute på landet blef mig en liten hjord anförtrodd, som likväl var stor nog för mig; ty jag hinner ej mera, än sköta den rätt, och min lilla lön räcker väl till, ty den utspädes med välsignelse, och nyttjas med sparsamhet och nöjdt sinne. Mitt beslut blef, att framdeles wara okänd på den stora verlds Theatern, och det öfriga af min vandel ligga i lugnet: att i en kär herdinnas sköte,14 och i sällskap med mina får, skiljd från afunden, njuta så mycket af den sanna lycksaligheten, som All-Fadren i tiden15 täckts dela på min lott, och vida öfverträffar allt, hvad lyckans barn med så stor oro och såradt samvete fika efter.
På trettonde året hade jag gått i vall med mina Får, druckit med mina får, druckit med hjorden af samma källa, och mången gång styrkt mig i de blomster parker, som jag drifvit henne uppå och sjungit wisor för henne om Guds godhet. Derföre var hjorden mig kär; fast jag ej märkte huru högt, förr än då jag till en tid nödgades skiljas vid henne, eller såg huru mycket mina Får älskade mig, för än jag blef varse hvad min bortgång sårade dem.
Men ingenting har under hela min tid mera roat mig, än att följa de täcka lammen åt, som ännu icke sölat16 sin ull, eller vant sig att blifva skygga och innehållsna17 för sin herde. De hörde knappt min röst, förän de sprungo mig i famn; och då de en stund warit i bet, lupo18 de till mig, der jag satt på min tufva, och låto mig förstå huru det bekom dem.
När de ibland blefvo förskräckte af odjur, sprungo de till mig, och somlige fingo ej förr någon ro, än de somnade i mitt sköte.
Allt ifrån den tid, då mina ögon begynt att se solen, har jag aldrig haft gladare dagar, än då jag lekte med mina lamm; ty det var något högt och Gudomligt, som vederquickte oss. Klara strålar ifrån en långt herrligare sol, än den synbara, genomträngde Oss, och mitt hjerta uppfylltes mången gång, under tårar med en helig förnöjelse.
Men jag måste bort ifrån dem, och till en tid öfvergifva det tält, under hvilket vi plägade gömma oss för slagregn, och söka skugga för middags hettan.
Ack, himmel! Hvar gång jag kommer ihog denna boning, faller en helig rysning öfver mig. Herre Gud! huru vackert och ljufligt der var inne! Tältet var väl utsiradt med allehanda granlåt; men det var det minsta. Den uppmuntran och vederquickelse, som jag och mången annan plägade få der, gjorde, att vi alltid med glädje gingo dit, så ofta vi sluppo.19 Jag mins alltför väl, huru ofta jag der blåste på min pipa och sang visor, och huru hjertats eld tryckte med detsamma en rodnad i mitt ansigte, den jag ej ville visa för andra.
I ena hörnet stod en hög stol, den jag plägade stå uti och tala för dem, som voro tillstädes. De lyssnade och greto sig mången gång mätta öfver den salighet, som dem var till båds, och jag måste ofta blanda mina egna tårar med deras. Jag blef ibland så rörd, att jag på en lång stund ej fick ett enda ord fram.
Der stod på andra sidan ett dukadt bord, öppet för hvar man, och på bordet de allraläckraste rätter. Alldrig hafva några läckerbitar i werlden gjort så herrlig och underbar werkan på wår kropp, som dessa hjertstyrkande medel åstadkommit på den osynliga delen.20 Huru mången bars icke dit alldeles ängslig och utmattad och gick frisk och munter derifrån?! Wandringsmän togo häraf en hjertstyrkning, som höll dem vid mod och krafter till dess, att de hunno hem. Straxt utmed bordet stod ett kar, fullt med klart vatten, af en renande och genomträngande kraft, der alla lammen badade sig uti. Detta bad gjorde lammens ull hvit, som en drifva, ehuru nedsölade de och annars voro; tills de på nytt begynte att smutsa sig sjelfva, då de blefvo större.
På hvilkendera af dessa jag vände mina ögon, blef jag orolig, så snart jag tänkte på min resa; Men den var oundvikelig. Ett annat slags förtroende hade pålagt mig densamma. Jag måste nu återigen öfvergifva mitt lugn, som jag nyligen lärt, att sätta rätt värde på, och såg mig nödsakad, att snart synas på den skådeplats jag mest fruktade före, och fick för min vall-pipa en annan lärspån21 i händerne.
Jag såg upp till himmelen och suckade: Min Gud! jag vill ej strida mot Ditt behag; men bevara mitt hjerta från fåfängligheten, och släpp mig snart till mina Får tillbaka! Hjorden klagade: han kommer alldrig mera i tält, och lammen gåfvo ett skri, ty de vore wane, att få bröd utur min hand; och ulfven grinade långt ifrån åt vår skilsmässa. Men jag svor för den Heliges Altare och sade: Är Herren med mig i denna resone,22 så vill jag än se eder. Med tårar och tusende lyckönskningar ledsagades jag på vägen, och den som kunde, slog några sorgliga slag på sin förstemda harpa.
Efter några dagars resa fann jag mig i en helt annan verld, omringad af andra bekymmer. Här lyste granlåt öfver allt; en prunkande ståt fyllde allestädes åskådarenes sinnen. Präktiga byggnader, som trotsade skyarne, höllo dagens ljus från de ringares boningar tillbaka. I husen såg man här och där gamla sinnebilder af redlighet och dygd bortgömda bakom nymodiga Meubler; men dygden sjelf satt mestadels inhyses i låga kojor, och var nog sällsynt.
En omåttelig åtrå efter heder, som här var nästan en farsot, gjorde väl en del Menniskor arbetsamma, och äfven i andras ögon ärbara; Men begärelserne skina23 gemenligen så mycket tygelfriare dessemellan. Allt ansågs lofligt, som kunde ske i löndom; och den osminkade dygden, som var byggd på rätt Gudaktighet var rar.24
Jag blef likväl varse en piga en gång kl: 5 om morgonen komma löpandes fram till en igenläst25 kyrko dörr, som såg omkring sig, om någon skulle se, hvad hon tänkte göra; men blef likväl intet varse mig, der jag stod i ett fenster: Hon knäpte ihop sina händer, böjde sina knän, såg upp åt himmelen och suckade häftigt den ena gången efter den andra, och bar i sin enfaldighet på detta sättet sitt morgon offer framför sin Gud. När hon slöt sin bön, vände hon om, torkade sina ögon och gick tillbaka med ett förnöjdt och gladt anlete. Det samma såg jag en grof arbetskarl göra vid middagstiden, som aldeles icke frågade derefter, att flere voro åskådare af hans andakt, dem han dock i sitt bekymmer aldeles icke lotsade se. Men sådant kunde med skäl räknas bland sällsyntheter.
Jag blef ofta rörd, då jag gaf akt på tiggaren, som satt och sang på gatan och räkte ut sin hatt efter allmosor; jag såg den fattige bryta i tu med honom sin enda brödkaka, eller af sin enda daler gifva honom några öre, men mången, som ägde Tunnor guld,26 och hela Kyrko Socknar rörde ej sin hand, utan med hårda ord lade sten på hans börda, eller låddes27 icke ens se honom. Brändt barn är alltid räddast för elden, och ingen känner den fattiges nöd bättre än den, som sjelf warit sådan.
Ifrån min ungdom hade jag sökt studera ut menniskan, men jag kände icke igen henne, då hon får fritt följa sina böjelser, och makten befriar henne från ansvar, som menniskor i gemen pläga frukta före. Man höll sig här till blotta stempeln, likasom den aldrig kunde vara falsk, och dolde ondskan under höflighet och höga miner. Lismare fattade här ofta med Styrmannen i rodret, och skeppet gjorde ojemna slag28 fram och tillbaka. Här voro sjömän, som icke ens förstodo sig på tachlaget29 en gång. Jag kunde ibland icke hålla mig för löje, när jag såg huru de ibland sprungo till fockan, då högbåtsman befalte dem göra lös Meusarn.30 Andre åter gjorde intet stort annat, än ropade som allratätast på Kockpoiken och Vinkjuparen,31 så länge der räckte något i fastagerne,32 tills de stupade och lågo sedan och sofde midt under sin vakt; Och den som stod på utkik måste alltid tala Styrmannen till lags. Jag var äfven om bord på samma skepp; och hisnade mången gång, då jag ej annat såg, än det skeppet då och då skulle stöta på och kantra.
Ömkeligt var det att se huru det gick till. Men jag är glad, att få wända mina tankar derifrån, sedan jag nu, Gudi lof! hunnit i mitt förra lugn, och får, såsom tillförene, sitta på en sten och dikta wisor, under det lammen drifva i dalen på det gröna och släcka sin törst af den sorlande bäcken, som flyter derigenom.
Under min bortavaro sökte jag icke efter många vänner och stort sällskap, himlen skänkte mig några få, som voro uppriktige, i hvilkas sköte jag ibland gömde mina bekymmer. Wi spatserade då och då utom Staden och förnöjde oss i det gröna. Stundom stego vi åter i en båt, och låto ro Oss i land på de ställen, der Naturen sjelf gjort sina Mestarstycken.
En gång i afton svalkan, satte vi Oss ned vid en källa, under en ek; det roade Oss att knyta i hop krantsar af de blomster vi samlat ute på marken, under det vi hörde på näktergalen, som med sin sång retade hela fjäder flocken,33 att stemma in till Skaparens ära; och göken, som hade satt sig i en gran, ett litet stycke derifrån, slog takten i denna, annars fullstemmiga Concert. Ankan med sina ungar plaskade i stranden, och ett par gäss med sin nyss kläckta kulla,34 litet längre ut, tycktes lyssna till sångfoglarnes Chor; vill-änder simmade fram och tillbaka partals, likasom i dans, till dess en Fiskare båt skrämde bort dem. Och ett sakta väder35 ifrån landet hade en ljuflig veplings lukt36 ifrån närmaste åkerfältet i följe med sig.
Jag kom dervid engång aldeles utom mig sjelf, så att jag på en stund icke hörde, hvad andre språkade om. Det var liksom en dröm för mig. Ack! suckade jag vid mig sjelf, kan den okonstlade naturen här i dödligheten så ljufligen prisa sin Skapare och glädja mennisko hjertat, huru hjertfröjdande skall då den himmelska blifva, då hela den herrliga Engla Chor, biträdd af oräkneliga Guds barn, skola instemma på det stora Lammets i evighet välsignade bröllopsdag, för det han med en blodig segerfana i handen vunnit sin brud utur en glupsk Mördares klor.37 Jag tycktes höra något deraf, och se en blick af denna klarhet; men vaknade i den sorg, att jag ännu lefde i dödligheten, och stod i äfventyr, att gå denna salighet quitt.38
Ofta plägade jag tänka på mina Får, men ingen gång föllo de mig så ömt i sinnet som nu, då jag kom ihog, att jag var satt till vägvisare åt dem till denna lycksalighet, och erinrade mig, under hvad ansvar de af Öfverherden blifvit mig anförtrodde. Jag såg med blygd uppå mig sjelf, som mången gång satt nog litet värde på en så högst angelägen sak. Jag blef orolig, för det jag ej var hemma, och fick använda denna påminnelse till inbördes uppmuntran och vårt gemensamma nöje, samt sade vid mig sjelf: Det är fåfängt att hoppas på denna förnöjelighet, om jag vårdslöst handterar min och mina fårs välfärd.
Mitt goda sällskap, som väl såg, att jag på en stund ej deltagit i deras nöjen, utan suckade djupt då och då, frågade mig änteligen, hvad jag tänkte på; och jag flatnade,39 att man fästat någon uppmärksamhet vid mig, och sade med litet tvunget löje:40 ”Jag har så långsamt hem.41” Men flere ömmande känslor betogo mig i detsamma, så att jag tårades i ögonen och måste vända mig bort ifrån dem.
Under mitt långvariga vistande på denna lystra ort öppnades för mig flere tillfällen till förnäma bekantskaper, som i gemen pläga skattas högt. Men jag var ej mera lyckans vagge-barn. Innan jag for hemifrån, hade jag beslutit, att åtnöjas med den lott af jordisk välmåga, som himmelen redan hade behagat tilldela mig. Jag umgicks utan fjäs42 med alla, men vördade ingenting annat, än dygden; och derföre var jag ofta rätt så angelägen om en Wän i vadmal, som en gynnare i purpur. Jag kunde väl icke undgå, att äfven i denna del några gångor ställas på prof, huru fast jag var i min föresats, eller huru färdig, att rygga min lofven;43 då man med smicker och beröm ville ställa mig på det hala, och intala mig, att emottaga någon slags befordran. Men som jag var ovärd det ena, afslog jag äfven det andra, och erfor dervid att en märkelig förnöjelse intog mig sjelf.
Sysslan var mitt rätta tidsfördrif. När slöjde-slammer och buller upphörde, gaf midnattens lugn de roligaste44 arbetsstunder. Jag satt ofta och skref vid min Pulpet, tills jag fick släcka mitt ljus vid mitt arbete, då den nya dagen gjorde det onyttigt, och ibland stack den herrliga Morgonsolen sjelf med sina eldfärgade strålar mig uti ögonen, sedan foglarne i en nära liggande trädgård öfver en timmas tid spelt för dess ankomst.
Mitt bord bognade icke af mat, och duken fläckades ej af många slags viner. Jag släckte nöjder min törst i watten och svag-dricka, fast jag väl visste, att andra mången gång rågade sin öfverlastade mage utur Pounsch och Bischof45 bålar. Jag ömkade dem, som sällan gingo någon afton hem, utan att deras samvete blödde af nya sår, då de af fruktan för smärta deraf nödvendigt måste bada sig i winer och gå wimmerkantige till sitt quarter; på det de hälldre måtte somna in fullklädde, än under sömnlöshet nödgas emottaga ett oroadt samvetes oblyga läxor.
Emot förmodan dröjde jag nog länge på denna ort; men hade den fägnad, att som oftast få tidningar46 ifrån hemorten, huru mina vänner der mådde. Ingen vecka gick förbi, att jag icke blef hjerteligen helsad nu ifrån den ena, nu åter från en annan, med påminnelser, att ej öfvergifva min hjord. Fåren hörde ej så ofta nämnas mitt namn, att de icke skriade efter mig, och det var rörande, när det berättades, huru kärt de, under min bortovaro höllo sig till min kära herdinna, fast hon icke ens kunde gå i vall med dem. Min kärlek upplifvades af sådant, ganska ofta till dem, så att jag med otålighet räknade de dagar, jag måste vara skiljd ifrån min hjord, och längtade att slippa47 hem. Men det syntes omöjligt, förr än jag slutat mitt värf, tills en besynnerlig omstendighet gaf anledning dertill.
Under förvaltningen af mitt herdaembete hade jag med flit tillvant mig, att tala hvad hjertat tänkte, och ansåg för den svartaste fläck, att dölja en oskyldig sanning. Men här blef jag varse, att mången trodde allt, hvad andra sade, och teg med det, som ej behagade androm. Fördomars herravälde har allt ifrån barndomen i mina ögon varit det förhateligaste; men verlden regeras dock af ingenting mera. Egennyttan har i alla tider velat göra sig förträffeligt gagn af sådan (villfarelse);48 men större delen begripa det icke, fastän det sker på deras bekostnad. Jag kastade derföre upp i åtskilliga ämnen, dem ingen på en tid vågat röra vid, en och annan fråga, för att forska ut sanningen. Men det blef olideligt och satte hvar man i harnesk49 emot mig. Blotta granskningen af sådant, ansågs för brott. Man vred först några gångor på hufvudet åt mig och hotade. Men då det ej kunde uträtta något, förklarade man uppenbar fiendskap emot mig; men det gjorde ej mera, än hvad jag sjelf önskade, nämligen, att jag fick lof att resa hem; Ty den Allsmägtiges hand bevarade mig. Afunden sprutade då sin galla efter mig och ondskan afmålade mig med svartaste färgor; luttra50 osanningar diktades af somlige, troddes lydigt och utspriddes af andra, och om någon vågade tvifla derpå, eller forska efter skäl, ansågs han lika brottslig som jag. Den som alltså ville undvika faran, hade ej flere än tvänne utvägar dertill: antingen tro eller tiga. Då deremot, att taga mig i försvar, var detsamma som att våga allt.
Wid slika tillfällen sättes dygden på hårdaste prof. Förställningskonsten51 blifver här för svag; oförsökta sinnen, härda ej längre ut i denna elden; och lyckans vänner blifva tröstlösa, då ett ädelt sinne, som först utgrundar sin sak i stillhet och Herrans fruktan, och tager derefter sitt beslut, utförer det med rena händer och ett oförskräckt hjerta, midt ibland dragna klingor, med den nit, som ämnets vigt kräfver och fruktar ej, att för sanningens skull räcka halsen,52 när så omtränger.
Ett Skepp låg segelfärdigt i hamnen, som var ämnadt till min hemort. Jag tog ett kärt afsked af mina der förverfvade wänner, och det var icke utan, att det ömmade mig, då jag skulle skiljas vid dem. – ”Tack för det Du mången gång roat Oss!” sade de, ”vi sakne ditt umgänge; kom snart tillbaka.” Men jag svarade: ”så mycket hos mig står, – aldrig; men edert förtroende vill jag ej mista.”
Solen höll som best på att bädda sig i ett tjokt moln, som nyligen litet höjt sig öfver de västra bergen, då jag steg om bord. Winden var önskelig; ankaret vindades; och jag kunde intet dölja för någon huru glad jag blef, då jag såg vädret fatta uti våra segel, och fartyget falla53 hemåt. Jag kände dervid så många rörelser på en gång hos mig, att hjertat blef helt ömt deraf. När jag såg tillbaka, sade jag vid mig sjelf: ”Farväl du fåfänglighetens skådeplats! Jag har ledsnat vid dina inbyggares menlösaste nöjen, och skytt dem de mest söka. Jag vill häldre på byggden släcka min hunger med en beta bröd, som jag doppat i källan och kryddat med några saltkorn i min enslighet, då jag går i vall; än af dina välluster retas, att söla mitt samvete, eller i det sötaste vin dricka din galla.”
Jag såg upp åt himmelen och knäpte ihop händerne. Ack, min Gud! tänkte jag, ”Du härarnes Herre!, utom Din nåd vore jag intet. Jag vore slagen af mina ovänner, och krossad, som en matk,54 om Du icke varit mitt beskärm.55 Afunden stormade till så, att jag stupade i mina fienders fötter; Men du hade klädt mig uti harnesk, så att deras fot måste slinta, då de trampade på mig, och deras skott studsade tillbaka. Himlarne bäfva för Dig. Jorden darrar vid Din vrede, och vill öppna sig, att sluka upp Dina ovänner. Din Allmagt tyglar dem, de fräsa eld i sin vrede; men du har satt ett mål, der deras gallsprängda böljor måste sätta sig.”
När jag vände mig framåt, lekte hemmet uti min hog. Jag såg på seglen. Du ljufva tryck-kraft, sade jag till vädret, ligg nu i våra segel, och fola56 mig snart fram.
Den flytande Christall, hvarutinnan fartyget begynte med sakta squalpande att stryka fram, och på hvilkets våg vi satt vårt lif, förekom mig i detsamma, som en mjuk bäddad dödssäng, der många tusende inom få minuter fått sin graf, och hvilken vid minsta vink af Skaparen äfven var färdig, att gömma mig i sitt djup. Tanken lopp57 hastigt och afbröts af vännernes rop på stranden, de der fläktade med sina hattar, och önskade Oss lycka. Du Vindarnes Herre! huru skall jag prisa Din nåd emot mig uslan! Din hand ledsage mig lång väg öfver hafvets djup på en spån:58 böljorne sprutade skum efter Oss, men Skeppet strök fram öfver vågorne; så att vattnet yrde, som en regnskur, framman för skeppet och, med tillhjelp af solens strålar, gjorde regnbågar i vår åsyn.
En afton stod Oss före ett trångt pass, der väl hundrade med lif och egendom blifvit vatten-rikets rof, och vi hunno icke få känning59 deraf, innan natten öfverföll Oss. Men i det samma stack ett ljus upp utur hafvet, som smickrade60 Oss med hopp om känningen, der man plägade tindra61 för sjöfarande; det höjde sig innan en hand vändning och syntes som ett torn, det der stode i ljusan låga, som likväl snart röjde62 sig vara spetsen af den aftagande Månan, hvilken nu begynte, att skrida upp åt himmelen.
En stund derefter blefvo vi varse den rätta känningen, hvilken i början då och då, som en stjerna, stack sig upp utur vågorne; men försvan till en stund, och vårt hopp med detsamma; men det hade ingen nöd med Oss, ty Herren hade gifvit Elementerne befallning att tjena Oss. Wår kosa63 ändrades flere gångor; men vädret måste ock åtlyda den Högstes vilja, och vända sig derefter, tills det folat Oss fram.
Fiskare, som hade byggt sig några bodar på en klippa i hafvet, fägnade sig öfver vår ankomst, och hängde ut dukar på sina nätstakar, att flagga för Oss, och andra mötte Oss i sjön med sina båtar, och gjorde Oss skänker af den Högstes välsignelse.
Efter några dagars resa fällde vi ankaret; hela besättningen gladdes öfver en snar och lycklig resa, och sjöng till sin Skapares lof; Men jag bugade mig för den Allsmägtige, som ledsagat mig hem.
Jag rördes, då jag såg den byggd jag för mången gång vandrat igenom. I dalar, ropade jag, med djuren, som vistats i eder! I löfrika trän, med alla Foglar, som sitta på edra grenar, hjelpen mig att lofva min Gud! I, under hvilkas skugga jag förr ifrån himmelen blifvit hugsvalad,64 då jag böjt mina knän och lutat mitt ansikte till jorden, – lofver Herren, så att det skallar högt! Och I, närstående berg och backar med edra kulor och ihåliga furu stammar gifver ett genljud, som af väder virflar uppsvingas i skyn, så att det höres upp i himmelen; ty Herren har gjort mig godt.
Min kära Herdinna, som oförmodadt fick tidning om min hemkomst, mötte mig och föll mig om halsen och gret. Hennes ömma hjerta hade under min borttavaro äfven fått erfara mycket. Rycktet hade ibland upphöjt mig, så att hon innerligen länktade, att för mig få yttra sin fägnad deröfver, men ibland måste hon åter med smärta höra mig afmålas med svartaste färgor, och nästan förlora allt hopp, att mer få träffa mig i tiden. ”Ack, min Herde, ropade hon nu, så lefver Du än! -- -- -- -- Herrans namn vare äradt, som ännu låter Oss råkas.! Din saknad har fört mig längre in uti förtroende med min Gud, och Hans hugsvalelse har emellertid mången gång innerligen glädt min själ och lindrat min sorg. Jag har ofta kärt omfamnat Honom, och på Hans nådes arm sött insomnat, och ibland vaknat upp i en himmelsk förnöjelse. Stundom åter då jag om aftonen, uppå min säng, anförtrott dig, och mig sjelf i Hans händer, har sömnen alldeles försvunnit, och natten, under ett kärt samtal med min Gud i en hast gått sin kos; då en obeskriflig sötma har intagit mitt hjerta, och en glädje, som vida öfverträffar allt, hvad verlden endast till en handvändning kan meddela åt sina slafvar, det de redan i tiden oftast få dyrt betala. Huru skall jag vedergälla Herranom, allt det goda han gjort mig?! Nu vill jag med glädje betala Honom mitt löfte. Min Herde! – sade hon och gret, jag vill lofva min Gud för allt det goda han gjort Oss; – hjelp mig! – Wi kunna ej göra det, som vi borde. Men lät Oss icke tröttas, så länge vi lefve! I himmelen, i himmelen, der skola vi rätt först lofva Herran.” Jag blandade mina tårar med hennes, och vårt hjerta brann af glädje.
Wänner och anhörige gladdes äfven, att få se mig. Min ankomst var oförväntad och man hade nästan allmänt förlorat allt hopp derom; men så mycket innerligare gladdes de nu, att få se mig. Under ömmaste känslor å båda sidor berättade jag för dem om mina omskifteliga öden, och huru Herren underligen65 varit mitt beskärm.
Ifrån bygden allt omkring hördes glädjerop öfver allt, så att det skallade i marken, och fåren skockade sig omkring mig, men lammen trängde sig närmast; ty deras åtrå efter mig var nog stor. Men en skadelig smitta66 hade under min frånvaro olyckligtvis inritat sig ibland fåren. Huru bestört blef jag icke, då jag fann en stor del vara uppsvullna, och stå dåliga och skallota;67 likväl fägnade sig de fleste öfver min ankomst. Jag skulle för några dagar sedan gå upp i vårt tält, der vi tillförene plägade råkas; men, innan jag viste ordet af, föll en mig om lifvet på vägen och gret. Himlen vare tack! ropade hon, som hulpit68 vår Herde hem; Gud har ju hört vår bön! – Hon ämnade väl säga mera, men tårarne togo öfverhand; så att hon ej fick ett enda ord fram, utan åtbörderne måste tolka hjertats glädje.
Så många rörande omständigheter gjorde mig bestört. Jag kastade mig i stoftet för min Gud, och sade: Herre, jag är för ringa till all din godhet emot mig uslan. Jag byggde Honom ett altare i mitt hjerta, och frambar med en helig vördnad tacksägelser deruppå, och det brann, så att röken deraf steg allt upp i himmelen och skall aldrig slockna. Lifliga känslor intogo min själ; Men det var dock ingenting emot Guds godhet och nåd, som mig vederfarits. En usling kan aldrig erfara, så stor förnöjelse, då han sätts på en Konunga thron och spiran räcks honom i handen; som mitt hjerta, då jag ifrån verldsbullret slapp i min låga koja, och i lugnet hörde rösten af min hjord.
”Dåraktige verld! som i buller söker din ro, och i quäljande lustar din förnöjelse; du söker nöjet förgäfves, ty det fins icke der. Förblindade hop! dina nöjen reta mig aldrig. Du klifver dig tröttan och hinner aldrig upp, du fäktar efter skuggan och får icke fast honom. Du bär guldstycket i din hand, och näns ej69 hugga en bit lös deraf, att köpa dig bröd för. Du tränktar efter ägodelar, och kan icke nyttja dem. Du betslas af dina otamda lustar, som hade bordt betslas af dig. Du far efter att mätta dem, och vet ännu icke, att de äro omättelige; du läskar din läckra gom med det, som straxt derpå gifver dig en dödelig plåga.”
Men, ”himlarnes Herre! Du är sjelf lycksalighetens medelpunkt, och all lycksalighet är en stråle från Dig, och likväl sky Menniskorna för Dig. Du har redan i tiden velat göra Oss lycklige, men Menniskorna känner det icke; de fleste stadna vid ett irrbloss och svärma såsom mygg deromkring, tills de bränt vingarne af sig, och falla i elden.”
”Men Du min Skapare! Hvars klarhet jag ännu icke fördraga70 kan; Du är sjelfva godheten och i nalkandet till Dig består den rätta lycksalighet. Tillstäd då en jordmatk, att redan här bestrålas af din klarhet, så blifver jag rätt säll!”
Kärleken är det ljufvaste af allt; lycklig är den, hvars kärlek har Dig till föremål, och blir af Din igen vederquickt! och den, hvars kärlek endast genom Dig kan träffa andra, som för din skull älska honom tillbaka! – Ty du upplifvar allt; Du förädlar denna himla böjelse och gör den rätt brinnande, och just i den gör Oss lycklige. Du har redan skänkt mig några droppar deraf, och jag har smakat henne; men hela verldenens ro är ett fnas71 deremot. Lät mig aldrig mista den! Lär mig mer och mer att förnöta det återstående af mitt lif i Ditt lof, och förtära mina krafter i Din tjenst; så vill jag i ett menlöst lugn söka den sanna lycksaligheten! Jag vill blifva vid mina Får; i deras trefnad och kärlek har jag min ära; hjordens mjölk må blifva min spis, och den Högstes välsignelse min oförgängeliga rikedom!
Men du Öfverherde! gif mig vishet af himmelen! välsigna min möda, jag vill icke spara den! och skilj mig icke ifrån min hjord, för än Du kallar mig hem; hvarest jag för Dig, Du himlarnes herrlighet! med glädje får nedlägga den staf, Du sjelf satt mig uti handen, och under den blodiga segerfanan får sista gången svärja Dig en oryggelig trohet; Der du sjelf skall föda Din hjord, och jag tillika med hela himlaskaran af Dig får ledas i bet på de välsignelses fält, der en helig vällust i evighet mättar Oss, och de honungssöta strömmar, som flyta utur Ditt ömma och kärleksrika bröst släcka all vår törst.
Lycksaliga dag! Då jag arma matk, fri från förgängligheten, får nalkas Ditt majestätt; då jag får se Din klarhet, får träda fram till Din thron, och med denna min, af stoftet åter upplifvade, mun kyssa den hand, som tillförene för min skull droppat af blod, men då i himmelsk herrlighet utgjuter idel wälsignelse.
Föregående avsnitt:
Följande avsnitt:
Platser: Karleby (Gamla Carleby, GamlaCarleby, Gamle Carleby, G.Carleby, Gamlakarleby socken, Gamla Carleby Stad, Kokkola) Stockholm
Personer: Chydenius, Jakob d.ä. Mellberg, Beata Magdalena Mellberg, Olof
Bibelställen:
Teman: